Lite mera rosa reseblogg

Hur hamnade jag här?

31 juli, 2016

När jag påbörjade texten i inlägget som heter Hemma, hemma & hemma, tänkte jag börja med orden ”Tro nu inte att jag har gått och blivit schizofren…” Nu gjorde jag inte det. Och självklart har jag inte blivit det. Schizofren alltså. Men mötet med mina tidigare hemstäder påkallar som så många gånger förr någon form av större funderingar, nästintill känslostormar. Och frågan hur hamnade jag här?

Jag uppmärksammar det främst när besöken infaller under någon form av längre ledighet så att min hjärna har möjlighet att fundera vidare kring livet i allmänhet även efter besöket. När jag nu dessutom hann med både Malmö OCH Karlskrona och utöver det gjorde ett snabbt nedslag i Emmaboda, det som egentligen borde vara min hemstad, så kan det hända att tankarna har gått över styr lite utöver det vanliga de senaste dagarna.

Att tappa sig själv

Jag får ibland känslan av att jag tappat en bit av mig själv på vägen. Men vilken bit och var kan jag inte riktigt svara på. Och då är det liksom bäst att sätta tankarna på pränt för att få ordning på dem.

Jag föddes i Kalmar en onsdageftermiddag i november 1977 och på bilden som inleder detta inlägg ser ni mig förevigad i armarna på min syster vid detta tillfälle. Mycket mer än så vet jag inte om det. De som hörde mitt första skrik, räknade mina fingrar och tår och kollade upp om det blev en Ylva eller Bruno (de namnen mina föräldrar hade tänkt ge mig egentligen, men det är en historia för sig) är döda sedan många år tillbaka och inte heller när de fanns kvar i jordelivet var blödiga berättelser om hur det var den där dagen jag föddes något som hörde till vanligheterna. Det jag vet är i alla fall att vi efter förlossning och BB åkte tillbaka hem till Emmaboda. Samhället jag bodde i fram till jag var sex och ett halvt år.

Jag har en del glasklara minnen från den tiden. Jag minns de bostäder vi bodde i, hur ICA-affären såg ut, macken där jag handlade mitt lördagsgodis och Jimmy i Järnvägskiosken som alltid bjöd på glass. Och så några kompisar från den där tiden såklart. Som Sandra till exempel. Hon, jag, två hopprep och ”Säg mig var du står” från Carolas Främling-album. Måtte jag aldrig bli känd, och måtte i så fall ingen hitta de där kassettbanden och inspelningarna.

Hur hamnade jag här - Emmaboda 1980 — Jag och mamma i Emmaboda runt 1980

Men det finns också mycket jag förträngt, minnen som min syster påminner mig om då och då. Saker jag bör bli påmind om men som hör till ett helt annat inlägg den dagen det passar.

Från Emmaboda till Vinslöv

Sommaren det året jag skulle fylla sju flyttade vi med buller och bång från Emmaboda till Vinslöv i norra Skåne. Mamma och pappa var skilda sedan något år tillbaka och det var jag och mamma som flyttade. Det var sista gången jag kunde adresseras post i Emmaboda. Många år senare flyttade mamma tillbaka och praktiskt nog bodde hon där när hon sedan hastigt gick bort år 2000. Jo praktiskt nog. Praktiskt för att jag då sju år senare inte hade två orter att besöka när jag skulle titta till både mammas och pappas gravar då och då – men allt för sällan.

HHJH3 — I Vinslöv. Gissningsvis i 9-10 årsåldern

Grundskoletiden i Vinslöv, Hässleholm och Asarum och ett första testår på gymnasiet i Karlshamn innan jag bestämde mig för vad jag ville göra på riktigt, de åren finns det mycket att säga om. Vi var ett tight sammanbundet team jag och mamma. Men snarare på hennes önskan än min egen. Jag följde henne i vått och torrt. Hon var en sökare och en trasig själ. Jag plockade ofta upp spillrorna efter ännu en besvikelse av någon sort och peppade henne att gå vidare. Peppade att orka upp ur sängen, peppade att inte gråta, peppade att inte ge upp. Jag styrde upp vardagen och hushållssysslorna så som en åttaåring kan göra. På bästa sätt utifrån förutsättningarna. Jag blev vuxen, något min mamma visade det sig senare när jag efter hennes död läste hennes dagböcker, aldrig blev.

Att missa skolavslutningen i nian

Det närmade sig skolavslutningen i nian försommaren 1993. Ett halvårs hårt slit för att återfå anständiga slutbetyg efter att vi varit tvungna att bryta upp och flytta från Hässleholm till Asarum mitt under det sista läsåret på grundskolan, började ta ut sin rätt. Den religiösa åskådning och den församlingstillhörighet som mamma sett till att ”vi” hade just då hade gjort det lite svårare för mig att komma in i den nya klassen. Trots att jag aldrig hade varit den där som hängt i det populära gänget hade jag ändå alltid varit accepterad. Det ändrades i och med flytten och det tillsammans med hårt arbete på hemmaplan, långa resdagar med skolbussen ut på landet och pluggandet resulterade så småningom i att jag aldrig orkade vara med på min skolavslutning i nian.

Inför hösten hade jag bestämt mig för att ta ett mellanår, läsa basämnen och testa på arbete inom de två områden jag trodde mig vilja jobba med och plugga vidare inom – restaurang och media. Jag skulle börja gymnasiet i Karlshamn och det krävde att jag gjorde något jag lovat mamma att aldrig göra. Flytta hemifrån. Jag var femton år på mitt sextonde och jag fick en egen liten lya på 25 kvadrat i Karlshamn. Jag var redo – det var inte mamma.

Att blir bortvald

Pappa hade genom åren funnits där i bakgrunden. Som en stöttepelare som jag visste fanns när jag behövde honom oavsett vad det gällde – men ändå i tysthet. Snyggt parerande mammas vansinnesutbrott om han var för närvarande. Nu klev han fram. Nu var det nämligen dags för mig att bli utsatt för mammas ilska och besvikelse. Detta var det hårdaste svek hon varit med om. Jag som alltid funnits där vid hennes sida, till och med jag hade förrått henne menade hon. Allt såklart bara i hennes egen fantasi och hennes egen verklighet. Inget var ju egentligen på riktigt i hennes värld.

