Vardagsfunderingar från— Sida 16 av 16

Drömmen om Paris – mitt första möte med staden i mitt flickhjärta

9 maj, 2017

Året är troligen 1988 eller 1989 och hemma i flickrummet i Vinslöv sitter jag uppkrupen i fåtöljen med en bok i handen. Jag går i femman eller sexan och har fastnat för några av de mindre kände böckerna skrivna av Enid Blyton. Hon som skrev ”Fem-böckerna”. Böckerna om tvillingarna O´Sullivan. Pat och Isabelle ska börja på internatskolan St Clare med tydliga influenser av Frankrike. Och med hårt drillande i det franska språket av den fruktade Mamselle. Och där föddes drömmen om Paris.

Där och då förälskade jag mig totalt i det franska språket och allt som hade med Frankrike att göra. Det ledde så småningom till att det inte fanns några alternativ för mig när jag började sjunde klass. Mitt andra språk var givet – franska. Ändå är det nu första gången jag besöker detta land. Det land jag förälskade mig i för (hur är det möjligt) snart trettio år sedan.

Att möta våren i Paris – eller?

Vi tänkte oss kanske att möta våren i Paris. Istället var det tio grader och duggregn som mötte oss när vi landade på Charles de Gaulle i förrgår förmiddags. Men vad gör det? Vi som är vana att kliva utanför flygplatsen, haffa första bästa reseledare och bli hänvisade till rätt transferbuss tog oss nästintill utan minsta missöde från CDG via Gare de Nord till Bastillen där vi hyr en ljuvlig och unik liten lägenhet via airbnb.

Airbnb i Bastillen

Resan med tåget in till de centrala delarna av Paris från flygplatsen var ingen direkt upplevelse och jag började bli lite smått orolig över att bli besviken. Men nej då. Kliv bara upp från Metron vid Place de la Bastille och du är mitt i det franskaste franska. Med ett kanske lite för stort och fånigt leende på läpparna tog jag mig sedan mot Rue de la Rouqette ett stenkast bort och vår lilla lya. En sagolik liten studio utan någon som helst logik men med massor av charm. Inte lämplig för barn står det i annonsen och det kan jag skriva under på. Mängder med nivåskillnader och mer eller mindre säkra trappanordningar och en ”wishing-well” mitt i lägenheten. Här trivs vi mycket bra ett par dagar.

airbnb Paris — Ingången till vårt lilla boende

Valdag och Macron

Efter att vi installerat oss begav vi oss direkt ut på Paris gator för att insupa känslan av Frankrike såhär en valdag. Vi lyckades verkligen tajma in några händelserika dagar för vår vistelse. Men utöver ”flasharna” från Aftonbladet märktes det inte mycket av trots att vi verkligen var mitt i händelsernas centrum. Medan vi tog en kaffe på Starbucks kom info från de svenska medierna att Louvren (Macrons högkvarter) utrymts. Vi satt 650 meter därifrån och märkte ingenting. Vi tog ändå vårt förnuft till fånga och undvek folksamlingar. Det närmaste vi kom var nog när vi tog en tur förbi Notre Dame. Där märktes den ökade bevakningen av med både militär och polis utrustade med automatvapen.

I övrigt har vi medvetet väntat med fler sevärdheter till tisdag när vädret ska bli lite bättre och därmed ge lite mer fotovänlighet. Svårt att undvika är ändå Eiffeltornet. Det där landmärket som kom att bli synonymt med min längtan hit för en himlans massa år sedan. Och när vi strosade längs med Seine och tittade till Pont des Arts och vänder oss om och där liksom står det. En bra bit bort men alldeles alldeles på riktigt. Då gick det upp för mig att jag faktiskt är i Paris. Och vad Paris under ganska många år betytt. Nu är jag äntligen här. Och nu ska vi ut och titta på alla sevärdheter som går att finna i denna stad.

Läs gärna mer om vår resa till Paris 2017 – här.

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Minihelg på Tom Tits och Junibacken

9 april, 2017

För en vecka sedan hade vi just avslutat en minihelg på Tom Tits i Södertälje och Junibacken i Stockholm. Ett annat Stockholm. Stockholm före den sjunde april tjugohundrasjutton.

Från Junibackens panoramafönster beskådade vi hur planen gick in för landning på Bromma strax ovanför söders hustak. V fick se slottet för första gången och äpplet faller inte långt från trädet – det skulle självklart förevigas. Vårsolen visade vår huvudstad från sin allra bästa sida och jag längtade efter att få ta med mig mina små dit snart igen för att upptäcka mer av Djurgården, mer av vårt vackra Stockholm. Jag vill inte ens tänka tanken på om det ofattbara skulle hänt någon av dem precis som det hände de som i fredags inte kom hem till sina nära och kära. Vreden och ilskan vet inga gränser inom mig när jag tänker den tanken och bilderna som tyvärr flashat förbi i flödet på sociala medier önskar jag att jag aldrig behövt se. Önskar att de inte vore verklighet.

Så mycket är sagt, ord som ska befästas men även ord som varit så onödiga. Jag kan inte säga något som inte redan är sagt eller tänkt. Bara konstatera att livet måste gå vidare för oss alla.

Tom Tits i Södertälje

Det blev trots allt en alldeles underbar helg förra veckan. Vi begav oss norrut på lördag förmiddag och landade på Tom Tits i Södertälje lagom till lunch.

