På besök i någon annans vardag

Rulltrappan går lite snabbare än hemma. Jag vet inte om det bara är som jag inbillar mig eller om det verkligen är så i Stockholm. Ändå springer jag de sista stegen ner när jag hör tunnelbanan vara på väg in till perrongen. Man vänjer sig snabbt. Igår stod jag där i samma trappa och skakade lite på huvudet åt de som sprang förbi mig för att hinna med trots de ynka tre minuterna till nästa. Jag är på besök i någon annans vardag.

Vid Rådhusets tunnelbanestation halkar jag ut i modden utanför på gatan. Det som igår var okända vägar som fick stakas ut via Google maps är idag lika hemma som min egen ficka.

Vid kaffeshoppen skyndar en kostymklädd man ut ur dörren med dagens morgonkaffe i handen. Jag får väja för den unga tjejen som inte ser sig om när hon öppnar dörren från trapphuset ut på gatan, hon skyndar sig och verkar sen. En mamma drar sitt alldeles för stora barn i vagnen. Troligen i hopp om att hinna lämna på förskolan utan att bli allt för sen till jobbet. I nästa gathörn hjälps två föräldrar åt att klä sin lilla i tjocka vantar och overall på väg in på förskolan med den stenlagda uteplatsen, inte större än vår altan mitt bland höghusen.

Jag påminner mig själv om att inte klaga på mina egna barns skolgårdar.

Jag parerar nerförsbacken ner mot kurslokalen och är lite extra försiktig så jag inte halkar samtidigt som jag måste spana in BRA-planet som går in för landning på Bromma.

Jag svänger höger och huttrar till för vinden som förvånar mig. Igår följde jag GPS:ens röst innan jag svängde. Idag är det kända stråk. Jag känner mig hemma men är ändå bara en observatör och besökare i någon annans vardag. Jag känner mig ensam och som en del av sammanhanget på samma gång. Som om det syntes att jag inte hör hemma där, på besök i någon annans vardag.