Hon valde de sista åren jag behövde en vårdnadshavare innan jag blev myndig att avsäga sig just det. Hon bad pappa ta över. Och han tog över. Hon avsade sig kontakten med mig helt. Skrev inte längre under meddelanden hon var tvungen att skriva till mig med ”mamma” och lade helt enkelt den tiden bakom sig.

HHJH4 — Jag och min systerdotter Mikaela någon gång
sommaren 1993.

En ny familj

Tillsammans med min pappa blev min syster och hennes familj min nya närmaste inre krets. Jag slog mig loss från den församling jag tillhörde. Jag upptäckte helt nya möjligheter och jag började leva.

Och kanske är det därför jag, när någon frågar mig var jag kommer ifrån säger Karlskrona. Ett år efter att jag flyttat hemifrån hade jag bestämt mig för vad jag ville göra. Jag skulle läsa media i Karlskrona. Jag hittade lägenhet och flyttade och därmed började det liv som jag anser är mitt.

Om man säger att man kommer från en stad, så som Karlskrona i mitt fall, får man ofta följdfrågor, särskilt från andra som också är från samma stad för att de ska kunna sätta personen i ett fack eller kanske hitta gemensamma bekanta.

Frågor som:

-Jaha, bor dina föräldrar kvar där? Vilken del av Karlskrona kommer du ifrån? Eller var gick du i högstadiet?

Mina svar på de frågorna är:

-Nej mina föräldrar har aldrig bott där. Jag flyttade till en lägenhet mitt i stan när jag var 16 och har därmed inte gått högstadiet i Karlskrona.

Min stad

Ändå är Karlskrona min stad. Den staden där jag skapade mig ett normalt liv om man får säga så. Och jag tror, om vi skulle jämföra, att jag är den som faktiskt får säga så. För innan detta var mitt liv allt annat än normalt.

Än idag är de människor som kom mig nära i Karlskrona några av de viktigaste i mitt liv, min bas. Människor jag inte träffar lika ofta längre främst på grund av avstånd men som jag aldrig skulle tveka att ringa om det knep och jag hoppas att de känner samma sak för mig. Fia, Lise, Micke, Bird, Stina, Hanna och Daniel. De närmaste på ett oförklarligt sätt. Men också så många fler. Ingen nämnd ingen glömd. De blev min nya familj eller kanske den familj jag aldrig haft. De som kände mig bäst. De som vet vad jag tänkte och ville. Vad jag brann för. De jag reste med inom Sverige och utomlands. De som var med i vardagen. De som tröstade när det var tungt, gladdes med mig när det var toppen och var arga för min skull när det behövdes.

HHJH5 — Pappa och jag i Karlskrona. Runt år 1997.

Pappa

Pappa fanns återigen i bakgrunden vid min sida när jag behövde honom. Det var så vi båda var vana vid att ha det och det var så vi hade det tills den dagen han inte längre fanns. Han var inte och blev inte den personen som verkligen kände mig i vardagen. Ändå stod han mig så oerhört nära och är min förebild i så mycket. Mamma valde själv att aldrig återta den nära kontakten vi en gång haft och jag ska inte säga att det gjorde mig något alls. I februari 2000 gick hon hastigt och oväntat bort. Hon hade fyllt 65, jag hade fyllt 23 och mitt liv hade bara börjat när hennes slutade.

Hur det blev som det blev och hur hamnade jag här?

Jag har vid lite olika tillfällen – i lite kortare inlägg än vad detta tenderar att bli – reflekterat över hur jag hamnade där jag är idag och vad flytten från Karlskrona betytt för mig. För i augusti 2003, nio år efter att jag flyttade till Karlskrona, var mina saker återigen packade i lådor och på väg till en annan stad. Linköping.

I flera år efter flytten kände jag att jag levde i en parallell-värld. Jag undrade dagligen, hur hamnade jag här? Jag ville egentligen aldrig flytta till Linköping och jag saknade mitt Karlskrona, vännerna, havet och atmosfären något oerhört. Det resulterade i att jag valde att inte acklimatisera mig i den nya staden. Samtidigt som jag levde i min parallell-värld pågick det riktiga livet någon annanstans och jag hade bara tryckt på paus tills jag var tillbaka. Hur skulle jag då kunna veta att jag aldrig skulle komma tillbaka.

Jag har sträckt mig efter playknappen

Sedan dess har livet tagit mig vidare till både Halmstad, Malmö och Kalmar för att sedan återigen ta mig tillbaka till Linköping. I olika omgångar har jag trott mig komma fram till att det inte längre är en parallell-värld jag lever i. Jag har sträckt mig efter playknappen. Men kanske har jag inte riktigt nått eller vågat trycka. Kanske har jag inte tryckt än.

Den korta sejouren i Halmstad var resultatet av längtan bort från Linköping och längtan till havet. En fin tid som har sin egen speciella plats i historien om mitt liv. Men det är i Malmö jag för första gången på flera år känner att nog livet inte är på paus ändå. Malmö är alldeles för levande i sig för att livet ska kunna vara på paus.

HHJH6 — Med Maja och Helen i Malmö. Maja med Knoppen i magen.

I Malmö knyts ännu några vänskapsband för livslång tid med Helen, Maja och Pernilla. Flera bekantskaper görs med människor som inspirerat mig att våga och som är mina förebilder nu och forever, Bella och Thomas. I Malmö börjar vi försöken att blir föräldrar och i Malmö återfår jag en längtan efter att göra det jag alltid älskat. Skriva! Längtan väcks nog inte minst en februaridag 2007 när jag skriver mitt första blogginlägg på en helt annan blogg.