V konstaterade efter dryga tre och en halv timme att hon gärna åker tillbaka och det kan vi nog alla skriva under på. Det är svårt att hinna med att ta in allt härligt som går att uppleva, testa på och göra här. Men resan var inte slut där och vi begav oss vidare norrut med ett ord på vägen i bagaget.

Scandic Foresta

Lille herrn somnade gott i bilen och vaknade ganska förvirrad upp på Lidingö för incheckning på Scandic hotell Foresta. En härlig liten pärla som var ny för oss alla. Andreas hittade den av en händelse när mycket annat var fullbokat och det är jag mycket nöjd över.

Prisvärt, barnvänligt och med en härligt vy utanför fönstret. Hit kommer vi garanterat tillbaka! Efter lördagsgodis-inhandling (i hotellobbyn som faktiskt till och med hade lösgodis!!!) och en liten stund framför Barnkanalen var det dags att piffa till sig för middag i hotellets restaurang.

Jag valde Halloumiburgaren på bilden ovan och det kan ha varit det godaste jag någonsin ätit. Du milde tid – det är så det vattnas i munnen när jag tänker på det. Riktigt bra mat! Alla var nöjda till ett hundra procent. Reser du med barn kan jag verkligen varmt rekommendera Scandic Foresta. Gott om utrymme att springa av sig, en bra lekhörna och generellt en barnvänligt hotell.

Men också föräldravänligt. På rummet fanns vattenkokare, snabbkaffe och ovanstående budskap – det måste ju uppskattas! En kopp kaffe och lite piff medan de små mornade till sig. Och sen var det dags för frukost. Mina hotellupplevelser brukar jag bygga mycket på frukostupplevelsen, för mig kan en sämre frukost förstöra en annars god upplevelse helt. Frukosten står för minst 75 procent av min upplevelse av ett hotell. Denna frukosten förevigades inte på någon bild och i detta fallet är det enbart positivt. Vi hade fullt upp att fylla på med gott från buffén och avslutade med en nygräddad våffla. Frukosten var lite som hotellet i övrigt. Inget överflöd men det som fanns var genomtänkt och av god kvalité. Alldeles perfekt.

Pokémon och Junibacken

Ett stenkast från hotellet ligger Millesgården och det var ju såklart ett måste att besöka. Där hade nämligen stora hjärtat spanat in ett Pokémongym! Tyvärr hade muséet inte hunnit slå upp portarna innan vi begav oss mot nästa äventyr, men det löste sig genom att trycka sig mot gallergrinden. Dagen var räddad!

Därefter begav vi oss mot resans sista stopp. Junibacken på Djurgården. Ett ställe jag själv var nyfiken på men delvis hade blivit avrådd från att åka till av olika skäl. Jag gillar dock att gå på känsla och bilda mig en egen uppfattning. Såhär i efterhand kan jag förstå att det finns de som tycker att det är lite litet. Men av barnens reaktion att döma så var det definitivt väl värt både tiden och pengarna. Det var en fröjd att se dem springa runt i sagolandet bland små miniatyrer alla olika hemvister för Pettsson, Lasse o Maja och Alfons.

Sagotåget var häftigt men ganska läskigt och mest tid spenderades sedan i Villa Villekulla där det knappt gick att få barnen att slita sig, inte ens med löfte om att inhandla presenter i shopen.

Vi kan summera en toppenhelg i Stockholm helt enkelt. Och oavsett så kan jag lova att vi kommer tillbaka!

Läs gärna flera av mina berättelser från resor i Sverige

Två glada hem och ett skilsmässobarn

16 oktober, 2016

Hon har varit min stora idol musikaliskt sett sedan en magisk februaridag 1983. Men när det kommer till intervjuer och mellansnack på konserter brukar jag ha skämskudden för öronen. I ett nummer av Amelia hittade jag en lång intervju med min stora idol alla kategorier – Carola. Och en bit in i texten sätter hon fingret så på pricken på det jag letat efter i mitt inre det senaste året.

När Amadeus var liten och frågade varför vi skilde oss svarade jag ”för att jag ville ge dig två glada hem istället för ett ledset”. Så var det. Vi hade kommit till en återvändsgränd. Jag såg ingen förändring i sikte och kunde inte göra mer utan att gå sönder helt och hållet. För mig var det främst utifrån vårt barns bästa vi behövde bryta upp.

Så rakt igenom sant.

Skilsmässobarn

Jag är själv ett så kallat skilsmässobarn. Smaka på ordet. Skilsmässobarn. Ett epitet jag tack och lov inte hör så ofta längre. Mina föräldrar skilde sig någon gång inte alls långt ifrån den där magiska februaridagen 1983. För att relatera till Carola igen. Jag var fem år gammal. Men jag kan inte komma ihåg att jag sörjde. Jag förstod att det var såhär det skulle vara och var tillfreds med det. Men när jag närmade mig skolstart minns jag att jag började fundera över min situation. Av en enda anledning. Mamma oroade sig för att jag skulle vara det enda ”skilsmässobarnet” i klassen, och visst var jag det. Detta var mitten av åttiotalet och då var det ganska ovanligt. Men jag tror nog såhär i efterhand att mamma borde oroat sig mer för andra omständigheter i vår tillvaro än att hon och pappa gått skilda vägar.

Vi går genom livet. Vänner kommer in i våra liv, kommer oss nära och försvinner. Ibland ofrivilligt och ibland helt frivilligt. Vi konstaterar att vi växt ifrån varandra. Att vi börjat hitta sidor hos varandra som vi inte uppskattar. Vi är helt enkelt så olika att det inte fungerar längre. Trots alla år vi kanske spenderat tillsammans och allt vi gått igenom. Vänner som vågar ta steget och vara så ärlig mot sig själv och andra ses som starka individer med god självkänsla.

