Reseberättelser på — Sida 9 av 10 — lite mera rosa reseblogg

Medelhavskryssning med Symphony of the seas – en reseberättelse

3 juni, 2018

Åtta dagar, tre länder, sex städer och ett hav. Inför vår resa till Dubai i mars pratade jag med en kollega. Han menade på att åka till Dubai borde vara som att liksom droppas av i en show, uppleva den och sedan vips åka hem igen.
Jag höll med.
Det var innan jag hade varit på medelhavskryssning med världens största kryssningsfartyg Symphony of the seas.

När vi bokade denna resa i september 2017 var Symphony of the seas knappt påtänkt. Eller det var väl kanske att ta i men den var fortfarande i allra högsta grad ofärdig och låg troligen i delar i en fabrik i Frankrike. Byggandet av det som skulle bli världens största kryssnings fartyg kunde följas på ett Instagramkonto och där såg vi hur båten sakta men säkert sattes ihop, pyntades, inreddes och till slut sjösattes någon gång i slutet av februari i år.

Bokning med Ving

Royal Caribbeans nya flaggskepp är närmare bestämt 10 centimeter längre än deras tidigare flaggskepp Harmony of the seas som alltså fram till nu har kunnat titulera sig världens största. Den 21 april var det dags för oss att gå ombord på detta monster i Barcelona hamn på dess blott tredje resa och allra första vanliga kryssning. De tidigare två var för besättning och resebranschen. Men vi börjar som vi brukar från början.

Vi valde att boka denna resa via Ving som ändå får klassas som vårt favoritresebolag. Men resan kan med fördel också bokas direkt via Royal Caribbean med kompletterande flyg eller via annat resebolag. Via Ving kunde vi välja lite olika alternativ för flyg ner och vårt föll på ett direktflyg med Norwegian från Stockholm till Barcelona. Därmed satt vi åter igen i bilen på väg mot Arlanda i arla morgonstund den 20 april. Flygningen ner gick toppenfint och kändes kort med tanke på att den senaste tidens flygningar varit bra mycket längre.

Barcelona

Att landa i Barcelona var lite speciellt för Andreas som har bott där i ett år för ett antal år sedan. Själv hade jag aldrig förut besökt staden om man bortser från en mellanlandning på väg till en bartenderskola på Mallis för snart 17 år sedan.

Vår resa var planerad på så sätt att vi hade hela fredagen i Barcelona och därefter en natt på hotell innan vi skulle gå ombord på båten på lördagen. Vi nyttjade fredagen till max och Andreas visade runt mig på några av de där ställena i Barcelona man bara måste se. Med ett 10-kort på tunnelbanan stoppade vi först vid La Sagrada familia.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag hade förväntat mig. Barcelona är en sådan stad jag inte på något vis har något emot att åka till men som jag själv aldrig har haft på min bucket-list och därmed fanns det inte heller några direkta förväntningar. Men att komma upp ifrån tunnelbanan och vända sig och om och se La Sagrada Familia var bland de mäktigaste upplevelserna jag har varit med om. Den är inte bara stor, den är enorm och inklämd mellan helt vanliga byggnader. Där ligger den, med den lite knepiga historien kring att den aldrig blir färdigbyggd. Återstår att se om de hinner få klart den till 2026 som nu är, den något omdiskuterade, planen.

Poublenou och Melia

Därefter åkte vi ut till det område där Andreas bodde under sin tid i Barcelona, El Poblenou. Vi promenerade i kvarteren där och han fick titta till sitt gamla hus innan vi åkte 24 våningar upp i hotell Meliá Barcelona Sky och deras takbar för att avnjuta sommarens första glas rosé och blicka ut över hela Barcelona.

Tapas och Avicii

En barceloneta senare hade vi slagit oss ner för lite tapas när nyheten om Avicii kablades ut över världen. För egen del har jag inget förhållande till vare sig honom eller hans musik men berördes ändå mycket av nyheten. Det är väl nu man inser att man är gammal. Alla våra duktiga svenska DJ:s flyter liksom ihop för mig och jag visste knappt skillnaden på Avicii, Maxwell/\Ingrosso eller Swedish house mafia. Det blev väl inte bättre sen när vi lyssnade igenom flera av hans låtar som jag förvisso kände igen men inte riktigt fick ihop när det gällde sången.

Jag är möjligen lite gammalmodig men för mig blir det så märkligt att säga att ”detta är Avicii” om en låt som någon helt annan sjunger på. Lite som att säga ”detta är Lasse Holm” om Främling med Carola.
Hur som helst, missförstå mig rätt, jag är djupt berörd av Tims öde och skall inom kort se dokumentären, jag har bara inte hängt med i svängen. Och det var otroligt mäktigt att ungefär ett dygn senare stå på översta däck på båten och glida ut ur Barcelona hamn i solnedgången till tonerna av Wake me up. Utan tvekan ett ögonblick jag aldrig någonsin kommer att glömma.

