Det är något som gnagt i mig. Något som tagit över min skrivlust. Som stoppat fingrarna från att dansa över tangenterna. Något som måste ut. Något som måste skrivas. Det skulle kunna misstas för kritik mot det ytliga i våra sociala medier. Men jag skulle inte vilja se det så. För det ser jag bortom, det ytliga alltså. Det är något annat. Det handlar om den ädla konsten att kunna inspireras av andra men ändå vara sig själv.
Ett brev till bloggen
Kära blogg. För ett år sedan fanns du inte ens. För ett år sedan var lite mera rosa en hashtag på vissa av mina inlägg på mitt privata instagramkonto. En hashtag på de inlägg där jag mer eller mindre medvetet ville berätta om den där vardagsglädjen jag prioriterade så högt och ville främja.
Så en oktoberdag föddes idén om dig. Om en helt egen blogg fylld med inspiration och glädje. Upplevelser och resor. Nära och långt borta. Och det var egentligen bara en domänregistrering bort innan du kom till och såg dagens ljus. Det känns som ett annat liv. Livet innan du fanns.
Tio månader senare är du nu redan fylld med mängder av inlägg. Både nya och gamla. Själv är jag fylld med mängder av idéer. Både nya och de som funnits med mig en tid. Och under dessa månader har jag gått igenom en mängd olika faser.
Nybörjarens oövervinnerlighet
Precis som när jag började viktblogga för tolv år sedan kan det ha funnits en liten tanke om att jag kanske var den första resebloggaren. Att jag kom på något unikt. Att jag liksom uppfann resebloggen.
Det är lite av en överdrift, för visst hade jag lite koll på att det redan fanns och jag hade också lärt mig att jag sällan är först på något. Men jag kunde väl aldrig ana att denna världen var så stor.
Jag kände mig nog ganska oövervinnerlig de där första veckorna kanske till och med månaderna. Jag skapade inlägg, skapade idéer. Bestämde mig för tema på bloggen. Skapade min grafiska profil. Möjligheterna var oändliga.
Uppstartens nyfrälsning
Efter hand hittade jag fler som var som jag. Ett nätverk började sakta uppdagas. Det var både fantastiskt och skrämmande. Jag ansåg mig ännu inte tillräckligt bra för att vara en del av dem. Behövde skriva mer, visa att jag var här för att stanna. Jag såg upp till dem. Inspirerades. Tänkte att en dag ska jag också göra allt det där dom gör.
Jag ska bli en av dem.
Vardagens verklighet
Så kom den där dagen när jag föll. Föll ner i vem-tror-du-att-du-är-gropen. Dagen när jag insåg hur långt alla andra utom jag kommit. Dagen när jag började tvivla på mig själv.
Jag läste på och funderade. Att skapa artiklar, som borde vara det mest naturliga för mig som journalist, var en börda. Jag gick vilse på stigen mellan det personliga skrivandet och det redaktionella. Visste inte vad jag skulle välja och försökte för mycket.
Jag förlorade mig i det tråkigaste jag vet. SEO. Och lyssnade mer på de gröna, orangea och gud förbjude röda gubbarna i Yoast än på min egen kärlek till det skrivna ordet.
Jag såg mig runt på alla de andra och insåg att jag inte hade vågat, inte hade kommit lika långt och naturligtvis inte var lika bra. Plötsligt blev det en börda istället för inspiration.
Jag hade inte vågat säga upp mig och leva min dröm som Moa eller Jennifer. Skriver inte lika fängslande och rappt som Gunilla eller Daniel. Jag gör inte lika spännande resor som Lisa och Annika. Och kommer aldrig att bli lika väletablerad som Rosita och Lina. Aldrig att ta lika coola bilder och skriva så bra captions som Isabelle eller skriva så insatt, detaljerat och intressant som Ann-Louise. Och då har jag bara nämnt en bråkdel av alla jag följer.
Jag började tvivla.
Andas och börja om
Det var ett tag sedan det där hände. Jag har fortsatt skriva. Fortsatt läsa och inspireras. Men jag har också omvärderat mina tankar och känslor. Det är inte lätt men jag vet att det är det jag behöver.