Tills döden skiljer oss åt

Men så kommer vi till den där delen med ”i nöd och lust” och ”till döden skiljer oss åt”. Det uråldriga ”fundament” i vårt samhälle som kallas giftermål. Så mycket annat som från början kan läsas om i den heliga skriften har ratats av det moderna människosläktet. Så många andra av kyrkans läror anses gammalmodiga. Men när det kommer till giftermålet, att en man och en hustru, nåväl, nu för tiden sträcker vi oss till två av samma kön, skall leva i trohet tills döden skiljer dem åt. Då är det lag även när kalendern visar 2016.

Vem som helst kan gifta sig. Med ett papper från Skatteverket och en godkänd vigselförrättare är saken biff på bara några minuter. Men när vi efter några år tillsammans inser att vi inte längre är bra för varandra, kanske än mindre för eventuella gemensamma barn, då krävs det betänketid. Då bestämmer staten att vi måste fundera. För att inte tala om alla runt omkring – vänner och släkt – som ofta förfasas och förundras. Hur blev det så? Har någon träffat någon annan? Har ni försökt hitta tillbaka till varandra?

Våga känna att vi inte längre är vi

Är det inte sunt ändå att vi människor orkar och vågar ta vårt sunda förnuft till fånga och kommer fram till att det som en gång var vi – inte är ett vi som är menade att vara vi för resten av våra liv. Så mycket sundare än att leva olycklig i en vardag du önskar var en annan. Och så mycket sundare att vara lyckliga på varsitt håll än olyckliga tillsammans. Så mycket sundare än att visa dina barn att inte du, och därmed inte heller dom, är värda ett liv i glädje och lycka.

Det finns inte en enda människa du skulle kunna lova att du kommer att vara vän med till döden skiljer er åt. Du anser det vara din fulla rätt som människa att säga upp vänskapen om det inte längre är vad det en gång var. Hur kan du då bara för att vi sätter epitetet ”kärlekspartner” på en person tvingas ”komitta” dig till det.

Två juveler

Vilket barn förtjänar två olyckliga föräldrar? Inget. Mina barn kommer aldrig att vara några skilsmässobarn. Mina barn är just – barn. Barn till två föräldrar som älskar dem över allt annat och som en gång i tiden älskade varandra och därför valde att skaffa dessa två juveler. Dessa två juveler som jag önskar all lycka i livet. Som jag hoppas få följa så många år det bara går. Och den dag någon av dem kanske kommer till mig och berättar att de valt att ta steget, valt att vara så modiga att de väljer lycka och glädje för alla inblandade framför uråldriga traditioner då ska jag stötta dem i att ta klivet.

Men jag ska ge dem ett ord på vägen. Allt du upplever i livet formar dig till den du är idag och därmed ska man aldrig kasta bort de år och de erfarenheter man fått med sig genom att vara bitter även om man väljer att gå skilda vägar. Allt du upplevt har gjort dig till den du är.

Låt oss avskaffa ordet skilsmässobarn

Jag hoppas att mina barn aldrig behöver fundera på epitet som skilsmässobarn. Hoppas att mina barn ser det som en styrka att våga välja lycka och glädje! Jag hoppas att mina barn får uppleva en värld där gammalmodiga traditioner skrotas och där vi alla väljer att leva lyckliga tills livet skiljer oss åt och till dess att döden skiljer oss från livet.

Följ gärna Lite mera rosa via Bloglovin.

Hur hamnade jag här?

31 juli, 2016

När jag påbörjade texten i inlägget som heter Hemma, hemma & hemma, tänkte jag börja med orden ”Tro nu inte att jag har gått och blivit schizofren…” Nu gjorde jag inte det. Och självklart har jag inte blivit det. Schizofren alltså. Men mötet med mina tidigare hemstäder påkallar som så många gånger förr någon form av större funderingar, nästintill känslostormar. Och frågan hur hamnade jag här?

Jag uppmärksammar det främst när besöken infaller under någon form av längre ledighet så att min hjärna har möjlighet att fundera vidare kring livet i allmänhet även efter besöket. När jag nu dessutom hann med både Malmö OCH Karlskrona och utöver det gjorde ett snabbt nedslag i Emmaboda, det som egentligen borde vara min hemstad, så kan det hända att tankarna har gått över styr lite utöver det vanliga de senaste dagarna.

Att tappa sig själv

Jag får ibland känslan av att jag tappat en bit av mig själv på vägen. Men vilken bit och var kan jag inte riktigt svara på. Och då är det liksom bäst att sätta tankarna på pränt för att få ordning på dem.

Jag föddes i Kalmar en onsdageftermiddag i november 1977 och på bilden som inleder detta inlägg ser ni mig förevigad i armarna på min syster vid detta tillfälle. Mycket mer än så vet jag inte om det. De som hörde mitt första skrik, räknade mina fingrar och tår och kollade upp om det blev en Ylva eller Bruno (de namnen mina föräldrar hade tänkt ge mig egentligen, men det är en historia för sig) är döda sedan många år tillbaka och inte heller när de fanns kvar i jordelivet var blödiga berättelser om hur det var den där dagen jag föddes något som hörde till vanligheterna. Det jag vet är i alla fall att vi efter förlossning och BB åkte tillbaka hem till Emmaboda. Samhället jag bodde i fram till jag var sex och ett halvt år.