Men tillbaka till Barcelona och det lilla tapashaket. Vi spanade på folk och åt gott innan vi tog en promenad genom hamnen, upp på ramblan och genom det supermysiga El Raval innan vi 23 087 steg senare landade gott i sängarna på vårt hotell Tryp Barcelona Apolo.

Med mig från Barcelona som favoriter tar jag definitivt El Raval. Dit kommer jag tillbaka. Och så Mc Donalds. Hittills det enda Mc Donalds där jag kunnat äta getostburgare och öl. Gillas.

Ombordstigning på Symphony of the seas

Efter en god natts sömn och en stadig frukost var dagen för ombordstigning här. Vårt hotell låg väldigt när hamnen och det slog oss att vi kanske skulle ta oss en promenad ner till båten. Vi reser lätt och det kändes inte som en så dum idé men tack och lov kom vi till bättre insikt när vi såg vägen ut mot hamnen. Att åka ut till de olika terminalerna i Barcelona är enkelt. Från början av hamnområdet, precis i närheten av Columbus-statyn går det shuttle-bussar ut till de olika terminalerna. Det kostar 3 Euro enkel och 4 Euro tur och retur per person och är väl värt pengarna. I vårt fall var båten så stor att det användes två terminaler och vi som bodde i fören på båten gick in igenom terminal B.

Att gå ombord liknar i mångt och mycket att boarda ett flygplan. Säkerhetsrutinerna är likadana och i fallet med Symphony of the seas, och kanske alla så stora båtar, lämnar man även bagaget innan och får det sedan levererat till rummet en stund senare. På så sätt blir ombordstigningen mycket smidig och vi kunde, när vi gick på, njuta i varje sekund av att nu vara på väg på en av en de absolut största äventyren vi upplevt.

Båten

Att i text och bild försöka beskriva båten blir inte lätt, men jag skall försöka. Mina förväntningar var att det skulle vara galet stort.
Det var större!

Jag kan inte ens räkna antalet olika restauranger, barer och caféer som fanns på båten. Och bara det faktum att vi till och med den sista dagen på båten hittade saker vi aldrig sett förr visar lite på exakt hur stor båten är. Runt däck fem där man boardar går en löparbana, jajamen, en riktig löparbana. Och med en båt som är 363 meter lång tar det nästan exakt åtta minuter att ta sig runt denna bana i en hyfsat rask promenadtakt.

Efter ombordstigning på lördagen hade vi några timmar i hamn innan vi så sakta styrde kosan ut på böljan blå och Mallorca. Men mer om de olika stoppen tänkte jag mig lite längre fram.

Enklast blir det nog att berätta om båten med hjälp av bilder. För alla siffror på längder, bredder, djup, antal passagerare och knop säger i alla fall inte mig så mycket. Och går dessutom för den intresserade att läsa exempelvis på Royal Caribbeans hemsida.

Och varför inte fortsätta på temat träning och visa min enda bild från det gigantiska gymmet. Bilden är tagen under säkerhetsgenomgången som är obligatorisk. Säkerhetsgenomgången utförs på den plats dit man ska bege sig i händelse av en inte helt förutsedd situation.

Hytten

Vår hytt. Vi hade inte valt till balkonghytt, något man kan göra och få utsikt både ut mot havet och in mot Central park. Vi hade istället fönster och bodde i fören strax under kommandobryggan. Rummen som är utan fönster på båten är utrustade med en skärm som visar den plats man är på just då. Allt för att simulera en fin utsikt.

Barer

Vår favoritställe på båten. Solarium bar. Det rådde inte brist på olika alternativ på barer, restauranger och platser att hänga på. Men detta blev utan tvekan det ställe vi hängde på absolut mest. Mysiga soffor och stolar som den på bilden ovan, beläget i aktern på båten med magisk utsikt och väldigt fotovänliga utsmyckningar. Också det enda stället på båten där det var åldersgräns på 16 år.

Bionic bar. Ett måste att testa på även om jag inte ens var sugen på en drink. Beställningen görs via plattor och drinkarna tillagas av roboten på bilden. Just så.

För att förstå ungefär hur stor båten är

Båten! Det är omöjligt att göra dess storlek rättvisa på bild. Men som en jämförelse kan man om man förstorar bilden se människor på asfaltytan till höger om båten. Och även några som håller på att gå i land där. Den var gigantisk.

