Med liv och lust gick jag in i oktober. Här på bloggen skulle det blir ett inlägg om dagen. Och aldrig har jag varit så mystisk i mina inlägg på Instagram. Det talades om pausknappar men blicken riktad på framtiden och så vidare. Följare frågade nyfiken både i meddelanden och i verkliga livet vad jag hade i kikarn. Och själv visste jag nog inte helt säkert men jag hade en tanke. Oktober har varit avgörande förr skrev jag. Och visst blev den det även 2024. Men på ett helt annat sätt än vad jag hade tänkt mig. Tack och hej oktober 2024. Till dagboken och till den som vill läsa kommer här lite tankar om oktober.
Ett inlägg om dagen – hela oktober
Jag hoppade på Annikas utmaning och tänkte mig att en nytändning i bloggskriveri var precis rätt tillfälle denna månad. Ett inlägg var redan schemalagt den första i månaden. Ett annat skrevs den andra. Resten av månaden var planerad när jag fick samtalet från min vän den första oktober. Den där sjukdomen som börjar på c hade slagit till och plötsligt kändes ett blogginlägg om dagen HELT oviktigt. Ett inlägg till blev det ändå och det inför den där händelsen som jag planerat sedan i februari.
Workation i Palma
Ända sedan februari hade jag planerat och längtat. Eller egentligen mycket längre än så. Sedan 2018. Då såg jag ett instagraminlägg från Carina Sunding som väckte tanken. Och nu var det äntligen min tur. Och inte bara min tur. Jag skulle åka dit i Carinas regi. Jag skulle yoga i soluppgången på Castillo de Bellver. Jag skulle vandra mellan Sollér och Deia. Jag skulle workshoppa och jag skulle framför allt jobba med mitt företag. Sätta riktningen framåt.
Men allt var inte självklart. Ända fram till avresa var det en magkänsla som sa mig att jag inte skulle åka. Men självklart hade jag peppande människor runt mig och även jag själv som trodde det var den vanliga resfebern. Jag sammanfattade mina tankar i ett inlägg kvällen innan avresa och sedan gav jag mig iväg. Men ganska snabbt insåg jag att det var något som inte stämde. Jag som brukar stortrivas i sammanhang med mängder av likasinnade drog mig tillbaka till rummet. Sömnen var rubbad och natten till lördagen kände jag en välbekant och ovälkommen smärta i magen som gjorde att jag hoppade över vandringen som jag hade sett så mycket fram emot.
Istället för att stanna till torsdagen för egen workation så åkte jag hem redan på måndagen. Och tur var väl det. Sakta men säkert under min resa hade jag börjat inse att strävan efter mer, andra vägar, andra riktningar inte var det jag behövde just nu. Utan trygghet och det där alldeles vanliga livet. Vardagen. Närheten till familjen. Inga omsättningsrekord och nya företagsdrömmar.
Tre dygn på KAVA
Väl hemma efter en lång resdag med känningar av mina magproblem kraschlandade jag. Det stog semester i kalendern. Jag skulle ju ha hängt på Hotel Feliz i Palma. Och ledighet blev det. Men kanske inte den jag hade tänkt mig. Jag fortsatte vara snäll mot min mage. Det är nu snart tretton år sedan jag fick veta vad det är jag har. Divertiklar. På svenska – tarmfickor. Och blir de inflammerade så kallas det Divertikulit. Första och förra gången de tog mig till KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) hade det dessutom blivit en liten perforering på en av dem. Och det ska det inte bli. Det är inte alls bra.
Och efter några dagar på hemmaplan kändes tydligt att något liknande var situationen även denna gång. Ett par besök på akuten senare fick jag återse KAVA och klarade mig med nöd och näppe från en operation.
Ena fredagen soluppgång över Palma. Andra fredagen soluppgång över Linköping från våning 18 på KAVA. Och ännu en tankeställare vad som är viktigt här i livet.
Ledighet och Mega Dance Week
Men visst finns det alltid något positivt att fokusera på. Och i detta fallet att jag blivit en hejare på att vara ledig och inte ens bry mig det minsta om vad som händer i inkorgen på jobbet. Det var inte en dag för tidigt. Och till slut så var jag tillräckligt frisk för att avsluta oktober med ett par dagar på Mega Dance Week i Uppsala med min dansanta dotter som tävlade i hela fem klasser. Mysig övernattning på Clarion Hotel Gillet. Intensiva dagar och fina kvällar med Victorias danskompisar och deras föräldrar.
Tack och hej oktober 2024
Jag tar med mig så mycket från månaden som gått.
Att är okej att ändra sig. Att det är okej att byta inriktning. Att det är okej att vara ledig och inte alltid uppkopplad och att det är helt okej att lita på sin magkänsla. Det ska jag definitivt göra nästa gång även om jag tror att det fanns en mening med att jag i alla fall åkte till Palma och insåg allt det där jag kanske inte insett annars.
Det planerade inlägget för den 31 oktober – det som hade arbetsnamnet I did it blev det aldrig något av. Det och nästan alla andra inlägg i oktober.
2 comments