Jag har en del glasklara minnen från den tiden. Jag minns de bostäder vi bodde i, hur ICA-affären såg ut, macken där jag handlade mitt lördagsgodis och Jimmy i Järnvägskiosken som alltid bjöd på glass. Och så några kompisar från den där tiden såklart. Som Sandra till exempel. Hon, jag, två hopprep och ”Säg mig var du står” från Carolas Främling-album. Måtte jag aldrig bli känd, och måtte i så fall ingen hitta de där kassettbanden och inspelningarna.

Hur hamnade jag här - Emmaboda 1980 — Jag och mamma i Emmaboda runt 1980

Men det finns också mycket jag förträngt, minnen som min syster påminner mig om då och då. Saker jag bör bli påmind om men som hör till ett helt annat inlägg den dagen det passar.

Från Emmaboda till Vinslöv

Sommaren det året jag skulle fylla sju flyttade vi med buller och bång från Emmaboda till Vinslöv i norra Skåne. Mamma och pappa var skilda sedan något år tillbaka och det var jag och mamma som flyttade. Det var sista gången jag kunde adresseras post i Emmaboda. Många år senare flyttade mamma tillbaka och praktiskt nog bodde hon där när hon sedan hastigt gick bort år 2000. Jo praktiskt nog. Praktiskt för att jag då sju år senare inte hade två orter att besöka när jag skulle titta till både mammas och pappas gravar då och då – men allt för sällan.

HHJH3 — I Vinslöv. Gissningsvis i 9-10 årsåldern

Grundskoletiden i Vinslöv, Hässleholm och Asarum och ett första testår på gymnasiet i Karlshamn innan jag bestämde mig för vad jag ville göra på riktigt, de åren finns det mycket att säga om. Vi var ett tight sammanbundet team jag och mamma. Men snarare på hennes önskan än min egen. Jag följde henne i vått och torrt. Hon var en sökare och en trasig själ. Jag plockade ofta upp spillrorna efter ännu en besvikelse av någon sort och peppade henne att gå vidare. Peppade att orka upp ur sängen, peppade att inte gråta, peppade att inte ge upp. Jag styrde upp vardagen och hushållssysslorna så som en åttaåring kan göra. På bästa sätt utifrån förutsättningarna. Jag blev vuxen, något min mamma visade det sig senare när jag efter hennes död läste hennes dagböcker, aldrig blev.

Att missa skolavslutningen i nian

Det närmade sig skolavslutningen i nian försommaren 1993. Ett halvårs hårt slit för att återfå anständiga slutbetyg efter att vi varit tvungna att bryta upp och flytta från Hässleholm till Asarum mitt under det sista läsåret på grundskolan, började ta ut sin rätt. Den religiösa åskådning och den församlingstillhörighet som mamma sett till att ”vi” hade just då hade gjort det lite svårare för mig att komma in i den nya klassen. Trots att jag aldrig hade varit den där som hängt i det populära gänget hade jag ändå alltid varit accepterad. Det ändrades i och med flytten och det tillsammans med hårt arbete på hemmaplan, långa resdagar med skolbussen ut på landet och pluggandet resulterade så småningom i att jag aldrig orkade vara med på min skolavslutning i nian.

Inför hösten hade jag bestämt mig för att ta ett mellanår, läsa basämnen och testa på arbete inom de två områden jag trodde mig vilja jobba med och plugga vidare inom – restaurang och media. Jag skulle börja gymnasiet i Karlshamn och det krävde att jag gjorde något jag lovat mamma att aldrig göra. Flytta hemifrån. Jag var femton år på mitt sextonde och jag fick en egen liten lya på 25 kvadrat i Karlshamn. Jag var redo – det var inte mamma.

Att blir bortvald

Pappa hade genom åren funnits där i bakgrunden. Som en stöttepelare som jag visste fanns när jag behövde honom oavsett vad det gällde – men ändå i tysthet. Snyggt parerande mammas vansinnesutbrott om han var för närvarande. Nu klev han fram. Nu var det nämligen dags för mig att bli utsatt för mammas ilska och besvikelse. Detta var det hårdaste svek hon varit med om. Jag som alltid funnits där vid hennes sida, till och med jag hade förrått henne menade hon. Allt såklart bara i hennes egen fantasi och hennes egen verklighet. Inget var ju egentligen på riktigt i hennes värld.

Hon valde de sista åren jag behövde en vårdnadshavare innan jag blev myndig att avsäga sig just det. Hon bad pappa ta över. Och han tog över. Hon avsade sig kontakten med mig helt. Skrev inte längre under meddelanden hon var tvungen att skriva till mig med ”mamma” och lade helt enkelt den tiden bakom sig.

HHJH4 — Jag och min systerdotter Mikaela någon gång
sommaren 1993.

En ny familj

Tillsammans med min pappa blev min syster och hennes familj min nya närmaste inre krets. Jag slog mig loss från den församling jag tillhörde. Jag upptäckte helt nya möjligheter och jag började leva.

Och kanske är det därför jag, när någon frågar mig var jag kommer ifrån säger Karlskrona. Ett år efter att jag flyttat hemifrån hade jag bestämt mig för vad jag ville göra. Jag skulle läsa media i Karlskrona. Jag hittade lägenhet och flyttade och därmed började det liv som jag anser är mitt.

Om man säger att man kommer från en stad, så som Karlskrona i mitt fall, får man ofta följdfrågor, särskilt från andra som också är från samma stad för att de ska kunna sätta personen i ett fack eller kanske hitta gemensamma bekanta.