– Hörs vi inte så är allt bra

Bara tre dagar före det inlägget skrevs hade jag sagt farväl till pappa, något jag av någon anledning inte alls skriver om. Chockartat får jag på alla hjärtans dag 2007, mitt i brinnande arbete på regionhuset i Lund, samtalet från min pappas sambo. Pappa ligger på lasarettet i Kalmar. Han är sjuk. Mycket sjuk. Något jag inte har vetat om. Ett halvårs intensivt projektarbete på mitt nya arbete på Siemens för Region Skåne har uppslukat mig totalt men jag känner också att pappa inte ville att jag skulle veta att det var på väg mot slutet. Han som alltid avslutade varje möte med att säga:

– Hörs vi inte så vet vi att allt är bra.

Han var inte så förtjust i detta med långa och många telefonsamtal bara för att. Nu hade han själv inte hållit sitt löfte. Förmodligen med omsorg om mig. Han hade inte hört av sig – men allt var inte bra. Inte alls bra. Några timmar senare satt jag i bilen från Malmö till Kalmar utan att veta vad som väntade mig..

Någon annan än det som var min far

Jag mötte upp min bror som jag inte sett på flera år. Han berättade med några korta ord om läget. Men jag förstod fortfarande inte. I mötet med pappas läkare frågar jag vad de gör för att han ska bli bra igen. Då förstår min bror att jag inte har förstått.

Jag är så oförberedd på att möta det jag möter i salen där pappa några timmar senare tar sitt sista andetag. En skugga av den charmiga och resliga man som alltid i skjorta, kostym och sina älskade trätofflor tagit omgivningen med storm vart han än kommit. Jag skriker rakt ut och tårarna väller fram när jag ser min lilla pappa där i sängen. Ihopsjunken, vithårig och utan kontakt med omvärlden. Det tar en lång stund innan jag vågar närma mig denna främling som inte alls är den jag minns honom som. Jag tar min tid och när jag sätter mig bredvid honom och tar hans hand märker jag hur ögongloberna rör sig snabbt från sida till sida bakom de stängda ögonlocken. Han öppnar dem, ser på mig – stint men innehållslöst och jag känner att han vet att jag är där.

Det var aldrig tal om att jag skulle stanna och vaka. Den tanken fanns inte i min värld. Jag vet att jag vände mig om och tittade en extra gång när jag lämnade salen och visste att jag aldrig mer skulle se honom i livet. Lite senare när min bror också åkt hem en kort stund, lämnade pappa oss för alltid. Jag vet att han ville ha det så. Han ville lämna ensam.

HHJH7 — Jag lägger blommor och tar farväl vid pappas grav.

Åter till vardagen i 180

Jag återgick till min vardag. Förutom en begravning som stundande några veckor senare var allting som vanligt. Hektiskt projektarbete och arbetsveckor med långt över 60 timmar rapporterade var vardagsmat. Drygt ett år senare när projektet var slut, anställningen ändrat form och min arbetstid gått ner till de normala 40 timmarna per vecka hade jag dessutom hunnit ta tag i vikt och hälsa. Livet var ganska bra, på gränsen till perfekt. Det var då min värld rasade. Det var då jag plötsligt insåg att jag var alldeles ensam.

Trots att jag genom alla år alltid klarat mig själv insåg jag att nu fanns det inte ens någon som jag kunde kalla mamma eller pappa längre. Jag som alltid klarat mig själv hade nu inget annat val. Jag var ensam, alldeles ensam och väldigt väldigt sårbar. Det resulterade i en tid av panikångest och hypokondriska tankar som jag valt att berätta om redan tidigare här i bloggen. Många fina människor på vägen gjorde att jag sex år senare kunde sträcka mig så långt att jag kunde säga att jag kände mig frisk. Men då går jag händelserna i förväg lite.

Malmö blev Kalmar

Sensommaren 2009 lämnade vi vårt älskade Malmö och flyttade till Kalmar. Jag skulle förverkliga drömmen om att läsa till journalist. En dröm som jag av olika anledningar flera gånger tidigare lagt på hyllan men som nu blev alldeles sann. Tiden i Kalmar blev inte lika kort som den i Halmstad, men kortare än vad det var tänkt. Kalmar kändes litet efter vår tid i Malmö och när vi ganska snart efter flytten fick veta att ett litet hjärta bankade i J´s mage och att vi skulle bli tre började tankarna på framtiden att göra sig påminda.

Att Kalmartiden hade ett slut det visste vi redan. Och vi ville nu förkorta tiden där ytterligare. Om jag ville satsa på en karriär inom yrket jag nu utbildade mig till skulle en större stad bli vår nästa anhalt. Vi ville inte börja om ytterligare en gång i en helt ny stad och därmed var Stockholm och Göteborg uteslutet. Vi vill komma närmare Js familj och därmed var Malmö för långt bort. Ett och ett halvt år efter skolstart och bara halva tiden in i utbildningen hade vi bestämt oss, vi skulle återvända till Linköping och jag reflekterade över att jag nu för första gången efter otaliga antal flyttar under åren faktiskt flyttade tillbaka till en stad.

Tillbaka för första gången

Så kom det sig att vi en februaridag 2011 återvände med flyttlasset och vår nybildade lilla familj till östgötaslätten. Så kom det sig att jag insett att det troligen är här jag blir kvar. Med numera två små hjärtan som börjar rota sig i förskola och alldeles snart skola och med den andra mamman som också är rotad här. Med mängder med kusiner och sysslingar till de små så nära som bara ett par hus bort skulle jag aldrig vilja göra det min mamma gjorde så många gånger för mig, riva upp dem från en känd miljö och byta mot något nytt och okänt. Om inte mitt eller J´s liv kräver det såklart. Då är jag övertygad om att de små också skulle må bra så länge de är i vår närhet.