Underhållning och nöjen

Underhållning. Ständigt underhållning. Denna killen stod när bilden togs på Royal Promenade som är båtens huvudgata. En annan dag åkte han förbi med sitt ambulerande i piano i en av hissarna. Och orkade man inte ta sig ut för att delta i underhållningen gick det bra att sätta på rätt kanal på TV:n i hytten. Där fanns det en egen kanal så kunde man framförallt på kvällstid kunde följa allt. Det fixade båtens eget TV-team.

Båtens egen godisaffär. Här med en bråkdel av utbudet. Och vattenrutschbanor, här är en av alla på båten.

The rising tide — Rising Tide bar. Ibland på däck 5, ibland på däck 8. Ibland på väg upp eller ner. Och som gäst fick man åka med. Bar och hiss kombinerat helt enkelt.

Lekmöjligheter eller kanske omöljligheter om du frågar Andreas.

Ulimate abyss. Inomhusrutschbanan med något skräckinjagande ingång som du kan välja om du vill åka 10 våningar ner och inte tar hissen.

Att bli sjuk på kryssning

Sa jag att det fanns allt på båten?
Till och med en liten välutrustad vårdcentral.
Tack och lov för det när de berömda tarmfickorna gjorde sig påminda någonstans mellan Rom och Neapel.

Vill inte ens tänka på hur många meter ner under detta glasgolv havet är.

Maten

Åh herregud. Maten!
Skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara maten men ovanstående bilder är från det som blev ett av favoritställena.
El Loco fresh. Tacos i mängder och varianter.
Och gillar du inte mexikanskt kanske något av dessa faller i smaken.

Utöver mat och aktiviteter är båten full med områden att bara strosa runt på som exempelvis Boardwalken som var på bild en bit upp eller en lite lummigare variant, Central park. Här kan jag också rekommendera en liten mysig restaurang vid namn Vintage. En kväll delade vi en flaska vin och tog en tapastallrik till förrätt där. Betyget var fantastiskt. Så fantastiskt att jag glömde fota. Ja ni förstår.

Och skulle du råka ha någon plats kvar i magen efter maten kan det hända att du hittar någon liten efterrätt också.

Och är inte desserter något för dig så finns det mjukglassmaskiner på flera ställen. Bara att ta, så mycket du orkar.

Glass glass glass…

Och har man inte fått nog, då kan man boka nästa resa på båten direkt.

Och allt som inte fastnade på bild

Det finns mängder av saker jag inte har fotograferat eller berättat om. Som zipline-banan över hela boardwalken där du kan åka 10 våningar upp över hela fartyget. Eller som restaurangen Wonderland där allt är som en magisk saga. Inte heller teatern som är flera våningar hög där både musikalen Hairspray spelas. Och en av kvällarna hamnade vi där på en ruskigt bra is-show. Eller casinot. Och hur ska man kunna fotografera den fantastiska servicen och personalen. Eller organisationen. På ett fartyg där det får plats upp emot 6000 passagerare behövs ordning och redan. Som exempelvis matnyttiga interaktiva skärmar överallt.

Inför vår resa tittade jag en hel del på vloggar både från tidigare resor med Symphony of the seas och andra liknande fartyg, men en sak är klar. Det går aldrig att förstå exakt hur det är att vara ombord på en sånhär båt. Det måste upplevas!

Vill du läsa mer om de stopp vi upplevde på vägen klickar du dig vidare hit. Läs också 7 myter om kryssning – sant eller falskt.

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Dubai – en reseberättelse

31 mars, 2018

De som känner mig lite närmare vet två saker om mig.
Jag är höjdrädd och jag – i det närmaste – hatar att shoppa.
De som känner mig lite närmare skulle därmed, med all rätt, kunna ställa sig frågan varför jag åkte till landet med världens högsta byggnad och världens största köpcentrum – Dubai.

Jag har haft en känsla av att jag skulle åka till Dubai nu i början av 2018. Det må låta flummigt men jag har känt det i hela kroppen. Restokiga som vi är hade jag gett Andreas tydliga förutsättningar. Det fanns en helg under mars som passade för en weekendresa och han fick sedan fria tyglar på all sköns resesajter. Tro mig, han försökte tänja på gränserna och föreslog lite längre resor. Både i dagar räknat och i mil. Men det blev kalla handen från mig till både Thailand (igen!) och San Francisco.

Men så tio dagar innan avresa satt vi hemma vid köksbordet.
– Vad tror du om Dubai?
Och mitt svar lät inte vänta på sig.
– Absolut, vi bokar!

Prisvärt boende med Secret Escapes

Boendet hittade vi via Secret Escapes och flyget via ordinarie Norwegian-sidan och med lite intjänade cashpoints i deras bonusprogram kom vi ner några kronor i pris.

