Lite mer än 1200 personer har hittills läst mitt förra inlägg. Inlägget där jag berättade att det är lite tufft just nu. Oavsett vilket epitet man sätter på det, hälsoångest, depression, utbrändhet, you name it, så är det lite tufft just nu. Jag har fått så många fina reaktioner och kommentarer och de värmer. Samtidigt ser de i min omgivning en Cornelia som precis som vanligt går till jobbet, skrattar och skojar så det hörs på hela våningsplanet och om vissa får sin mening hörd även till den intilliggande lunchrestaurangen. Så – har jag ljugit eller bara friserat sanningen lite?
I flödet på Instagram varvas bilderna av resor med redovisning från den senaste motionsrundan. Och även här i bloggen skrivs det idel positiva saker om både Paris, solsemester på Rhodos och mitt nyvunna intresse för odling. Hur går det ihop?
Det behövs styrka i det svaga för att berätta
Jag är som ni kanske märkt inte så mycket för att undanhålla sanningen. Därmed inte sagt att jag alltid basunerar ut den. För ibland orkar jag inte. Och då är det allt som oftast tyst. Men så ibland kommer det ett uns av styrka i det svartaste. Styrka som just då ger kraften att formulera orden och berätta.
Andra stunder är livet verkligen fantastiskt. Som på Rhodos. Efter en hel dag i solstolen. När vartenda ord jag skriver till bilden på Instagram är så där genomsant. För jag mådde verkligen oförskämt bra. Sanningen rakt igenom.
En annan uppdatering som swishar förbi i flödet är inlägget från när jag och Lina fick till en spontandate i Stockholm. När det som allra allra bäst behövdes!
Mental svacka
Bara två dagar tidigare handlade sms:et i telefonen till min fina vän om att trots att hon fixat och donat var jag tvungen att avstå en aktivitet. ”Jag är i en mental svacka just nu” läser jag när jag hittar meddelandet från den 20 maj. Och Lina är en sån som får veta, en sån som förstår, en sån person jag med några enkla ord kan berätta för utan att känna dåligt samvete eller behöva förklara mer för om jag inte orkar. Den där kvällen i Stockholm över ett glas rött och en pizza på Vapiano pratade vi om det jobbiga och hon hjälpte mig också att inse det jag skrev om i det förra inlägget att det är när det saknas kaos, när det inte finns något att kämpa emot, det är då det är som lättast att falla.
Några inlägg längre ner i bloggen läser jag reseskildringen från Paris. ”Alla promenader de senaste dagarna och alla intryck gav sig till känna och innan låt nummer fem var klar hade jag gett upp hoppet om att hålla mig vaken…” Alla intryck som kan få vem som helst att känna sig lite småtrött kan för mig innebära att jag däckar klockan sju och sover till klockan slagit lunch dagen efter. Och om det blir i Paris så blir det det. Alternativet är att jag inte kan sova alls och det är inte bättre.
Ljuspunkterna varvat med lite mindre rosa
Så ni kommer nog även fortsatt att få ta del av de där ljuspunkterna i livet. Som midsommarafton som ska spenderas som ingen annan spenderar den. Och som nästa resa till Grekland som går av stapeln om bara några dagar. Som när vi igår kväll firade att vi för två år sedan bestämde att det var värt att satsa på det som är vi. Vi firade med lite bubbel på uteplatsen i all sin enkelhet och igår var en bra dag, trots knallröda ögon.
Efter en tung natt känns det lite sämre idag. Men jag vet att det går över. Jag samlar tankarna. Och jag skriver. Jag vattnar mina små växter och gläds åt att det ytterligare en av citronkärnorna blivit en liten grön stängel som tränger sig upp ur jorden. Jag som just hade tappat hoppet. Och så vilar jag lite. Vaknar med mer energi. Tar mig an vardagen och livet. Det är ju det jag lever för.
