Bilden här ovan är inte min egen. Och normalt brukar jag inte använda bilder såhär utan att veta vems den är, fråga om lov och ange fotograf. I förekommande fall betala för skapelsen. Men i detta fallet vet jag inte vem som ligger bakom bilden. Det gör den inte mindre tänkvärd. Remember when you dreamed of beeing where you are now?
Jag har själv stått just här. På Brooklyn Bridge i New York. Men det är inte den enda platsen jag varit på som jag så länge längtat efter att vara på.
Så hur känner jag då när jag står där? Är jag närvarande? Inser jag att jag är just där just då, på platsen jag längtat så länge efter att vara på?
Jag tycker orden säger så mycket och jag har en önskan om att ha dem med mig. I det lilla och nära och i det stora långt borta när världen återigen öppnas.
Remember when you dreamed of beeing where you are now
Varje plats jag besöker vill jag vara närvarande och känna in – minnas hur det var när det enda jag önskade var att vara just där.
Eiffeltornet
2017 besökte jag för första gången Paris. En stad jag sedan jag var mycket liten hade sett fram emot att besöka. Vi landade i ett gråmulet och regnigt Frankrike. Vi tog en promenad längs Seine. Och så plötsligt efter en krök så ser jag Eiffeltornet i fjärran.
One world trade center
Jag har sagt att detta är platsen i New York jag kommer att återkomma till varje gång jag är i New York. Att det är den platsen i New York jag hade valt att besöka även om jag bara hann med en enda plats. Och så är det. Båda gångerna jag varit i New York har jag varit där och båda gångerna har jag varit totalt närvarande.
Stilla havet
Stilla havet var länge min största rädsla och största fascination. Fascinationen för ett så stort vatten och rädslan för att någon gång behöver flyga över det. När jag första gången doppade tårna i det i november 2018 var det med nio välmående och en bruten tå. Men en sak är säker. Jag var totalt närvarande. Och så tacksam.
Marina Bay Sands
Byggnadsverket jag fastnat för. Förfasats över höjden och att en gigantisk pool med vatten skall bäras upp. Så har vi landat i Singapore på vår resa runt jorden 2019. Jag har en tro att Singapore är ganska stort. Vi promenerar runt bland skyskraporna och så plötsligt öppnar allt upp sig. Och där ligger det. Jag stannar upp. Står kvar länge. Längre än vad kanske mitt sällskap vill. Men jag vill insupa det faktum att jag är just där just då.
Uppsala domkyrka
Sedan jag var liten har jag läst om historien. Om Gustav Vasa, Uppsala. Och om domkyrkan. Fascinerad av det som som är det vi kommer ifrån. Och så en aprildag 2011 står jag där i domkyrkan framför Gustav Vasas grav. Trettiofyra år gammal står jag där och gråter. Av tacksamhet att äntligen vara där och få uppleva.
Nära eller långt borta. Låt mig fortsätta vara tacksam. Och låt mig fortsätta uppskatta det jag får vara med om. Låt mig inte ta för givet det jag får. Låt mig minnas när jag önskade att jag var just här.
Om du som tagit bilden skulle hitta hit. Kontakta mig gärna. Min förhoppning är att jag fortsatt får använda din bild. Men självklart vill jag göra rätt för mig.