Istället pockar känslan av att känna sig hemma på allt oftare. Jag ser gamla bekanta vyer med nytt perspektiv. Jag acklimatiserar mig och vänjer mig vid tanken på att det är detta som är mitt hem. Mitt riktiga liv. Jag har hittat tillbaka till den jag en gång var och lagt till den erfarenhet jag samlat på mig på vägen för att bli den jag är idag. Livet är inte vad det en gång var. Det är inte det jag lämnade och önskade komma tillbaka till. Livet är inte längre på paus. Jag når fram till play-knappen och jag har vågat trycka. Livet är nu!

Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Hemma, hemma & hemma

21 juli, 2016

Nittioåtta mil och närmare fem dygn senare har jag landat i soffan på uteplatsen.
Hjärtat är fyllt av glädje och kärlek.
Hjärnan är fylld av upplevelser, från hemma, hemma & hemma.

Jag har den stora förmånen och glädjen att känna mig hemma i två städer utöver den som faktiskt är mitt hem och som faktiskt är den stad som kvalade in på listan över ”hemmastäder” sist.

I dagarna fem har vi nu gjort Malmö och Karlskrona.
Båda städer som jag känner att jag kommer hem till.
Trots det var det så skönt när vi i eftermiddags såg siluetten av Linköping över Östgötaslätten och vi var – hemma.

Malmö

För snart tio år sedan var Malmö mitt hem. En stad jag och J hamnade i efter en kort sejour i Halmstad. Båda fick jobb och vi tog chansen och flyttade. Går det lätt så är det rätt brukar vara min devis i livet och efter bara någon vecka hade vi båda fixat jobb och även lägenhet mitt under takåsarna i city. Vi tillbringade tre härliga år i staden. Skapade minnen och fick vänner för livet. Och numera är Malmö den enda staden jag skulle vilja flytta tillbaka till och , vem vet, förhoppningsvis kanske det blir så när barnen är stora. Nu fick jag visa en ganska skeptisk Andreas staden som har en alldeles speciell plats i hjärtat.

Och hur gör man det? Jag hade såklart planerat väl och på listan stod såklart Västra hamnen, Möllan, Lilla torg och så vidare. Det blev nästan allt det där och lite till.

Comfort & Clarion

Första natten bodde vi på Comfort Hotell Malmö. Tanken var egentligen inte att vi skulle åkt ner redan på söndagen och det blev en extranatt på detta lite enklare hotell nära centralen som ändå var helt OK. Nyrenoverat och fräscht, mycket centralt och prisvärt. Men utan det där lilla extra. Det fick vi istället natt två och tre när vi bodde på Clarion på Malmö Live.

Det är tjugofem våningar högt och slog mig med stor förvåning när jag landade i Malmö förr förra hösten. Ett stort konferenskomplex hade växt upp som en svamp ur marken. Men en mycket trevlig svamp visade det sig nu när jag fick möjlighet att bekanta mig med det lite närmare.

I Skybaren på tjugofemte våningen njöt vi av både vackra solnedgångar, oväder och plan som landade på Kastrup.

Vårt rum låg mycket längre ner. På nittonde våningen. Och till och med en höjdrädd som jag vande sig med tiden och tyckte det var ganska långt ner i jämförelse.

Jag passade på att vara turist i min egen stad. Jag fotograferade nya byggnader och gamla bekanta vyer. Vi hittade nygamla hak och jag fick återuppleva gamla löparrundor som jag saknat.

Och så hann vi med besök på både Emporia och i Köpenhamn som en liten bonus. Och ja mina vänner – Andreas är överbevisad. Malmö är en stad att älska.

Karlskrona

Igår morse satte vi oss i bilen och begav oss mot ett östkusten och Karlskrona. Den stad som jag om någon frågar säger att jag är ifrån, trots att jag var 16 när jag flyttade dit och 26 när jag flyttade därifrån. Det var där jag blev den jag är idag. Att återse Karlskrona är alltid känslosamt och fantastiskt. Dessa omgivningar. Havet. Här kopplar jag av.

Denna gången gjorde vi så gott vi kunde efter två intensiva dagar och turistade så mycket vi orkade.
En kebab på Michels följdes av besök på Marinmuseet.

Ubåtar kvalar in som nummer ett på Andreas absoluta hatlista och det blev ett intressant möte för honom med Neptun – förevigat på både bild och film, men de håller vi privat, det blir bäst så.

Efter lite turistande mötte vi så upp Bird och Johannes för middag på Biobaren.
Och när vi sen traskade hemåt i sommarkvällen bjöd Borgmästarfjärden på magiska vyer.

Scandic Karlskrona

Kvällen avslutades på Scandics uteservering där vi såg solen gå ner bakom Stakholmen. Och ett snett glas rött förevigades.

Idag har vi tagit oss norrut och hemåt.

På vägen tittade vi till mammas och pappas gravar i Emmaboda och svängde in på ett snabbt besök hos syster i Lessebo.

I brevlådan väntade mitt sällskap de kommande semesterdagarna utan barn och sambo som kommer att spenderades där jag sitter nu. Uppkrupen i soffan på uteplatsen.

Än är inte sommaren slut.
Den har bara börjat.
Nu ska här njutas.

Läs gärna mer om vad denna resa väckte för tankar. Om funderingar om rötter och Hur jag hamnade här.

Men till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Sunprime Miramare beach Rhodos – en reseberättelse

10 juni, 2016

Som jag har längtat efter att få sammanfatta och berätta om en helt underbar vistelse på Vings Sunprime Miramare beach på Rhodos. Sällan, nä aldrig, har jag varit med om en bättre semester. Bilden här ovanför visar det som mötte oss när vi lämnade receptionen efter incheckning. Laguner och i bakgrunden, under taket, restaurangområdet där man om man så önskar, avnjuter frukost och middag, med utsikt över Medelhavet och konturerna av de turkiska bergen i horisonten. Men vi kan väl börja lite tidigare än så.

Thomas Cook från Arlanda

Denna gången flög vi från Arlanda och eftersom planet skulle gå 7:45 på söndagsmorgonen passade vi på att åka upp dagen innan och stanna över på Clarion hotell Arlanda Airport. Frukosten där öppnar redan kl 5 så man kan lätt få sig lite mat i magen innan incheckning. Och skulle du inte hinna käka går det bra att få med sig en liten låda.