Jag har börjat traska vägen tillbaka. Tillbaka till mig själv och varför jag gör detta. Till att våga bjuda på mer av mig själv. Som till exempel detta inlägget. Jag fokuserar på min grundpelare. Att prioritera glädjen. Bryr mig mindre om underrubriker och nyckelordsfraser. Ser alla andra fantastiska resebloggarkollegor och deras inlägg som inspiration. Vågar ta avstamp i deras inlägg och hitta idéer eller göra egna varianter och på så sätt även kunna marknadsföra andra genom mina inlägg.
Och i arbetet med detta är ni andra både nämnda och inte nämnda fantastiska bloggkollegor så viktiga. Era bjussiga inlägg som berättar om er verklighet. Era kommentarer på mina Instagraminlägg. Er hjälp med länkar. Allt detta är fantastiskt. Och jag är stolt över att vara en del av en så bjussig bransch som denna.
Att inspireras av andra men ändå vara sig själv
Men det allra viktigaste är att jag är mig själv. Gör detta på mitt sätt. För min egen skull. För om jag gör det så tror jag också att jag inte kan misslyckas. Allt handlar om den ädla konsten att inspireras av andra men ändå vara sig själv.
Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.
26 Comments
Bland Kastruller och Vinglas
28 augusti, 2019 at 06:43Att blogga är så roligt och givande. Man vill roa, inspirera samtidigt så ska det vara inlägg som berör sig själv. själv började jag blogga om mitt liv och våra upptåg i ett par år tills jag slutade hitta orden. Nu för Snart två år sedan bloggar jag gemensamt med en väninna om saker som ligger oss varm; mat, dryck, resor, dukningar och allt där till.
Du har en trevlig blogg, tittar in till dig då och då
Kram Kajsa
corneliatoneri
28 augusti, 2019 at 18:49Tack snälla Kajsa för varma ord. Det är ju det där att det är glädjen i det man skall hålla fast vid så man inte går vilse bland allt man vill med bloggen. Er blogg ligger mig mycket varmt om hjärtat. Den är så vacker och stilren men samtidigt inspirerande. Tack för att du tog dig tid att skriva en rad. Det värmer.
Sandifighter
28 augusti, 2019 at 08:24Jag tycker du är fantastiskt bra, även om jag inte alltid kommenterar, vilket jag kom på nu, är kanske roligare för dig. Så jag får nog börja göra det. Jag älskar att läsa dina inlägg som är så välformulerade och även om jag inte känner dig är så du ?
Man kan inte jämföra andra med sig själv, även om jag också gör det till och från. Vi är bara oss själva och skulle man skriva annorlunda så känns det inte som ens egna text. Kram på dig ?
Så fortsätt bara vara du ?
corneliatoneri
28 augusti, 2019 at 18:46Åh vad det där värmde i hjärtat ska du veta.
Det är inte lätt att kommentera och reagera och interagera och aktivera och allt vad vi skall göra på alla olika inlägg över allt. Men visst är det alltid kul med kommentarer. Stort tack för denna. Du är grym och jag är så glad att våra bloggvägar möttes.
World by Tina
28 augusti, 2019 at 14:22Så himla klokt skrivet, och modigt att dela med dig av dina tankar. EXAKT sådär känner jag hela tiden ”jag kommer aldrig bli lika bra som…”. Men vet du det spelar ingen roll – så länge man tycker dte man gör är kul och givande för sig själv – och om någon annan uppskattar det man skriver och tipsar om ja det är ju bara en bonus=) Du är grym!
corneliatoneri
28 augusti, 2019 at 18:45Tack snälla Tina. Och du är ju en av de där personerna som jag ser upp till och tycker gör SÅÅÅÅ mycket galet häftiga grejer medan jag själv tar mig som längst till bowlinghallen. Men det är som du säger. Det viktiga är att vi håller fast vid det som man älskar och troligen det som gjorde att man började skriva. Den egna passionen. Kram på dig. DU är amazing!
