Om jag inte hade…

Jag har förärats med den fantastiska egenskapen, om jag får säga det själv, att inte gräma mig över saker. Det är väldigt sällan jag ångrar saker jag gjort eller tänker och säger att ”vi skulle ha gjort såhär istället”. Jag har verkligen fått förmågan att även om jag inte är helt nöjd med resultatet av något tänka, ”nåväl, det finns en mening med allt”. Väldigt sällan tänker jag om jag inte hade…

Det kanske låter lite naivt men det hjälper mig att inte älta saker och vet ni, allt som oftast kommer det en stund när man märker att man faktiskt lärde sig något av den där gången och kan gör annorlunda.

Sliding doors

För en tid sedan blev jag påmind om en av mina absoluta favoritfilmer, Sliding doors. Det var Annika på Resfredag som gjorde ett inlägg om att inte grubbla för mycket och drog då paralleller till Sliding doors och just det där, tänk om inte… Vad hade hänt då?
Ni som har sett filmen förstår. Ni som inte har sett den bör genast göra det. Filmen beskriver två möjliga händelseförlopp beroende på om huvudpersonen, spelad av Gwyneth Paltrow, hinner med eller missar sitt tåg.

Och när det gäller just det, då kan även jag fastna i tankar och funderingar. Det handlar inte så mycket om att gräma sig som att undra hur livet hade sett ut om man inte tagit ett visst beslut, gått just den där vägen eller glömt nyckeln just den där dagen. Eller om livet är förutbestämt och hade sett ut på samma sätt oavsett hur man tagit sig dit. Vem vet?

Karlskrona eller Kristianstad

Året är 1994. Utöver den varmaste sommaren i mannaminne innan sommaren 2018 och ett brons i USA så har jag tagit ett beslut. Efter ett år på så kallad öppen linje på Väggaskolan i Karlshamn har jag valt vad jag ska spendera tre år under min gymnasietid på. Efter ett tufft sista år i nian och omtumlande personliga händelser var jag inte redo att välja direkt och jag som inte annars är velig, visste inte om det var hotell- och restaurang eller media jag ville läsa. För att vara 15, snart 16, tar jag ett ganska moget beslut. Istället för att hoppa på något av dem bestämmer jag mig för att stanna hemma i Karlshamn medan de flesta av mina kompisar beger sig av mot grannstäderna.

Jag läser grundämnen som engelska, svenska och historia som jag kommer att kunna tillgodoräkna mig senare och parallellt praktiserar jag på ett värdshus utanför Karlshamn och på Sveriges radio Blekinge. Ett år senare har jag bestämt mig. Det är media jag skall läsa och flytten går till Karlskrona. Mitt älskade Karlskrona som sedan på så många sätt kommer att bli det jag kallar min hemstad. Och visst inser jag ibland att jag lika gärna hade kunnat välja hotell och restaurang i Kristianstad och livet hade sett helt annorlunda ut, frågan är bara hur.

Croupiere mot alla vettiga odds

Året är 1998. Efter åren på medieprogrammet har jag jobbat en tid med TV-produktion men nyss bytt bransch till telekom. I fikarummet en morgon på min nya arbetsplats ser jag en annons i lokaltidningen. Man söker croupierer till en nyöppnad nattklubb på Statt i Karlskrona. Den tidigare frikyrkliga tjejen som läser annonsen är dessutom en vansinnigt dålig förlorare och brukar inte spela spel så ofta. Och när det kommer till just kortspel hade det under många år av mitt då 21-åriga liv setts som djävulens påfund. På vinst och förlust och utan att egentligen veta vad det var, sökte jag jobbet och fick det.

Om fyra dagar, den 13 december, är det tjugo år sedan jag stegade in på K i Karlskrona för första kurstillfället och träffade Fia. Fia som kom att bli min allra bästa vän. Casinot som kom att bli mitt andra hem. Som tog mig land och rike runt när jag jobbade på andra orter och startade upp nya spelplatser på nya kontrakt. Utan det hade mitt liv troligen sett helt annorlunda ut idag, frågan är bara hur.

Reseledare eller inte reseledare

Året är 1999. I brevlådan ligger ett brev från Ving. Jag har nästan glömt att jag har sökt. Och nu är jag antagen. Antagen till en två månader lång reseledarutbildning för Ving på Mallorca. Jobbet jag jobbat på i ett år får jag tjänstledigt ifrån under förutsättning att jag kommer tillbaka. Och det är också planen hela tiden. Jag hade aldrig tanken på att åka ut som reseledare efter skolan. Men jag var nyfiken och ville utbilda mig. Jag diskuterade som så att jag hade det som ett ess i rockärmen. Ett ess att dra om något skulle hända. Om jag inte längre trivdes lika bra med mitt liv på hemmaplan och behövde komma iväg.

Jag hade turen att bli godkänd reseledare och jag fick direkt efter skolan två eller tre erbjudanden om jobb. Bland annat på Kreta. Men jag tackade nej. Och ännu har jag inte känt att jag behöver dra kortet ur rockärmen. Hade jag dragit kortet då eller senare hade troligen livet sett helt annorlunda ut idag, frågan är bara hur.

En vindpust kom och förändrade allt

Året är 2015 och jag har just genomlevt den tuffaste av separationer. Trots att vi var överens är beslutet att bryta upp när det innebär att man förlorar en del av tiden med sina barn det allra svåraste. Jag har bott ensam en vecka och på fredagen är jag bjuden till en kär vän på tweet-up.

Det är en varm dag i början av juni och rosén har legat på kylning i jobbets kylskåp. Jag tar bussen ut mot Kaga. Gör mig hemmastadd och häller upp ett glas av rosén innan jag tar en liten promenad runt omgivningarna. Jag har lärt mig att älska slätten nästan lika mycket som jag saknar havet och denna dagen är slätten ofantligt vacker.

Så tar jag de där bilderna som ska upp på sociala medier. Roséglaset med slätten i bakgrunden. Selfien med den blå himlen i bakgrunden. Då kommer en vindpust och tar tag i mitt hår. Bilden blir ganska hysterisk och läggs upp som ny profilbild på Facebook.

Under kvällen kommer en kommentar på bilden. En kommentar som besvarades. Svar som fortsatte på messenger. En messenger-konversation som fortsatte i verkliga livet. Och i verkliga livet har vi nu levt tillsammans i tre år. Tänk om den där vindpusten aldrig hade kommit. Troligen hade livet sett helt annorlunda ut idag, frågan är bara hur.

Det är en svindlande tanke som jag gärna leker med då och då men aldrig med ens ett litet uns av ånger. Jag är så säker på att det finns en mening med (nästan) allt. Att om jag inte hade… Nej. Det finns inte på kartan.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här