Men Secret Escapes mina vänner, det kan jag verkligen rekommendera. Signa upp er och få nyhetsbrev i mailen. Vi bodde på Mövenpick Lake Tower hotell och betalade bara 1575 kr per natt i stället för ordinarie pris 2520 kr per natt. Vi har kikat på erbjudanden via Secret Escapes tidigare men detta är första gången vi bokar och jag kan varmt rekommendera det. Vill du också signa upp för att kostnadsfritt ta del av erbjudanden och inspireras? Klicka dig vidare hit.

Nåväl. Det var söndag och vi bokade oss en liten resa till Dubai. Sådär härligt spontant och ganska skönt när våren vägrade anlända att veta att det väntade dryga trettio graders värme tio dagar senare.

Med Norwegian till Dubai

Flyget, en Boeing 737 avgick från Arlanda på onsdagen strax efter 15, lite försenat mot den planerade tiden 14:55. Det var första gången jag åkte med Norwegian. Senast det begav sig hoppade jag ju som bekant av planet. Som brukligt är fylldes telefonen med bilder som denna.

Men tvärtemot tidigare gånger tog jag inte dessa bilder under starka panik-känslor. Peppar, peppar, men det kan vara så att jag i det närmaste är botad från min flygrädsla. Men mer om det i ett alldeles eget inlägg.

Strax efter att klockan slagit midnatt i mellanöstern landade vi mjukt och säkert i Dubai. Och jämför man immigrationsköerna i Thailand och USA med Dubai vinner Dubai med hästlängder, det tog inte en timme efter vi slagit hjulen i backen innan vi var klara och satt i taxin mot hotellet. Och även det var sjukt smidigt. Följ bara skyltarna.

Ordning & reda i Dubai

Ska jag nämna en sak som är absolut outstanding med Dubai är det just ordningen och effektiviteten. Allra bäst kanske det symboliseras med dessa bilder. Det finns de som skulle kalla det för mycket regler. Själv tycker jag det är bra. De där som tycker det är för mycket regler är ju också de som irriterar sig på att folk står på vänster i rulltrappan och inte släpper av folk ordentligt på tunnelbanan. Då är det väl bättre att tydliggöra reglerna.

Mövenpick Hotel Jumeirah Lake Towers

Fyra dagar i Dubai låg framför oss och sambon hade läst på lite inför resan. Exempelvis är det nästintill kutym i Dubai att fråga om det är möjligt att få bli uppgraderad till ett bättre rum på hotellet. Och det var inga som helst problem. Vi fick därmed en ännu lyxigare svit till det fina pris vi betalt via Secret Escapes. En premiumsvit på 82 kvadrat.

Hotellet vi valde var alltså Mövenpick Hotel Jumeirah Lake Towers. Mövenpick har även ett annat hotell i närheten, det heter Beach och ligger närmare just stranden.

Det gick då rakt ingen nöd på oss här även om vi inte spenderade så värst mycket tid på rummet.

Till fots i Dubai? Nej!

En sak vi lärde oss snabbt är att Dubai är STORT. På kartan ser det ut som det är gångavstånd men i verkligheten är det flera mil. Jag kommer att återkomma med tips om de allra bästa sätten att transportera sig i Dubai men låt mig klargöra redan nu att till fots är inte det bästa sättet om du vill se så mycket som möjligt. Vårt hotell låg i en ”business”-del av Dubai med mycket lägenhetshotell och kontor och mycket nära Dubai Marina. Dit var det absolut gångavstånd men inte så mycket längre.

Planerna för fyra dagar i Dubai

Inför vår fyra dagar långa vistelse hade vi valt ut ett par saker vi ville hinna med att se och göra.
Vi ville åka på ökensafari, vi ville åka upp i Burj Khalifa (värdens nu högsta byggnad) och vi ville åka en hop on/hop off-buss för att se mer av allt och eventuellt upptäcka mer som vi ville titta närmare på. Det var ursprungsplanen. Låt oss se hur det gick.

Ankomsttider i Dubai

En av nackdelarna med att inte åka Emirates till Dubai är ankomsttiderna. Det är inte många timmars tidsskillnad mellan Dubai och Sverige,, tre närmare bestämt. Men med de flygtider som andra bolag har att tillgå så landar man oftast mitt i natten. Det innebär om man vill var utvilad sin första dag att det blir en extra hotellnatt. Alternativt en riktigt trött första dag. Vi valde det tidigare.

