Jag känner mig ganska ensam om att tycka detta

Jag fulgråter när jag går ut ifrån den lokala matvaruaffären på väg hem från min promenad. Det är inte första gången. Jag har fulgråtit på andra ställen också. Liksom jag har skrattat hysteriskt. Sommar i P1 brukar ha den effekten på mig. I sommar har jag än så länge lyssnat på två avsnitt. Två starka kvinnor. Och jag har älskat båda avsnitten. Det med Stina Wollter och det med Isabella Löwengrip. Och jag känner mig ganska ensam. För man verkar inte få gilla båda.

Isabella Löwengrip och Stina Woltler. Båda starka kvinnor men på hysteriskt olika sätt. Varför är det bättre att gilla den ena mer än den andra?

Jag är inte en person som står på vare sig den ena eller andra sidan när det gäller vad jag tycker om Isabella Löwengrip. I perioder har jag följt henne på blogg och i sociala medier. Jag har läst det som skrivs om henne i tidningarna men inte lagt så mycket värderingar i det. Vi vet ju alla att det som skrivs i tidningarna ganska sällan stämmer. Varför skulle det då stämma bättre denna gång? Kanske låter vi det stämma när det passar våra egna åsikter.

Å andra sidan vet jag inte jättemycket om Stina Wollter. Jag vet att hon är en förespråkare för att kroppsidealet är snedvridet idag och att hon driver många viktiga frågor i kvinnorörelsen. Mer än så vet jag inte. Egentligen. Men jag lyssnar för att jag sett att hennes sommarprat rört personer jag har stor respekt för till tårar och jag vill höra själv vad de pratar om.

Stinas sommarprat är inte alls så som jag förväntat mig det. Men det är fantastiskt. Bara historierna hon berättar skulle golvat mig. Sättet hon berättar det på är i det närmaste magi. Och det är då jag fulgråter på väg hem från affären.

Några dagar tidigare har vi pratat sommarprat vid lunchen. Isabellas kommer på tal och vi är ganska överens runt bordet om att hon har en röst som är ganska jobbig att lyssna på.

En stund senare hör jag just den rösten i mina hörlurar. Jag är alldeles för nyfiken för att inte lyssna.

Isabella berättar om skolåren och om mobbningen. Hur hennes svåra acne resulterade i att det sattes upp lappar vid matsalen med bilder på grisar som sa att Isabella inte fick komma in för att acnen kunde smitta. Och sen var det hennes röst. Hur killarna härmade hennes ljusa röst och drev med den.

Nu är jag tjugoåtta år och än idag är min ljusa röst något jag har komplex för.

Jag sitter där på mitt kontor med lurarna i öronen och lyssnar på hennes sommarprat. Bara en stund tidigare har jag själv raljerat över hennes ljusa röst och tyckt den var jobbig. Precis det hon inför hela svenska folket sitter och berättar att hon blivit mobbad för och erkänner att hon fortfarande har komplex för.

En tankeställare. I alla fall för mig. Mobbing är aldrig okej. Och gränsen är hårfin.

Man får tycka vad man vill om Isabellas livsstil eller Stinas konstnärliga uttryck. Men jag tycker det är dags att vi inte ser starka kvinnor som hot utan att vi stöttar varandra.