Vi åkte som vanligt med Thomas Cook Airlines och denna gången ett av deras lite större och nyrenoverade plan. En Airbus 330 har jag lärt mig av min sambo. Och nu vill jag direkt rikta ett gigantiskt tack till personalen på planet och speciellt Pernilla som tog hand om mig på ett helt fantastiskt sätt. Måhända hörde jag inte, eller åtminstone förstod inte, allt det som förklarades för mig om logiken kring vindar och små skakningar men omtänksamheten och omhändertagandet (och även Margaritan) gjorde mig lugnare! Stort tack!!!

Vi landade, som om inget hade hänt såklart, på denna härliga grekiska ö, den näst största efter Kreta om man ska tro Vingvärden som följde med oss i bussen den korta transfervägen mellan flygplatsen och hotellet.

Miramare beach Rhodos – vuxenhotell

2016-06-04 08.40.39 HDR — Framme – ingången till Sunprime Miramare Beach.

Det tar inte många minuter att ta sig från flygplatsen till Sunprime Miramare beach som är ett av Vings koncepthotell med namnet Sunprime. Och det beror inte bara på att det ligger nästan granne med flygplatsen. Som gäst på ett Sunprime-hotell har du nämligen en helt egen transfer som inte gör några stopp på andra hotell än just ditt Sunprimehotell.

Bor du på något av dessa koncepthotell kan du vänta dig det lilla extra på många olika sätt bland annat i form av möjligheten att ta med dig mer bagage i kilo räknat. Men du kan också checka in bagaget och även dig själv på hotellet samma dag som hemresan. Bagaget tas om hand av Ving och körs till flygplatsen. Du får ditt boardingpass på hotellet och kan gå direkt till säkerhetskontrollen när du kommer till flygplatsen.

Utöver det är Sunprimehotellen skräddarsydda för vuxna och det är 16-årsgräns på hela hotellet.

Prime Bungalow 1016

Vi hade valt en egen bungalow på 60 kvadrat precis vid havet. En så kallad prime bungalow. Vi bodde i nummer 1016 och den kan varmt rekommenderas.

Sunprime Miramare Beach — Vardagsrum och hall.

Stranden låg precis utanför vår bungalow och kunde besökas via små trappor från hotellområdet. Det blåser en hel del på denna sidan av ön men det var ändå fullt möjligt att bada för den som önskade. Stranden är stenig och och badskor är nog att rekommendera.

All inclusive eller inte

På Miramare Beach är det möjligt att välja till all inclusive för i runda slängar 7-8000 svenska kronor. Då ingår både frukost-, lunch- och middagsbuffé samt mestadelen av drycken. Både alkoholhaltig och icke alkoholhaltig. (Priset på all-inclusive hade ändrats till 2017 när vi återvände. Läs mer om vårt val av mat då i detta inlägg.) Då vi hade för avsikt (innan vi kom ner) att besöka andra restauranger än de på hotellområdet bokade vi inte all inclusive. Nu blev det inte som vi hade tänkt kanske men vi är ändå mycket nöjda med valet. Och anledningen att det inte blev så var enkel. Vi trivdes så himla bra på hotellområdet att vi valde att inte äta någon annanstans mer än en enda gång och den kommer jag till.

Maten på Miramare beach Rhodos

Frukost avnjöt vi alla dagar hemma på altanen i vår bungalow. Då jag gick på svensk tid och hade för ovana att vakna samma tid som hemma traskade jag upp vid sjutiden (sex svensk tid) och handlade färskt bröd i vår lilla lokala supermarket som låg några hundra meter från hotellet in mot Rhodos stad. Inte fy skam att avnjuta frukosten såhär en hel vecka.

Lunch serveras i poolbaren och middag i restaurangen som ligger precis innanför receptionen och som syntes på första bilden i inlägget. A la carte menyn är inte så omfattande då jag uppfattar att de allra flesta väljer all inclusive. Och här kommer det första och det enda minuset med hotellet. Har man inte valt all inclusive är det lite ”meckigt” med betalningen. Det märks att det inte finns det bästa tekniska stödet för detta och personalen känner sig lite vilsna och inte helt tillmötesgående. Det blir ett tilläggsmoment för dem som är ganska krångligt.

Ändå vill jag påpeka att detta inte är en stor plump i protokollet. Personalen hanterade det 9,9 gånger av 10 mycket bra och smidigt – men ett litet tips till Ving. Kika på sättet som jag exempelvis vet att man hanterar det på Sunwing East Side i Turkiet, när man drar sitt rumskort när man vill sätta upp det på rummet.

Men åter till maten då. Vi åt alla måltider utom en på hotellet och var mycket nöjda. Här kommer ett axplock av rätterna i bild.

Inte en endaste liten grekisk sallad eller moussaka slank det ner – det får vi ta nästa gång.

På utflykt till Lindos i hyrbil

Enda dagen vi inte åt på hotellet var dagen då vi packade in oss i vår hyrbil och drog till östkusten och Lindos, en by vi blivit rekommenderade att besöka av många. En klassisk grekisk by med vita små stenhus beläget i en dal vid en bukt med alldeles turkost vatten. Vackert såklart men inte så imponerande som vi hade hoppats. Lite för mycket turister, inkastare, och för tätt mellan solstolarna på stranden. Kanske hade vi vant oss vid lugnet på vårt hotell, kanske var det för att det var en lite molnigare dag än de andra men vi tog oss en liten promenad, käkade lunch på en av takterrasserna och sedan gav vi oss av hemåt igen.

Vår lilla hyrbil – Nissan Micra. Smidigt beställd på nätet hemifrån och sedan levererad av AVIS till hotellets reception. Service!

