Det finns stunder i livet då jag inte har mått sådär tipp topp även om jag måste vara tydlig med att jag nu mår alldeles förträffligt. Under två perioder i mitt liv har jag själv varit sjukskriven med diagnosen – utbränd. Jag brukar ändå säga att jag aldrig gick in i den berömda väggen. Men jag var nära, jag tittade på väggen, vände om och gick. Men är denna ekvationen alltid verkligen ett måste: Jobbet + utbrändhet = sant?
Ett av de hetaste ämnena i dagens samhälle är just utbrändhet eller utmattningssyndrom. Och vi som öppet berättar om hur vi mår eller mådde får ofta veta att vi inte är ensamma. Fler än vi tror har någon form av känning av det. Vad kan det då möjligen finnas i ämnet som inte redan är sagt som jag skulle vilja dryfta denna fredag? Jo.
För att få diagnos krävs en familj
Tidigare idag ramlade jag över denna artikel. Berättelsen om en man i min egen ålder som efter många år av psykisk ohälsa inte ser någon annan utväg än att gå till skogs. Artikeln är lång men väl värd att läsa.
Den säger något om vårt samhälle idag. En av alla de delar i artikeln jag fastnar speciellt för är under rubriken Ingen familj, ingen utredning? Där det berättas om att Mikael inte kunde få en neuropsykiatrisk utredning som han själv önskade för det fanns ingen man kunde prata med. För att göra en sådan utredning följer man i detta fallet en checklista. Finns det inga föräldrar inga nära anhöriga, inga lärare från barndomen eller andra liknande personer kan man inget göra.
Vi hänger med i teknik men hänger vi med i vår värld
Jag jobbar själv med att stötta vården med teknik. Vi satsar miljontals kronor på att införa ny teknik i vården och missförstå mig rätt, det är bra. Men vi får inte glömma att vi inte bara ska hänga med i tekniken. Vi måste också hänga med i hur samhället ser ut. En medicinsk utredning kan ju inte omöjliggöras för att en person inte har växt upp med en kärnfamilj att intervjua.
Lite liknande är det med utbrändheten. Jag har vid några tillfällen önskat att få prata med någon när livet varit lite extra tufft. En kurator vid vårdcentralen är allt jag begär, inga dyra exklusiva hjärnskrynklare. Bara en utomstående som jag kan ventilera med.
Symptomen jag berättat om leder snabbt personen på andra sidan paketet med näsdukar till diagnosen utbrändhet. Men ganska snart dyker en bekymmersrynka upp när jag berättar att jobbet trivs jag på och går gärna till. För utbränd – det blir man ju av sitt jobb! Eller? Vad ska man göra om man inte kan sjukskriva från jobbet för utbrändhet? Kan man sjukskriva någon från livet i övrigt?
Även här behöver vi vidga våra vyer och se utanför den berömda boxen.
Måste utbrändheten bero på jobbet?
För min del har det nio gånger av tio inte varit jobbet som varit den springande punkten när jag mått lite sämre. Nej, jobbet har till och med ofta varit det som gjort att jag överlevt.
Jag har inte svaret på frågan vad man gör när det inte är jobbet man blivit utbränd av, men jag vill att vi börjar reflektera över frågan och funderar på den. För bara för att du inte följer mallen i läkarboken och mallen över hur det alltid har varit så är du inte frisk och behöver fortfarande en hjälpande hand ut ur det svarta.
Vad tycker du måste jobbet + utbrändhet vara lika med sant?