Minett
28 augusti, 2019 at 18:19Nu tycker jag att du är lite hård mot dig själv. Den perfekta resebloggaren finns inte. Det är ingen bloggare som är på topp hela tiden. Jag läser en del av de bloggare du nämnde, men jag läser inte alla inlägg, för de roar inte mig. Så som bloggare kommer du aldrig kunna göra alla läsare nöjda med alla dina blogginlägg, för att vi är intresserade av olika saker.
corneliatoneri
28 augusti, 2019 at 18:43Det är lätt att vara hård mot sig själv. Men det var inte heller min mening att mena att den ena är perfekt men den andra inte oavsett om det gäller mig själv eller någon annan. Mest kände jag att jag ville få utlopp för just den svåra balansgången och den tunna linjen mellan att inspireras av och jämföra sig med. Den är banne mig inte lätt. Jag älskar inspirationen jag får av andra och mitt mål är att ta den och blanda till en härlig sörja av min egen passion och göra det till Lite mera rosa. Tack för dina tankar.
FREEDOMtravel
28 augusti, 2019 at 19:10Bra formulerat om att inspireras av andra men ändå vara sig själv. Det tror jag är nyckeln. Inspiration och input är ju bra, men man får ju inte glömma bort vad man själv tycker är roligt och varför man vill blogga till exempel. Jag har känt som du ibland, inte minst när jag tittat på alla andras fantastiska Instagramfoton, men sen har jag försökt tänka att vi måste hitta vår egen grej. Och då känns det hela lite lugnare, faktiskt. Trevligt att ha dig med i resebloggänget! 🙂
corneliatoneri
28 augusti, 2019 at 20:13Tack för att jag får vara en del av detta härliga community! Och tack för dina tankar. Det var inte glasklart att skriva om detta, det kan så lätt missuppfattad, så responsen är om möjligt ännu mer betydelsefull.
Men det är ju som du säger. Nät man följer hjärtat och gör det man älskar brukar det bli bäst på alla sätt. Stor kram
Daniela | Discovering The Planet
30 augusti, 2019 at 17:40Jag tror tyvärr inte att det där gnaget och tvivlet någonsin försvinner. Men jag ser det som att det är det som gör att man pushar sig själv till att vilja mer och bli bättre. Bättre på det man är svag i.
Och någonstans på vägen, lär man sig strunta i de där röda plupparna :). För om man bryr sig för mycket om dem, försvinner lite av glädjen för det man gör bäst.
corneliatoneri
30 augusti, 2019 at 17:56Så sant, så sant.
Alla ni fantastiska bloggkollegor som gör saker som jag får inspireras av. Och så säger även ni att ni kan känna samma sak som jag. Galet. Men fint på nåt sätt.
De där plupparna är ett nödvändigt ont. I början var de hemska tyckte jag. Nu känner jag mig mer kompis med dem. Men det handlar nog om att jag faktiskt också är helt ok med att låta dem vara illröda.
Tack för dina tankar. Och tack för all inspiration.
4000mil
30 augusti, 2019 at 17:56Lätt att känna så om man börjar jämföra. Gör din grej, är mitt råd. Så har jag alltid tänkt. Jag gör min grej och så får alla andra göra sin. Och på just min grej är jag tamigfasen bäst! 🙂
corneliatoneri
30 augusti, 2019 at 18:01Det är du sannerligen. Word!
Men det är väl som med allt. Man försöker lära sig, bli bättre. Titta på hur andra jobbar och någonstans i fasen att inspireras börjar man jämföra.
Jag blev ändå glad när jag kände att jag kom på mig själv att det var så. Då är det också lättare att komma ur det men ändå behålla inspirationsdelen.
Och inspiration kommer du också ta mig tusan vara bäst på. Trevlig helg.