Visst var Lindos vackert men som nämnt ovan var det lite för turistigt och jag måste säga att jag mådde riktigt dåligt av att se de små åsnor som kämpade på de trånga gränderna och trapporna upp till Akropolis för att bära betalande lata turister som inte orkar kämpa lite för att uppleva det vackra. Själva var vi inte upplagda för att traska upp men hade aldrig valt att låta ett litet djur göra det för oss.

Denna resan trivdes vi bättre på vårt hotell och i vår bungalow och efter en lite tur genom Rhodos stad med bil för att se vad vi tänkte missa var vi tillbaka vid hotellet. Rhodos stad såg absolut ut som något vi vill uppleva, men vi tar det nästa gång för i hit kommer vi att återvända. Av flera anledningar.

Förlovning 160101

Onsdag morgon, den första dagen i juni, vid vårt lilla hus precis vid stranden bytte vi ringar. Och hur firar vi bäst årsdagen av en sådan sak – förhoppningsvis genom att kunna återvända.

Vad säger researchen om Sunprime Miramare beach Rhodos?

Om man gör lite research kring vårt hotell finner man idel lovord. Både på professionella resesajter, på amatörbloggar som denna och på proffsbloggar. En av de få saker som man på vissa ställen får en liten varning för är de störande ljuden från flygplanen som landar på Rhodos flygplats och som de allra flesta dagar flyger förbi just Sunprime Miramare beach på ganska nära håll.

Det är ganska svårt att fånga med mobilkameran men låt säga att de ligger ca 400 meter upp i luften och har ett par minuter kvar till hjulen slår i backen när de passerar hotellet. Inget som stör en glad ”flightspottare” som Andreas dock, och inte mig heller och i ärlighetens namn så lät det inte alls mycket. Men visst borde jag ha tappat lite av skräcken efter att ha följt uppåt ett par hundra plan som landat under en vecka både live och via flightradar – tack Ving för WiFi på HELA hotellområdet – fem starka Vinghjärtan för det!

Poolerna på Miramare beach Rhodos

En av de delar på hotellet som fick minst besök av oss var poolområdet, vi är båda lite badkrukor. Poolområdet var dock alldeles fantastiskt och en annan gång lär det få besök både vid sidan av och i vattnet.

Summa summarum på Sunprime Miramare beach Rhodos

En vecka senare summerade vi en alldeles fantastiskt vistelse på Sunprime Miramare beach Rhodos. Flygtiderna både fram och tillbaka gav oss det mesta av vistelsen men innebar ändå att vi kom hem i rimlig tid. Och när jag klev på planet för hemresa och paniken började stiga, hade jag sådan tur att min fantastiska flygvärdinna Pernilla från nervägen stod vid min plats och vinkade till mig. Inte bara tog hon hand om mig även på resan hem, hon briefade även sina kollegor om läget. Till och med en av piloterna, som tog sig tid att ta en liten pratstund med mig inte bara en utan två gånger. Lika snällt som jag tyckte det var. Lika mycket ville jag bara att han skulle gå tillbaka till sin plats i cockpit och flyga mig säkert hem.

Nu vill jag summera detta som den bästa semestern hittills. Bara att vänta och se om nästa blir lika bra.

På samma tema på Lite mera rosa

Tårar från himlen – när tsunamin kom

26 december, 2014

Det var september 2003, höstterminen skulle just börja. I D-huset på Linköpings universitet hade jag hittat fram till den sal där uppropet för ”Historia 1-20 poäng” skulle äga rum. Jag slog mig ner på golvet som de flesta andra. Några minuter senare öppnades dörren in till korridoren. Jag tittade upp, våra blickar möttes och en livslång vänskap startade även om livslångt inte skulle bli så långt som vi önskade. Ett drygt år senare skulle Sandra vara en av de svenskar som aldrig mer kom hem – en av dem som inte överlevde tsunamin annandag jul 2004.

När nyheten om flodvågen, tsunamin, kablades ut över världen på morgonen den 26 december hade jag just kommit till jobbet. Bara några dagar tidigare hade vi på SMS (i vanlig ordning) diskuterat vem som vann melodifestivalen något av de klassiska åren på 90-talet. Jag satt i bilen på väg till Åmål och du satt på en restaurang i ditt paradis efter en arbetsdag på Fritidsresors Blue village. Kom hit, ta ett flyg, du kan bo hos mig skrev du. Absolut skrev jag. Jag ska kolla på det. Precis som jag skrev halvåret tidigare när du var på Kanarieöarna.

Det var det sista jag skrev till dig.

Det sista om jag inte räknar med orden som aldrig kom fram den där morgonen.

Varför skulle just hon vara drabbad?

Thailand är stort. Jag viftade bort mina funderingar och skämdes nästan över att jag oroade mig över min vän. Oroade mig i onödan. Bara för att jag kände en person som var i Thailand just nu behövde jag inte överdriva när det fanns de som faktiskt var drabbade. Men visst var det något bekant över namnet Khao Lak. Fast å andra sidan låter ju allt likadant där borta.

Jag var så övertygad om att jag skulle få svar på mitt meddelande. Var övertygad om att få se dig på ett av de där inslagen som rullade i de extrainsatta nyhetssändningarna. Jag var inte beredd på att få höra ditt namn bland de som saknades.

Vänner i ett halvår och för ett helt liv

Under det dryga halvår vi fick tillsammans hann vi avhandla mer än vad jag hunnit med de flesta. Vi delade det innersta och det mest ytliga. Drömde och ältade.

Du älskade livet, du älskade musiken. Och du älskade att resa. Lika mycket som du älskade det – lika rädd var du för att flyga. Varje gång du skulle åka lovade du att aldrig mer åka bara du inte störtade just den gången.

Din bild skulle komma att finnas på den där kvällstidningens förstasida, men under rubriken SAKNAD.

Livet med dig min vän, blev aldrig trist. Vardagen blev en fest. Oavsett om vi åt tacopizza och kollade på Vänner, hade melodifestivalsmaraton eller om vi mindes någon udda och lite galen musik som troligen bara vi någonsin hört.

