Jag brukar ibland säga att det är när det känns som att tiden styr mig och jag inte styr tiden som det är dags att stanna upp. Andra tider i livet har fått mig att inse att det är när det känns som allra bäst som det brakar ihop. När man inte har något att fightas emot då ges man tid att känna efter. Det är vardagen med lite perspektiv.
Lägger jag ihop de tolv månader som snart har gått sedan jag började mitt sista år som ”trettionågonting” så ser jag ett pärlband av erfarenheter och lärdomar. Men det krävs att jag stannar upp och blickar bakåt för att verkligen se det, se mönstret, och börja förstå att det nog vill säga mig någonting.
Ingen 40-årskris
Det är ingen fyrtioårskris. Det är en insikt. En sanning jag landat i. En stark önskan om att hitta min drivkraft. Och inte bara hitta den utan hålla fast den och leva med den. Att prioritera den och därmed prioritera mig själv.
Inspirerad av ännu en klok vlogg av allas vår Isabel Boltenstern, nämligen denna (och glöm inte att titta ända till slutet, för där får hon in den riktiga fullträffen, tänk på den)…
… så har jag ägnat kväll nummer två som gränsänka till att tända ljus, lyssna på musik värdig en spa-anläggning och låta orden flöda. Några av dem får flöda här, andra har fått flöda där de kanske (och förhoppningsvis) får bli lästa vad det lider.
Jag önskar att ni alla hade fått ta del av den rofyllda sinnesstämning jag befinner mig i just nu. (Och påminn mig gärna om några dagar när jag flänger mellan gymnastikträningar, lämning på fritis och innebandycup.) Men just nu ser jag på vardagen med lite perspektiv.
Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.