Ann-Louise
30 augusti, 2019 at 23:19Känner så väl igen mig i hur jag tänkte när jag började reseblogga! 🙂 Och känner också ofta att alla är mycket bättre på det här än vad jag är. Jag försöker se det som en drivkraft och en inspiration till att hitta nya infallsvinklar, ta bättre bilder osv. Men framför allt är det ju viktigt att man skriver om det som man själv tycker är roligt och att man själv är nöjd med resultatet. Jag tycker du är fantastiskt bra på att skriva och en av de som ständigt inspirerar mig!
corneliatoneri
6 september, 2019 at 20:03Du är så klok. Jag försöker också omvandla det till en drivkraft, det går olika bra olika dagar. Men jag tackar så oändligt mycket för dina ord. Du inspirerar verkligen. Tack!
marianorrgard
31 augusti, 2019 at 19:58Jättebra inlägg som jag tror beskriver hur vi alla har kännt någon gång, eller känner just nu 🙂 För det första tror jag att man själv ska vara nöjd och finna nöje i bloggandet. Utan att jämföra sig så mycket med alla andra, vem som skriver bättre, tar bättre foton, får till fler spännande samarbeten. Börjar man få ångest över sånt är det nästan ingen idé att hålla på med sin hobby tycker jag. Bland resebloggarna tycker jag faktiskt att vi är så bra att lyfta upp varann och länka till varandras inlägg, jag känner liksom inte att det finns en stark konkurrenskänsla, utan mer en ”vi-känsla”. Hoppas att andra också känner likadant 🙂 /www.mariasmemoarer.com
corneliatoneri
6 september, 2019 at 20:07Känner verkligen igen det du skriver om vi-känslan. Resebloggarna är verkligen som en enda stor familj. Och känslan av att kanske ibland inte känna sig lika bra som alla andra är nog ganska naturlig och mänsklig. Men som flera redan har skrivit så handlar det ju om att använda det som en drivkraft. Och att följa sitt hjärta såklart 🙂
DU är fenomenal på länkkärlek!!! Tack för allt du gör!
Ann
2 september, 2019 at 07:53Jag känner så igen mig i ditt tvivel, om att inte kunna mäta sig med eller nå samma standard som de andra resebloggarna.
Men att inte vara som alla andra är det som gör dig unik 🙂
Jag följer dig och jag älskar dina inlägg, du är underbar!
Kram!
corneliatoneri
6 september, 2019 at 20:02Och Gud vad snällt skrivet. Gulle dig. Nu sträcker jag på mig och skriver vidare.
Visst är det underbart att vi kan peppa varandra. Och er blogg är ju en av de där jag följt och inspirerats så mycket av. Kram
Malin Lundskog
6 september, 2019 at 19:46Underbart att läsa! Vi är aldrig ensam om att känna oss underlägsna eller sämre än andra. Inte i att känna oss oövervinnerliga heller. Därför är det så himla viktigt att vi delar med oss av både glädje och sorg. En himla viktig funktion för oss som bloggar. Utöver att inspirera eller bjuda på kunskap, eller vad det nu är vi gör!
Allt det du beskriver här känner jag igen från både mig själv och mina kunder, som vill skaffa sig hälsosamma vanor.
Tack för kul o igenkännande läsning!
Kram Malin
corneliatoneri
6 september, 2019 at 19:59Åh tack snälla för dina ord Malin.
Att skriva detta inlägget var inte lätt. Men att få denna återkopplingen stärker så oerhört. Tack!
Yvonne Bjerregaard
6 september, 2019 at 19:49Känner igen mig i faserna i bloggandet. Vi kanske alla går igenom dem? Det är inspirerande att läsa om att du också tvivlat på hur en ska skriva, då känns det fullt normalt att det är så och man kämpar vidare ?.
corneliatoneri
6 september, 2019 at 19:58Tack snälla. Det betyder så mycket att känna att man inte är ensam. Tillsammans kämpar vi vidare.
Helena Roth
6 september, 2019 at 20:23Tack för att du delar din resa med alla dess underbart, härliga, fantastiska och supertuffa faser. Livet! Det är ju så det är, eller hur? Och att bjuda på dina erfarenheter gör att någon läser och tänker ”Så det är inte bara jag, gud så skönt att få veta det!” och det är något av det finaste vi kan ge andra människor.
Tycker mycket om ditt sätt att formulera dig och ser med glädje fram emot att följa dig på din fortsatta bloggresa. <3
corneliatoneri
8 september, 2019 at 21:26Tack snälla du för peppande ord.
Sådana ord som ger så mycket energi att fortsätta skriva ???