Jag minns dina små egenheter

Dina små egenheter sitter fast i minnet. Alltid på språng. Du kom farande med sjalen som en mantel efter dig och med tygväskan dinglandes på höften. Jag ser framför mig hur du knappar på din vinröda Ericsson på ditt eget speciella sätt – med båda tummarna på de små små knapparna – för att författa ett SMS till en av de många som du hade i ditt hjärta och som älskade dig helhjärtat tillbaka. Alla kaffekoppar jag fick fixa till dig i automaten för att du hade fobi för att stoppa i mynten om automaten skulle vara sönder och det inte skulle funka. Det finns ett bord på vårt fik där jag aldrig skulle sätta mig ensam. Ett bord som är vigt för dig och mig. Din innerliga omsorg om din omgivning. Din förmåga att fråga och bry dig om.

Jag kan inte minnas när jag började söka efter information.
Och jag kan inte minnas hur jag hittade numret till din moster. Jag kan inte minnas när jag fick de första definitiva beskeden. Men jag minns när jag första gången hörde att du var saknad. Jag har tänkt alla de förbjudna tankarna. Varför du och inte någon annan? Jag har undrat om du förstod vad som hände eller om det gick snabbt och du slapp lida.

Det där som inte stämde

Jag minns när jag fick veta att du var skadad och fanns på ett sjukhus och jag minns när jag fick veta att det inte var sant.

Efteråt har jag haft förmånen att få kontakt med personer som fanns vid din sida när vågen kom och jag vet vad du gjorde kvällen innan. Jag har läst deras berättelser och ställt frågor. Har sett alla amatörfilmer som rullat och jag letar fortfarande efter dig när jag ser dem.

Och jag minns telefonsamtalet som berättade att du var funnen och jag minns det hopp som släcktes.

Jag känner fortfarande den inre kraften som grep tag i min luftstrupe när jag klev in genom dörrarna till Snöstorps kyrka den 27 april 2005 och såg fotografiet på din kista. Hur luften försvann och hur tårarna som strömmade ner för mina kinder inte gick att hejda. Att det som inte gick att förstå blev till ett vrål från djupet av mitt hjärta. Hur det ofattbara blev definitivt.

Tårar från himlen – en oväntad favorit

Av alla de bidrag från alla år av alla festivaler som vi diskuterat hade du en favorit. En oväntad favorit. Tårar från himlen med Frank Ådahl.

Ja, jag ser hur månen lyser ner på mig
Jag tänker: kan man fara dit, kan jag hitta till dig
En resa bortom både rum och tid
Kräver barnens fantasi att göra tanken fri
Tårar från himlen, när änglarna gråter
Är tårar av glädje och tårar av hopp
Tårar från himlen, när regndroppar faller
Blir till en flod som bär kärlekens bud.
Mellan dröm och verklighet
Finns svar på livets hemlighet

Fyrklövern vi fann på din grav första gången vi besökte den efter att stenen kommit på plats är inramad och står på mitt nattduksbord sedan dess. Den påminner mig om att njuta av livet lika mycket som du gjorde.

10 år har gått och fortfarande återstår mitt sista farväl.
Att besöka platsen som var ditt paradis.
Platsen där du för alltid togs ifrån oss.
10 år har gått och jag är redo.

2018 mötte jag så till slut den plats där du togs ifrån oss, ditt paradis. Berättelsen om det mötet kan du läsa här.

Läs också ett vackert reportage i GP när familjen tog ett sista farväl.

När livet vänder – en berättelse om hälsoångest

23 april, 2014

Året var 2008, datumet april, närmare bestämt den 21:e. För att vara exakt så är det sex år och två dagar sedan just idag. Den dagen kom att förändra mitt liv. Bloggen jag skrev på då, förtäljer inte så mycket. Inte så mycket mer än att det var kaos och att det var privat. Och mer än så har det inte sagts, inte förrän idag. Idag känner jag mig redo. Idag kan jag berätta. Om tiden med hälsoångest.

Under 2007 hade jag, förutom att jobba nästan 200 procent under långa perioder, sagt ett snabbt farväl till min älskade pappa och även tagit avsked av en person som stod J mycket nära och som hon delat stora delar av sitt liv med. Båda två drabbades av cancer. Pappa rycktes bort plötsligt om än i en hög ålder, L rycktes bort efter ett år när sjukdomen eskalerat snabbt, men i en betydligt lägre ålder. Ett halvår innan hon gick bort hade hon och jag suttit i mitt vardagsrum hemma i Malmö och tittat på bröstcancergalan. Jag grät som så många gånger förr till liknande program och tänkte att ”det händer andra, men inte oss”.

När avgrunden öppnade sig

2008 rivstartade jag med GI-diet och snabb viktnedgång kombinerat med ett något mer humant tempo på jobbet. I mars kom de första prickarna, små, röda. I armvecket. På handleden och i knävecket. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Tränade på, minskade i vikt, åt nyttigt, arbetade. Men så en dag i april, den tjugoförsta dagen i april det året, hade jag bestämt mig. Jag måste söka för det där. Jag kanske behövde en kräm eller nåt.

Distriktssköterskan på Vårdcentralen Södervärn såg lite frågande ut. Jag fick följa med en trappa ner till en läkare för en närmare titt. En läkare jag skulle lära känna väl skulle det visa sig. Ni som känner mig vet att jag gärna skämtar, skrattar och skojar om saker och ting. Så även denna gång. Det hindrade ändå inte läkaren, som hette Bengt, från att börja se, vad jag tyckte, ganska bekymrad ut när han tittade närmare på prickarna.

– Men det går väl att bota, undrade jag.

– Jag det får vi hoppas, skojade han.