Frågor som:

-Jaha, bor dina föräldrar kvar där? Vilken del av Karlskrona kommer du ifrån? Eller var gick du i högstadiet?

Mina svar på de frågorna är:

-Nej mina föräldrar har aldrig bott där. Jag flyttade till en lägenhet mitt i stan när jag var 16 och har därmed inte gått högstadiet i Karlskrona.

Min stad

Ändå är Karlskrona min stad. Den staden där jag skapade mig ett normalt liv om man får säga så. Och jag tror, om vi skulle jämföra, att jag är den som faktiskt får säga så. För innan detta var mitt liv allt annat än normalt.

Än idag är de människor som kom mig nära i Karlskrona några av de viktigaste i mitt liv, min bas. Människor jag inte träffar lika ofta längre främst på grund av avstånd men som jag aldrig skulle tveka att ringa om det knep och jag hoppas att de känner samma sak för mig. Fia, Lise, Micke, Bird, Stina, Hanna och Daniel. De närmaste på ett oförklarligt sätt. Men också så många fler. Ingen nämnd ingen glömd. De blev min nya familj eller kanske den familj jag aldrig haft. De som kände mig bäst. De som vet vad jag tänkte och ville. Vad jag brann för. De jag reste med inom Sverige och utomlands. De som var med i vardagen. De som tröstade när det var tungt, gladdes med mig när det var toppen och var arga för min skull när det behövdes.

HHJH5 — Pappa och jag i Karlskrona. Runt år 1997.

Pappa

Pappa fanns återigen i bakgrunden vid min sida när jag behövde honom. Det var så vi båda var vana vid att ha det och det var så vi hade det tills den dagen han inte längre fanns. Han var inte och blev inte den personen som verkligen kände mig i vardagen. Ändå stod han mig så oerhört nära och är min förebild i så mycket. Mamma valde själv att aldrig återta den nära kontakten vi en gång haft och jag ska inte säga att det gjorde mig något alls. I februari 2000 gick hon hastigt och oväntat bort. Hon hade fyllt 65, jag hade fyllt 23 och mitt liv hade bara börjat när hennes slutade.

Hur det blev som det blev och hur hamnade jag här?

Jag har vid lite olika tillfällen – i lite kortare inlägg än vad detta tenderar att bli – reflekterat över hur jag hamnade där jag är idag och vad flytten från Karlskrona betytt för mig. För i augusti 2003, nio år efter att jag flyttade till Karlskrona, var mina saker återigen packade i lådor och på väg till en annan stad. Linköping.

I flera år efter flytten kände jag att jag levde i en parallell-värld. Jag undrade dagligen, hur hamnade jag här? Jag ville egentligen aldrig flytta till Linköping och jag saknade mitt Karlskrona, vännerna, havet och atmosfären något oerhört. Det resulterade i att jag valde att inte acklimatisera mig i den nya staden. Samtidigt som jag levde i min parallell-värld pågick det riktiga livet någon annanstans och jag hade bara tryckt på paus tills jag var tillbaka. Hur skulle jag då kunna veta att jag aldrig skulle komma tillbaka.

Jag har sträckt mig efter playknappen

Sedan dess har livet tagit mig vidare till både Halmstad, Malmö och Kalmar för att sedan återigen ta mig tillbaka till Linköping. I olika omgångar har jag trott mig komma fram till att det inte längre är en parallell-värld jag lever i. Jag har sträckt mig efter playknappen. Men kanske har jag inte riktigt nått eller vågat trycka. Kanske har jag inte tryckt än.

Den korta sejouren i Halmstad var resultatet av längtan bort från Linköping och längtan till havet. En fin tid som har sin egen speciella plats i historien om mitt liv. Men det är i Malmö jag för första gången på flera år känner att nog livet inte är på paus ändå. Malmö är alldeles för levande i sig för att livet ska kunna vara på paus.

HHJH6 — Med Maja och Helen i Malmö. Maja med Knoppen i magen.

I Malmö knyts ännu några vänskapsband för livslång tid med Helen, Maja och Pernilla. Flera bekantskaper görs med människor som inspirerat mig att våga och som är mina förebilder nu och forever, Bella och Thomas. I Malmö börjar vi försöken att blir föräldrar och i Malmö återfår jag en längtan efter att göra det jag alltid älskat. Skriva! Längtan väcks nog inte minst en februaridag 2007 när jag skriver mitt första blogginlägg på en helt annan blogg.

– Hörs vi inte så är allt bra

Bara tre dagar före det inlägget skrevs hade jag sagt farväl till pappa, något jag av någon anledning inte alls skriver om. Chockartat får jag på alla hjärtans dag 2007, mitt i brinnande arbete på regionhuset i Lund, samtalet från min pappas sambo. Pappa ligger på lasarettet i Kalmar. Han är sjuk. Mycket sjuk. Något jag inte har vetat om. Ett halvårs intensivt projektarbete på mitt nya arbete på Siemens för Region Skåne har uppslukat mig totalt men jag känner också att pappa inte ville att jag skulle veta att det var på väg mot slutet. Han som alltid avslutade varje möte med att säga:

– Hörs vi inte så vet vi att allt är bra.

Han var inte så förtjust i detta med långa och många telefonsamtal bara för att. Nu hade han själv inte hållit sitt löfte. Förmodligen med omsorg om mig. Han hade inte hört av sig – men allt var inte bra. Inte alls bra. Några timmar senare satt jag i bilen från Malmö till Kalmar utan att veta vad som väntade mig..

