Om mitt Mallis nu och för ett kvarts sekel sen

Kanske är det på sin plats att förklara om det nu är så att du läser inläggen i ordning och tänker – skulle inte hon göra ett blogginlägg om dagen hela oktober. Jo det skulle hon. Men så kom det som kallas livet emellan. Samtal man aldrig hade kunnat ana och än mindre önska att få och det kändes inte alls viktigt att blogga. Och då lät jag det kännas så. Men nu kan det nog vara så att du får hänga med mig några dagar här. För i skrivande stund sitter jag på Arlanda, dricker ett glas bubbel och våndas över att planet går 5:55 imorgon bitti. Vart jag ska? Jo det var det jag tänkte att vi skulle prata om. Jag ska till mitt Mallis. Och när jag säger mitt Mallis så menar jag det verkligen.

Om en månad, i slutet av oktober är det 25 år sedan jag landade på Mallis för allra första gången. Den snabbtänkte som har koll på min ålder vet att jag då var 22 år gammal. Den som hängt med här ett tag vet att det var min andra utlandsresa om man inte räknar Danmark. Den fundersamme undrar varför i all världen jag åkte till Mallis i slutet av oktober helt utanför säsong och då ger jag dig svaret att jag skulle stanna två månader för att gå en reseledarutbildning för Ving.

Året var 1999

Vi bussades mot Sunwing Alcudia. Mötte upp ett hundratal andra deltagare och tussades ihop att bo två och två med då okända kompisar. Både från Norge och Danmark. Själv bodde jag med Maria från västligaste Jylland och fick därmed de där värdefulla kunskaperna i danska jag behärskar än idag. Och två månader senare när jag reste hem och välkomnade millenieskiftet hade hela min värld förändrats. Även att jag aldrig arbetade som guide så anser jag fortfarande att det där var bland det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Tänk om någon då hade sagt att ett kvarts sekel, eller 25 år, senare skulle jag också sätta mig på ett plan och åka till Mallis för att tussas ihop med någon okänd. Förvisso från Sverige vad jag vet, för att spendera några dagar ihop på en workation. Ja jag vet, ordet workation fanns inte ens på den tiden. Liksom sociala medier och så, herregud vad jag är glad för det förresten.

Året är 2024

Jo för imorgon sätter jag mig på ett plan mot Palma. En dröm om en workation som föddes genom ett inlägg på Instagram 2018 som blir verklighet nu.

Jag och ett sjuttiotal andra checkar in på Hotel Feliz i Palma i Carina Sundlings regi. Workation i tre dagar och sedan stannar jag kvar en stund och funderar lite över livet. Njuter av mitt Mallis. Som jag såklart har besökt ganska många gånger under de där 25 åren som gått sedan reseledarskolan.

En vecka på bartenderskola (var det 2001?!) när jag nästan köpte en bar i Magaluf, en vecka med Fia något år senare och det är preskriberat. Ännu en vecka med en före detta, en vecka med vårt lilla hjärta som nu är vårt stora hjärta, ett snabbt stopp på en kryssning i Medelhavet och två veckor vid två tillfällen med Andreas. Ja faktiskt vår första utlandsresa tillsammans.

Jag har kört bil på svindlande bergsvägar och gått på nattklubb i både Magaluf, Palma och Alcudia. Har sett Palma i solnedgång och soluppgång från då världens största kryssningsfartyg. Jag har nästan krockat in i Prinsessan Birgitta i centrala Palma och bara jag visste vem det var. Och jag har strosat gata upp och gata ner i gamla delarna av Alcudia och drömt om att det är här jag skriver min bok.

Mitt Mallis nu och för ett kvarts sekel sen

Med historien i färskt minne är jag redo att skriva ny historia att kunna se tillbaka på om ett par år. För det är ju först då jag vet vad det jag tänker nu kommer betyda då. Svindlande tanke eller hur.