Efter några timmars sömn vaknade vi upp till torsdagen och planen för dagen var egentligen att slappa vid hotellets pool, läsa på lite mer om Dubai och sedan åka på ökensafari på kvällen. Det blev inte riktigt så. Efter frukost tog vi en kortare promenad för att kolla på omgivningarna och då var det liksom svårt att bara gå och lägga sig i en solstol efter det. Nyfikenheten tog överhanden med vyer som dessa precis utanför hotellet.

Det var mörkt när vi anlände till hotellet. Men när vi öppnade upp gardinerna var detta vyn vi möttes av.

Dubai Marina

En promenad bort hittade vi direkt ett av Dubais hetaste områden. Dubai marina. I detta området återfinns Dubai eye som ett landmärke och förutom beachen finns det mängder med affärer och restauranger, allt ifrån små hak med lokala specialiteter till Shake shack och The Cheesecake factory. Och så bilar såklart. Som denna. Only in Dubai.

Återkommer jag till Dubai skulle jag gärna bo nere i marina-området. Även att det inte var långt ner så var det området mysigare och jag skulle gärna uppleva mer av kvällslivet i marinan. Rekommenderas varmt. Och så måste jag dela med mig av visdomsordet som fanns i fönstret på Mövenpicks andra hotell som ligger här nere vid marinan. Mövenpick är ju kända för glass om det undgått någon. Och såhär stod det i direkt närhet till den lilla glassvagnen.

Count memories, not calories

Efter några timmars turistande i världsklass begav vi oss tillbaka till hotellet för lite uppfräschning inför kvällens äventyr – ökensafari. Vi bokade via Viator vilket kan rekommenderas. Bokade även via dem när jag var New York. Smidigt.

Ökensafari

I vår ökensafari ingick upphämtning vid hotellet och vår chaufför för dagen uppenbarade sig i helt rätt tid. Klädd i klassiska kläder och med jordens absolut mest avslappnade gångstil kände jag mig lugn och trygg inför denna färd. Jag ska erkänna att jag var lite nervös för detta. Det blev inte bättre när Andreas påpekade att skenorna i bilens tak var förstärkningar om bilen skulle volta. I mitt stilla sinne såg jag lugnet i vår chaufför och intalade mig själv att han var en ansvarsfull familjefar. Ack vad fel jag hade. När vi någon timme senare anlände till öknen och startade färden visade det sig att vår chaufför var en av de ”värre”. Men herregud va kul det var.

Det är ju tur att middagen var inplanerad efter denna skumpiga färd om man säger så. Jag har faktiskt ingen aning om hur lång tid vi åkte runt i sanddynerna men en bra stund senare stannade alla bilarna vid stället för kvällen. The desert gate. En plats uppbyggd mitt i öknen. Där satt vi på kuddar på marken och åt vår middag, vi kunde rida kamel om vi ville och testa traditionella arabiska dräkter.

Den vackraste av solnedgångar

Direkt efter ankomst serverades en liten aptitretare och sedan var det fri lek en stund innan middagen. För egen del prioriterade vi bara en sak. Solnedgången. Vi promenerade bort en bit och med kameran i högsta hugg njöt vi sedan av en av de absolut vackraste solnedgångar jag sett. Det är nästintill omöjligt att fånga det på bild men tro mig vi försökte.

När solen gått ner samlades alla och njöt av fantastisk mat och underhållning. Under tiden föll nattmörkret över öknen och innan det var dags för hemfärd släcktes ljusen för en stunds beskådan av natthimlen. Jag har sällan sett något så vackert.

Det finns många arrangörer av dessa ökensafaris. Alla har lite olika upplägg. Vissa är större och andra mindre, det finns budgetvarianter och riktiga lyxresor. Jag kan svara för min upplevelse och den var fantastisk. Vi åkte inte på någon av lyxvarianterna men i grund och botten så var den stora behållningen att befinna sig i öknen och att se solnedgången och då spelar det mindre roll vilken arrangör man åker med. Men upplevelsen rekommenderas varmt och vi somnade gott efter vår första dag i Dubai.

Metro och Nolkort

Dag två bjöd på hop on hopp off buss, även den bokad via Viator. Det finns många olika linjer att välja mellan och vårt mål med dagen var att komma ut till The Palm med Atlantis och att åka en av de turerna som gick i de äldre delarna av Dubai. Av olika anledningar blev det kanske inte helt så som vi hade tänkt.

Vi började morgonen med att köpa oss varsitt så kallat Nolkort för att kunna åka metro och tram dit vi behövde ta oss för att hoppa på bussen. Är du i Dubai finns det inte så många bättre och billigare sätt att ta sig runt än kollektivt. Det finns två metrolinjer, en grön och en röd.