Någon annan än det som var min far

Jag mötte upp min bror som jag inte sett på flera år. Han berättade med några korta ord om läget. Men jag förstod fortfarande inte. I mötet med pappas läkare frågar jag vad de gör för att han ska bli bra igen. Då förstår min bror att jag inte har förstått.

Jag är så oförberedd på att möta det jag möter i salen där pappa några timmar senare tar sitt sista andetag. En skugga av den charmiga och resliga man som alltid i skjorta, kostym och sina älskade trätofflor tagit omgivningen med storm vart han än kommit. Jag skriker rakt ut och tårarna väller fram när jag ser min lilla pappa där i sängen. Ihopsjunken, vithårig och utan kontakt med omvärlden. Det tar en lång stund innan jag vågar närma mig denna främling som inte alls är den jag minns honom som. Jag tar min tid och när jag sätter mig bredvid honom och tar hans hand märker jag hur ögongloberna rör sig snabbt från sida till sida bakom de stängda ögonlocken. Han öppnar dem, ser på mig – stint men innehållslöst och jag känner att han vet att jag är där.

Det var aldrig tal om att jag skulle stanna och vaka. Den tanken fanns inte i min värld. Jag vet att jag vände mig om och tittade en extra gång när jag lämnade salen och visste att jag aldrig mer skulle se honom i livet. Lite senare när min bror också åkt hem en kort stund, lämnade pappa oss för alltid. Jag vet att han ville ha det så. Han ville lämna ensam.

HHJH7 — Jag lägger blommor och tar farväl vid pappas grav.

Åter till vardagen i 180

Jag återgick till min vardag. Förutom en begravning som stundande några veckor senare var allting som vanligt. Hektiskt projektarbete och arbetsveckor med långt över 60 timmar rapporterade var vardagsmat. Drygt ett år senare när projektet var slut, anställningen ändrat form och min arbetstid gått ner till de normala 40 timmarna per vecka hade jag dessutom hunnit ta tag i vikt och hälsa. Livet var ganska bra, på gränsen till perfekt. Det var då min värld rasade. Det var då jag plötsligt insåg att jag var alldeles ensam.

Trots att jag genom alla år alltid klarat mig själv insåg jag att nu fanns det inte ens någon som jag kunde kalla mamma eller pappa längre. Jag som alltid klarat mig själv hade nu inget annat val. Jag var ensam, alldeles ensam och väldigt väldigt sårbar. Det resulterade i en tid av panikångest och hypokondriska tankar som jag valt att berätta om redan tidigare här i bloggen. Många fina människor på vägen gjorde att jag sex år senare kunde sträcka mig så långt att jag kunde säga att jag kände mig frisk. Men då går jag händelserna i förväg lite.

Malmö blev Kalmar

Sensommaren 2009 lämnade vi vårt älskade Malmö och flyttade till Kalmar. Jag skulle förverkliga drömmen om att läsa till journalist. En dröm som jag av olika anledningar flera gånger tidigare lagt på hyllan men som nu blev alldeles sann. Tiden i Kalmar blev inte lika kort som den i Halmstad, men kortare än vad det var tänkt. Kalmar kändes litet efter vår tid i Malmö och när vi ganska snart efter flytten fick veta att ett litet hjärta bankade i J´s mage och att vi skulle bli tre började tankarna på framtiden att göra sig påminda.

Att Kalmartiden hade ett slut det visste vi redan. Och vi ville nu förkorta tiden där ytterligare. Om jag ville satsa på en karriär inom yrket jag nu utbildade mig till skulle en större stad bli vår nästa anhalt. Vi ville inte börja om ytterligare en gång i en helt ny stad och därmed var Stockholm och Göteborg uteslutet. Vi vill komma närmare Js familj och därmed var Malmö för långt bort. Ett och ett halvt år efter skolstart och bara halva tiden in i utbildningen hade vi bestämt oss, vi skulle återvända till Linköping och jag reflekterade över att jag nu för första gången efter otaliga antal flyttar under åren faktiskt flyttade tillbaka till en stad.

Tillbaka för första gången

Så kom det sig att vi en februaridag 2011 återvände med flyttlasset och vår nybildade lilla familj till östgötaslätten. Så kom det sig att jag insett att det troligen är här jag blir kvar. Med numera två små hjärtan som börjar rota sig i förskola och alldeles snart skola och med den andra mamman som också är rotad här. Med mängder med kusiner och sysslingar till de små så nära som bara ett par hus bort skulle jag aldrig vilja göra det min mamma gjorde så många gånger för mig, riva upp dem från en känd miljö och byta mot något nytt och okänt. Om inte mitt eller J´s liv kräver det såklart. Då är jag övertygad om att de små också skulle må bra så länge de är i vår närhet.

Istället pockar känslan av att känna sig hemma på allt oftare. Jag ser gamla bekanta vyer med nytt perspektiv. Jag acklimatiserar mig och vänjer mig vid tanken på att det är detta som är mitt hem. Mitt riktiga liv. Jag har hittat tillbaka till den jag en gång var och lagt till den erfarenhet jag samlat på mig på vägen för att bli den jag är idag. Livet är inte vad det en gång var. Det är inte det jag lämnade och önskade komma tillbaka till. Livet är inte längre på paus. Jag når fram till play-knappen och jag har vågat trycka. Livet är nu!

Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Hemma, hemma & hemma

21 juli, 2016

Nittioåtta mil och närmare fem dygn senare har jag landat i soffan på uteplatsen.
Hjärtat är fyllt av glädje och kärlek.
Hjärnan är fylld av upplevelser, från hemma, hemma & hemma.

Jag har den stora förmånen och glädjen att känna mig hemma i två städer utöver den som faktiskt är mitt hem och som faktiskt är den stad som kvalade in på listan över ”hemmastäder” sist.

I dagarna fem har vi nu gjort Malmö och Karlskrona.
Båda städer som jag känner att jag kommer hem till.
Trots det var det så skönt när vi i eftermiddags såg siluetten av Linköping över Östgötaslätten och vi var – hemma.

Malmö

För snart tio år sedan var Malmö mitt hem. En stad jag och J hamnade i efter en kort sejour i Halmstad. Båda fick jobb och vi tog chansen och flyttade. Går det lätt så är det rätt brukar vara min devis i livet och efter bara någon vecka hade vi båda fixat jobb och även lägenhet mitt under takåsarna i city. Vi tillbringade tre härliga år i staden. Skapade minnen och fick vänner för livet. Och numera är Malmö den enda staden jag skulle vilja flytta tillbaka till och , vem vet, förhoppningsvis kanske det blir så när barnen är stora. Nu fick jag visa en ganska skeptisk Andreas staden som har en alldeles speciell plats i hjärtat.

Och hur gör man det? Jag hade såklart planerat väl och på listan stod såklart Västra hamnen, Möllan, Lilla torg och så vidare. Det blev nästan allt det där och lite till.

Comfort & Clarion

Första natten bodde vi på Comfort Hotell Malmö. Tanken var egentligen inte att vi skulle åkt ner redan på söndagen och det blev en extranatt på detta lite enklare hotell nära centralen som ändå var helt OK. Nyrenoverat och fräscht, mycket centralt och prisvärt. Men utan det där lilla extra. Det fick vi istället natt två och tre när vi bodde på Clarion på Malmö Live.

Det är tjugofem våningar högt och slog mig med stor förvåning när jag landade i Malmö förr förra hösten. Ett stort konferenskomplex hade växt upp som en svamp ur marken. Men en mycket trevlig svamp visade det sig nu när jag fick möjlighet att bekanta mig med det lite närmare.

I Skybaren på tjugofemte våningen njöt vi av både vackra solnedgångar, oväder och plan som landade på Kastrup.

Vårt rum låg mycket längre ner. På nittonde våningen. Och till och med en höjdrädd som jag vande sig med tiden och tyckte det var ganska långt ner i jämförelse.

Jag passade på att vara turist i min egen stad. Jag fotograferade nya byggnader och gamla bekanta vyer. Vi hittade nygamla hak och jag fick återuppleva gamla löparrundor som jag saknat.

Och så hann vi med besök på både Emporia och i Köpenhamn som en liten bonus. Och ja mina vänner – Andreas är överbevisad. Malmö är en stad att älska.

Karlskrona

Igår morse satte vi oss i bilen och begav oss mot ett östkusten och Karlskrona. Den stad som jag om någon frågar säger att jag är ifrån, trots att jag var 16 när jag flyttade dit och 26 när jag flyttade därifrån. Det var där jag blev den jag är idag. Att återse Karlskrona är alltid känslosamt och fantastiskt. Dessa omgivningar. Havet. Här kopplar jag av.

Denna gången gjorde vi så gott vi kunde efter två intensiva dagar och turistade så mycket vi orkade.
En kebab på Michels följdes av besök på Marinmuseet.

Ubåtar kvalar in som nummer ett på Andreas absoluta hatlista och det blev ett intressant möte för honom med Neptun – förevigat på både bild och film, men de håller vi privat, det blir bäst så.

Efter lite turistande mötte vi så upp Bird och Johannes för middag på Biobaren.
Och när vi sen traskade hemåt i sommarkvällen bjöd Borgmästarfjärden på magiska vyer.

Scandic Karlskrona

Kvällen avslutades på Scandics uteservering där vi såg solen gå ner bakom Stakholmen. Och ett snett glas rött förevigades.

Idag har vi tagit oss norrut och hemåt.

På vägen tittade vi till mammas och pappas gravar i Emmaboda och svängde in på ett snabbt besök hos syster i Lessebo.

I brevlådan väntade mitt sällskap de kommande semesterdagarna utan barn och sambo som kommer att spenderades där jag sitter nu. Uppkrupen i soffan på uteplatsen.

Än är inte sommaren slut.
Den har bara börjat.
Nu ska här njutas.

Läs gärna mer om vad denna resa väckte för tankar. Om funderingar om rötter och Hur jag hamnade här.

Men till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Tårar från himlen – när tsunamin kom

26 december, 2014

Det var september 2003, höstterminen skulle just börja. I D-huset på Linköpings universitet hade jag hittat fram till den sal där uppropet för ”Historia 1-20 poäng” skulle äga rum. Jag slog mig ner på golvet som de flesta andra. Några minuter senare öppnades dörren in till korridoren. Jag tittade upp, våra blickar möttes och en livslång vänskap startade även om livslångt inte skulle bli så långt som vi önskade. Ett drygt år senare skulle Sandra vara en av de svenskar som aldrig mer kom hem – en av dem som inte överlevde tsunamin annandag jul 2004.

