En av de personer jag hittade och verkligen har börjat följa efter att jag bestämde mig för att satsa mer helhjärtat på att skriva här på Lite mera rosa, är Jennifer Sandström och med tanke på att hon inspirerar mig i vart och vartannat inlägg så borde hon vara en välkänd figur för er läsare nu. Hur jag hittade just Jennifer har jag ingen aning om men det var något i hennes sätt att skriva som tilltalade mig.
Den 1 november 2018 lade hon upp en bild på Instagram med följande text till:
Jag vill välja mina resmål med större eftertänksamhet. Jag vill inte åka från destination till destination och bli mättad på intryck. Jag vill inte att flygplatsen ska kännas som mitt andra hem. Jag vill inte att det ska bli vardag att befinna sig på olika kontinenter från den ena månaden till den andra. Jag vill inte prata om Sydamerika som om det bara är ett stenkast bort. Jag vill inte förlora tacksamheten över och ödmjukheten inför resandet.
Texten är ett utdrag ur en längre text som hon publicerade på bloggen den dagen. Det inlägget kan ni läsa i sin helhet här.
Och som den där texten fick mig att reflektera och fastna. Så till den milda grad att den tre månader senare resulterar i detta inlägg. Min första tanke var att jag inte alls håller med. För jag älskar verkligen flygplatser och jag vill att de skall kännas som mitt andra hem och jag vill känna att världen inte är så stor att den inte är nåbar för mig.
Men så tänkte jag lite till och förstod vad Jennifer menade. Och då var det bland de klokaste orden jag någonsin läst.
Jag har inte rest runt jorden i flera år. Jag skulle inte betraktas som en globetrotter. Istället har det blivit många resor på kort tid och kanske har jag lite grann hamnat i det negativa i det som Jennifer försöker måla upp en bild av.
Det har blivit så många resor bara under 2018 att jag inte kan förstå att det bara är ett år sedan jag var i Thailand och jag kan på allvar fundera på vart jag är på väg för att jag har så många resor i pipeline och ännu fler att blicka tillbaka på. Våra resor till Stockholm i slutet av förra året går ihop i ett enda virrvarr av tidpunkter och destinationer. Turkiet, Helsingfors, Los Angeles och Paris på bara två och en halv månad.
I morse fann jag mig själv på ett Starbucks i närheten av Venice beach i Los Angeles igen. På snabbvisit för att nyttja en voucher och poäng hos SAS som annars hade riskerat att gå förlorade.
Därför åkte vi från Arlanda på lördagen i SAS Plus och hem från Los Angeles igen på söndagen i SAS Business. Och då fann jag mig där med en latte och overnight oats på Starbucks. Jetlag-tacksam för att de öppnade i arla morgonstund. Och jag insåg att jag inte insåg hur extremt häftigt det är att jag med små medel kan befinna mig på USA:s västkust ena dagen och hinna hem lagom för att hämta barnen på skola och dagis lite drygt ett dygn senare.
Jag var inte i stunden. Jag var i resan hem som skulle genomföras några timmar senare. Jag var på jobbet dagen efter och hos frissan som är bokad några timmar senare.
Jag var till och med både två och tre månader framåt på resan till Tallin i slutet av mars och på resan till San Francisco och Singapore i maj. Men jag var INTE i nuet. I Los Angeles på Starbucks.
Men allt går att ändra på och jag fokuserade på nuet. För jag vill känna att jorden är min att upptäcka men jag vill inte tala om Los Angeles som grannen på hörnet. Jag vill vara tacksam över möjligheten jag har att upptäcka och resa.
Tack Jennifer för en aldrig sinande inspiration.