Den röda tar dig från flygplatsen ända till det område där vi bodde och som ligger i närheten av marinan. Den gröna korsar den röda och tar dig mer runt de äldre delarna som vi tyvärr inte hann besöka.

Det finns mycket positivt med metron. Men den absolut mest positiva delen är att den går ovan jord överallt och att du därmed ser så mycket mer än i många andra städer där du färdas under jord. Metrostationerna ser ut såhär och det går att köpa och ladda på ditt Nol-kort på alla stationer.

Förutom den gröna och den röda metrolinjen finns också en lite mindre linje som kallas tram. Den åker runt i marinan och ner till monorail-stationen vid The Palm. Och från ”vår” station vid Jumeirah Lake Tower kunde man hoppa på båda dessa.

Atlantis

Det var ”trammen” vi hoppade på denna dag två i Dubai. Den skulle ta oss ner till The Palm för vidare transport med monorailen ut till Atlantis. På monorailen fungerar inte Nol-kortet. Där köper man en speciell biljett. Man kan köpa enkel eller tur och retur och vi valde enkel eftersom planen var att ta oss tillbaka med hop on hop off-bussen. För en höjdrädd med skräck för bergbanan på Liseberg var det en nära döden-upplevelse att stå och vänta på det tåg som skulle ta oss ut till Atlantis.

Låt mig säga som så. Att på de smala små ”spåren” på bilden ovan går det ett tåg. Och det har jag suttit i. Och det gick såklart alldeles utmärkt. Kanske var det synen från tåget som fick mig att fokusera på något annat för utsikten mot The Palm och Atlantis är magisk från tåget.

Atlantis var mäktigt och det var otroligt fint ute på The Palm men planen att ta hop on hop off-bussen för en längre tur gick i stöpet då det visade sig att den bara gick några gånger varje dag och det var flera timmar till nästa gång. Skall jag säga något negativt om hop on hopp off-bussarna så var det just det. Det fanns väldigt lite information att hitta om turerna på nätet och när vi väl fick informationen var det liksom lite för sent. Men vi deppade inte ihop för det. Vi tyckte oss ha fått se det bästa av The Palm i och med Atlantis och tog istället en annan linje tillbaka för att hoppa på ytterligare en annan linje som gick från Mall of the Emirates.

Hop on hop off i rusning

Om Dubai mall är världens största köpcentrum så är Mall of the Emirates i det närmsta världens näst största. Uppgift ett blev att hitta till platsen där bussarna avgick och med Dubai-invånarnas otroliga vänlighet och tillmötesgående attityd löste det sig fint. Däremot visade det sig att en annan av de mindre bra sakerna med hop on hop off-bussarna var att det inte var så tydligt märkta och vi var nära att hamna ute på The Palm igen men kunde hoppa av och byta till rätt buss i sista sekund.

När det bytet väl var gjort åkte vi runt stora delar av Dubai och såg både Dubai Mall, Burj Kahlifa, Burj al Arab och många andra sevärdheter. Tyvärr mitt i värsta rusningstid. Det innebar en lite längre tur än normalt men också att vi verkligen fick tid att titta på mycket.

Mall of the Emirates

Innan vi sedan tog oss hemåt hotellet var vi tvungna att beskåda en av de där tokigheterna som Dubai är känt för. Att ha en skidbacke mitt i ett köpcentrum. Den ligger i Mall of the Emirates dit vi återkom efter en lång bussfärd. Och nog var det märkligt att när man närmade sig backen känna att det blev kyligare och se skid- och pjäxuthyrningen mitt i mellan östern. Men på något sätt så är det inte konstigt i Dubai. Du behöver bara några dagar i Dubai för att liksom inse att där kan det mest absurda finnas och hända utan att det är konstigt alls.

Om det är märkligt med en skidbacke mitt i ett köpcentrum…

… skulle jag nog kalla detta konstigare. Att ha en ”low carb- cheesecake”?!

Burj Kahlifa

Dubai dag tre hade egentligen en enda bokad händelse. Att ta hissen upp till 124:e våningen i Burj Kahlifa. Och jag må vara tjatig men även dessa biljetter bokades via Viator.

Ni minns att jag sa att jag var höjdrädd. Kanske har ni läst min berättelse från när jag på grund av viss panik fick åka helt egen hiss upp till våning 73 i Rockefeller center i New York? Och då kan ni kanske gissa att ingenting av det vi gjorde innan kl 14 denna dag är något jag minns. Vår tids-slot att besöka världens högsta byggnad var alltså klockan två och efter att ha tagit metron till Dubai mall vankade jag av och an några oroliga timmar innan det var dags.