Jag skulle dö

Men i den sekunden slutade min hjärna skoja. I den sekunden tog hjärnan hans budskap på ett alldeles för stort allvar. Varför vet jag inte än idag. Resten av samtalet och besöket är en enda stor dimma. Det enda jag minns nu och mindes när jag kom tillbaka till kontoret en stund senare var ordet ”purpura”. Löst taget ur sitt sammanhang var det något som Bengt hade nämnt innan både han och disktriktssköterskan gett mig rådet att vänta några veckor och komma tillbaka om det inte gav med sig. Purpura var inte en diagnos. Men det var det i min värld och det var då jag googlade. Googlade på ordet purpura och fick fram ”dödlig blodsjukdom”.

Golvet försvann under mina fötter. Jag blev helt tom. Efter en stund kom tårarna. I mängder. Jag minns att jag ringde J och förklarade läget, min tid i livet hade ett slutdatum. Hon rådde mig att ringa tillbaka till vårdcentralen för att försöka få prata med dem igen. Jag gjorde som hon sa, och troligen hörde de att jag inte var vid mina sinnes fulla bruk, för jag fick komma tillbaka direkt. Jag borde nog inte ha kört bilen dit. Men det gjorde jag.

En förklaring utan mening

På plats förklarade Bengt lugnt och sakligt att ordet purpura måste sättas samman med andra latinska namn för att verkligen ge en diagnos och i mitt fall handlade det inte om någon blodsjukdom. Purpura härledde helt enkelt till färgen på utslagen.

Han hade lika gärna kunnat berätta om de sju underverken världen förärats med, Sveriges grundlag eller vem som vann det senaste formel1-loppet. Jag hade inte kunnat lyssna mindre. Men jag tackade för informationen och gick därifrån – med en dödlig blodsjukdom.

De kommande åren innehöll perioder av sjukskrivningar, jag var utarbetad sas det. Jag testade akupunktur och samtalsterapi. Kognitiv. Jag testade på att jobba deltid och arbetade därmed heltid. Jag hade alla de där mest säkra symptomen. Yrsel, huvudvärk, trötthet. Säkra symptom på utbrändhet. Min egen diagnos var hjärntumör, eller hjärnblödning beroende på dagsformen. Jag åkte på semester. Blev sjuk – på riktigt. Ingen trodde mig. Förkylningen på Kreta gjorde att en trumhinna sprack och började blöda under flygresan hem. Yrseln visste inga gränser. Men ingen trodde mig. Inte förrän jag återigen träffade Bengt. Jag var sjuk. På riktigt, inte dödligt, men sjuk.

Mellan hopp och förtvivlan om och om igen

När trumhinnan läkt kom dock tumörerna tillbaka, liksom hudcancern och alla andra sjukdomar jag hade. Jag färdades resan mellan hopp och förtvivlan flera gånger varje dag. Vissa dagar var totalt mörker, vissa dagar var helt okej. Vissa runt mig visste inget, och märkte troligen inget heller. Andra visste allt och har varit ett otroligt stöd.

Vartefter åren gick kunde jag få distans till och famför allt kontroll på mina tankar. Jag kände när de var i antågande och kunde hejda dem på vägen. Kunde be om hjälp att hejda dem. Jag kunde intala mig själv att tankarna inte stämde, men helt säker var jag inte. Program som bröstcancergalan har jag inte sett sedan den där hösten 2006. Artiklar i Aftonbladet om hur man tolkar sina potentiella hudcancerfläckar scrollar jag snabbt förbi och filmer eller program som handlar om sjukdom och död har jag aktivt varit tvungen att välja bort. Jag vet att de hade kunnat sätta igång idéer hos mig som fått eget liv. Jag har undvikit all form av sjukdomsinformation som en alkoholist måste undvika alkohol för att inte falla dit igen.

Frisk från hälsonångest efter sex år?

Men så idag – sex år och två dagar efter den där dagen på Vårdcentralen Södervärn och mitt första möte med Bengt, vill någon säga mig något. Under dagen har jag tagit del av beskedet att en bekant till mig sagt farväl av sina barns far efter en relativt kort tids sjukdom. Jag kände mig oerhört berörd, skrev några ord, men gav inte mig själv någon diagnos. När barnen lagt sig och jag sjönk ner i soffan och började zappa bland kanalerna fastnade jag vid ”När livet vänder” på SVT2. Programmet där man porträtterar personer som själva varit med om svåra olyckor som förändrat deras liv, eller personer som mist någon närstående. Jag tittade en stund men kände mig tvungen att zappa vidare. Jag kan ju inte se sånt.

Några kanaler bort fastnar jag återigen – på Kunskapskanalen av alla kanaler. I programmet fick man följa en relativt ung man som drabbats av ALS och som förbereder sig för ett alldeles för tidigt avsked av sin fru och sin son. ALS är en sjukdom vi i familjen har smärtsamt nära oss just nu och programmet kändes därför ytterst påtagligt.

Sex år och två dagar senare såg jag idag klart det programmet. Jag var rörd och berörd men det rörde inte mig på samma sätt som det gjort. Efteråt ställde jag inte någon diagnos åt mig själv. Jag känner mig stark och jag vet att jag är frisk. Jag kan bli sjuk vilken dag som helst – på riktigt – men idag är jag frisk! Frisk från sex år i hypokondrins gissel. Så frisk att jag kunnat ta ett steg till idag. Så frisk att jag vet att jag fortfarande måste vara på min vakt för tankar som inte stämmer med verkligheten.

I media och i bloggen om min hälsoångest

Genom åren har det också skrivit ett par gånger om min historia i tidningarna. Här hittar du länkar till de artiklar som finns på nätet:

Må Bra augusti 2024
Corren april 2024
Tidningen Hälsa september 2022
Allas februari 2022
Gäst i podden Stories from life 2020
Gästar Mindler Sweden juli 2020
Göteborgsposten april 2020
Gäst i Beroendepodden 2019
Göteborgsposten juni 2019
Hemmets Journal 2018
Allas 2015

Jag brinner för att berätta min historia och få världen att förstå vad hälsoångest är. Som ett led i det föreläser jag i ämnet under rubriken. Att leva med en rädsla för döden – en föreläsning om hälsoångest.

Vill du boka mig eller veta mer. Klicka dig vidare hit för kontakt.