När nyheten om flodvågen, tsunamin, kablades ut över världen på morgonen den 26 december hade jag just kommit till jobbet. Bara några dagar tidigare hade vi på SMS (i vanlig ordning) diskuterat vem som vann melodifestivalen något av de klassiska åren på 90-talet. Jag satt i bilen på väg till Åmål och du satt på en restaurang i ditt paradis efter en arbetsdag på Fritidsresors Blue village. Kom hit, ta ett flyg, du kan bo hos mig skrev du. Absolut skrev jag. Jag ska kolla på det. Precis som jag skrev halvåret tidigare när du var på Kanarieöarna.

Det var det sista jag skrev till dig.

Det sista om jag inte räknar med orden som aldrig kom fram den där morgonen.

Varför skulle just hon vara drabbad?

Thailand är stort. Jag viftade bort mina funderingar och skämdes nästan över att jag oroade mig över min vän. Oroade mig i onödan. Bara för att jag kände en person som var i Thailand just nu behövde jag inte överdriva när det fanns de som faktiskt var drabbade. Men visst var det något bekant över namnet Khao Lak. Fast å andra sidan låter ju allt likadant där borta.

Jag var så övertygad om att jag skulle få svar på mitt meddelande. Var övertygad om att få se dig på ett av de där inslagen som rullade i de extrainsatta nyhetssändningarna. Jag var inte beredd på att få höra ditt namn bland de som saknades.

Vänner i ett halvår och för ett helt liv

Under det dryga halvår vi fick tillsammans hann vi avhandla mer än vad jag hunnit med de flesta. Vi delade det innersta och det mest ytliga. Drömde och ältade.

Du älskade livet, du älskade musiken. Och du älskade att resa. Lika mycket som du älskade det – lika rädd var du för att flyga. Varje gång du skulle åka lovade du att aldrig mer åka bara du inte störtade just den gången.

Din bild skulle komma att finnas på den där kvällstidningens förstasida, men under rubriken SAKNAD.

Livet med dig min vän, blev aldrig trist. Vardagen blev en fest. Oavsett om vi åt tacopizza och kollade på Vänner, hade melodifestivalsmaraton eller om vi mindes någon udda och lite galen musik som troligen bara vi någonsin hört.

Jag minns dina små egenheter

Dina små egenheter sitter fast i minnet. Alltid på språng. Du kom farande med sjalen som en mantel efter dig och med tygväskan dinglandes på höften. Jag ser framför mig hur du knappar på din vinröda Ericsson på ditt eget speciella sätt – med båda tummarna på de små små knapparna – för att författa ett SMS till en av de många som du hade i ditt hjärta och som älskade dig helhjärtat tillbaka. Alla kaffekoppar jag fick fixa till dig i automaten för att du hade fobi för att stoppa i mynten om automaten skulle vara sönder och det inte skulle funka. Det finns ett bord på vårt fik där jag aldrig skulle sätta mig ensam. Ett bord som är vigt för dig och mig. Din innerliga omsorg om din omgivning. Din förmåga att fråga och bry dig om.

Jag kan inte minnas när jag började söka efter information.
Och jag kan inte minnas hur jag hittade numret till din moster. Jag kan inte minnas när jag fick de första definitiva beskeden. Men jag minns när jag första gången hörde att du var saknad. Jag har tänkt alla de förbjudna tankarna. Varför du och inte någon annan? Jag har undrat om du förstod vad som hände eller om det gick snabbt och du slapp lida.

Det där som inte stämde

Jag minns när jag fick veta att du var skadad och fanns på ett sjukhus och jag minns när jag fick veta att det inte var sant.

Efteråt har jag haft förmånen att få kontakt med personer som fanns vid din sida när vågen kom och jag vet vad du gjorde kvällen innan. Jag har läst deras berättelser och ställt frågor. Har sett alla amatörfilmer som rullat och jag letar fortfarande efter dig när jag ser dem.

Och jag minns telefonsamtalet som berättade att du var funnen och jag minns det hopp som släcktes.

Jag känner fortfarande den inre kraften som grep tag i min luftstrupe när jag klev in genom dörrarna till Snöstorps kyrka den 27 april 2005 och såg fotografiet på din kista. Hur luften försvann och hur tårarna som strömmade ner för mina kinder inte gick att hejda. Att det som inte gick att förstå blev till ett vrål från djupet av mitt hjärta. Hur det ofattbara blev definitivt.

Tårar från himlen – en oväntad favorit

Av alla de bidrag från alla år av alla festivaler som vi diskuterat hade du en favorit. En oväntad favorit. Tårar från himlen med Frank Ådahl.

Ja, jag ser hur månen lyser ner på mig
Jag tänker: kan man fara dit, kan jag hitta till dig
En resa bortom både rum och tid
Kräver barnens fantasi att göra tanken fri
Tårar från himlen, när änglarna gråter
Är tårar av glädje och tårar av hopp
Tårar från himlen, när regndroppar faller
Blir till en flod som bär kärlekens bud.
Mellan dröm och verklighet
Finns svar på livets hemlighet

Fyrklövern vi fann på din grav första gången vi besökte den efter att stenen kommit på plats är inramad och står på mitt nattduksbord sedan dess. Den påminner mig om att njuta av livet lika mycket som du gjorde.

10 år har gått och fortfarande återstår mitt sista farväl.
Att besöka platsen som var ditt paradis.
Platsen där du för alltid togs ifrån oss.
10 år har gått och jag är redo.

2018 mötte jag så till slut den plats där du togs ifrån oss, ditt paradis. Berättelsen om det mötet kan du läsa här.

Läs också ett vackert reportage i GP när familjen tog ett sista farväl.