124 eller 148 våningar upp

Burj Kahlifa är 828 meter högt när man mäter upp till toppspiran. Den har 164 våningar och används till hotell, kontor och lägenheter. Man kan besöka två våningsplan om man är nyfiken. Det är våning 124 och våning 148. Och hur kommer det sig då att vi när vi nu ändå skall besöka världens högsta byggnad inte åker så långt upp vi får till våning 148?

Det är olika biljetter för de olika våningarna. At the top på 124:e våningen och At the top sky på 148:e. Drygt 300 kronor för våning 124 och cirka 850 kronor för våning 148. Per person. Och där kom smålänningen i mig fram igen. Visst är det 24 våningar högre och det är inte lika mycket folk där uppe (av naturliga skäl) men jag tyckte det kändes som rena rånet.

Jämför jag organisationen inför besöket, köerna och hissfärden upp i Burj Kahlifa med Rockefeller center vinner Burj Kahlifa. Ingen stress och inga långa köer och därmed en nästintill behaglig minuts färd upp till plan 124.

Och som sagt, trots 124 våningar upp är det ändå en bit kvar till toppen.

Dubai Mall

Efter besöket återfick jag förmågan att uppfatta och uppleva och vi började med sen lunch i Dubai Mall. Valet föll på en restaurang som hette Social house. Väl värt ett besök.

Och den verkar även uppskattas av ”the locals”. Jag undrar om jag någonsin skulle kunna vänja mig vid och inte uppmärksamma denna klädstil om jag så skulle bosätta mig i arabvärlden.

Hur som helst åt jag världens godaste pizza. Ser kanske inte mycket ut för världen men den var amazing!

Dubai mall då. Världens största galleria. Med egen skridskobana och eget akvarium. Båda två beskådade utifrån. Men också (och här har jag inga belägg egentligen, men det kändes så) världens största bokhandel och därmed världens största avdelning för papper, pennor, pärmar, post-its unt so weiter. Himmelriket!

Det blev sedan en ganska tidig kväll för att vara pigg och utvilad sista dagen.

Världens vackraste mall?

Förmiddagen startade med lite jobb på rummet innan vi gav oss ut igen för att uppleva de delar av Dubai vi gillat mest ännu en gång. Och då blev det ett besök till i Marinan och ytterligare ett besök i Mall of the Emirates som slog Dubai mall med hästlängder i mysighet.

Trots intensiva och händelserika dagar finns det så mycket vi aldrig hann se och det är framförallt de äldre delarna av Dubai. Och visst vill vi komma tillbaka för att uppleva även det. Planet hem igen lyfte 04:55 och det blev en lång sista dag som vi avslutade på en närbelägen restaurang vi missat alla de övriga dagarna. Kapten annonserade från styrhytten som han kallade det att resan hem kunde bli rejält skumpig och att vi rekommenderades ha säkerhetsbältet på hela tiden. Kanske är det största beviset att min flygrädsla snart är helt borta att jag trots detta meddelande tog på de brusreducerande och ögonmasken och sov fyra av den totalt sex och en halv timme långa flighten hemåt.

Arlanda bjöd morgonen efter på magiska vyer och fint väder som bjöd in till ännu fler flygplansvingar i min telefon.

Tack för allt Dubai. Vi kommer tillbaka.

Har du varit i Dubai? Missade jag något? Eller har du också skrivit om din resa? Länka gärna eller berätta om ditt besök i kommentarerna nedan.

TUI Blue Mai Khao Lak – Thailand – en reseberättelse

11 februari, 2018

Det fanns en hel del ”första” med resan till TUI Blue Mai Khao Lak Beach Resort & Spa som nu kan läggas till historien och sorteras in som ett av de allra bästa minnena i minnesbanken. Det var första gången jag besökte Thailand. Om man inte räknar med en mellanlandning i Bangkok när jag var på Sri Lanka för 20 år sedan. Och det gör vi inte.

Det var första gången jag åkte med TUI. Om man inte räknar med en liten udda resa som gjordes i december 2001 till Gran Canaria. Men då hette det Fritidsresor. Och det var första gången jag råkade ut för en försening när vi skulle ut och resa. Om man inte räknar med förseningen hem från Rhodos i somras. Men då gällde det resan hem och räknas därmed inte.

Men som brukligt är börjar vi från början.

Ving blev TUI och Arlanda blev Landvetter

Vi bytte inte bara resebolag från Ving, som vi i stort sett alltid åker med annars, till TUI. Vi bytte även avreseort från Stockholm och Arlanda till Göteborg och Landvetter. En av anledningarna till det var utan tvekan ett bra mycket bättre pris på resan från västkusten. Och det tackar som bekant en smålänning inte nej till.

En av de absolut vanligaste reaktionerna vi fått på denna resa är förutom det självklara ”åh va härligt”. ”Ska ni bara vara borta en veckan med en så lång resa”. Jajamensan så blev det.

Vi var sugna på en resa till solen nu i början av året. Vi tittade på Kanarieöarna, vi tittade på Kap Verde men så hittade vi en resa till Thailand för samma pris och tvekade inte en sekund. Och så var det dags för avresa fredag den 26 januari kl 11:55 och vi lämnade Linköping vid femtiden på morgonen.

Förseningar vid gott mod

Klockan hade inte hunnit blir riktigt nio och vi hade just hunnit slå oss ner med en kopp kaffe på Landvetter när meddelandet från TUI kom. Tekniska problem med planet vi skulle åka, nytt plan på väg in och ny planerad avresetid 19:55 samma kväll. Då kan man tänka sig att man kanske blir lite trumpen och nedstämd, men ack nej. Det blir ju vad man gör det till och med erfarenhet från vår ovan nämnda försenade hemresa från Rhodos i somras, vet vi att man har rätt till ersättning vid längre försening. Så istället för att fokusera på de förlorade timmarna i Thailand fokuserade vi på vad vi kunde göra med pengarna vi skulle få tillbaka. Och vips blev det ganska trevligt. En stund senare kunde vi checka in bagaget, gå igenom säkerhetskontrollen och spendera lunchpengarna vi fått av TUI på O´learys. Vi har haft det sämre.

Och är du nyfiken på hur det gick med ersättningen efter förseningen så kan jag tipsa dig om att klicka dig vidare hit. Det är ju inte varje dag en tur och retur-resa till Thailand kostar 213 kronor.

Sviten i Göteborg

Strax innan klockan två fick vi sedan veta att vi på grund av förlängt tekniskt underhåll och nödvändig dygnsvila för besättningen inte skulle komma iväg förrän ett dygn efter ordinarie avgångstid. Och är man i Göteborg så är man. Med risk för att generalisera så kändes det över lag som att det var goa och glada göteborgare som blev försenade och därmed var det inte många sura miner utan skratt och skämt i kön till SAS som fungerade som företrädare för TUI på Landvetter. Några timmar senare hade vi fått tillbaka bagaget, tagit flygbussen in till Göteborg och checkat in på Radisson blu för natten. Senast jag var där var på konferens med kollegan Eva-Lena och då blev vi uppgraderade till sviten.

Denna gången hamnade i business class i ett av hotellets splirrans nya rum. Man brukar ju säga att färgen knappt hunnit torkat på väggarna och här var det nästan bokstavligen så, det hade i alla fall inte slutat dofta nymålat.

Radisson Blu Göteborg — Business-class i rum 302 på Radisson Blu i Götet.

Mot Khao Lak till slut

Och med ännu mera mat på TUI:s bekostnad på kvällen och god frukost morgonen därpå, tog vi så flygbussen tillbaka ut till Landvetter morgonen efter. Och trots att jag hade lite svårt att tro det så lyfte planet, en Boeing 767 med registreringsnummer G-OBYK, ca 11:55. Ganska exakt ett dygn senare än planerat Med en fin medvind tog resan till Thailand bara tio timmar och fyrtio minuter. Och vi landade efter en mycket behaglig flygning på Phukets flygplats klockan 04:35 på söndagsmorgonen. Telefonen är som vanligt full med bilder som dessa.

För är det något jag älskar lika mycket som jag i alla fall tidigare ogillade att flyga så är det att ta bilder på utsikten ovan molnen. På vackra molnkonstellationer, på andra flygplan i den mån man hinner fånga dem och på de olika länder som passerar där nere.

Immigrationsköer och TUI Blue Mai Khao Lak

Vi lyckades sedan välja den absolut segaste immigrationskön och klev på transferbussen som de två sista passagerarna. En och en halv timme senare checkade vi in på vårt hotell TUI Blue Mai Khao Lak Beach Resort & Spa.

Utöver kommentarer om att det var en kort semester för en så lång resa har vi också fått ganska mycket höjda ögonbryn kring vårt val av ort och hotell. Och då vill jag säga att det inte handlar om kommentarer från vänner utan från personer vi inte känner så väl. Kommentarerna har rört att Khao Lak är en ort med för mycket turister. I det närmaste fullsmockat på stränderna. Och kommentarerna kring hotellet har rört att det inte är genuint thailändskt och för ”turistigt”.

Själv har jag fått mig en tankeställare av dessa kommentarer. Att faktiskt tänka till innan man kläcker dem. Dels för att det skulle kunnat ha varit så att vi inte haft någon annan möjlighet än just detta hotellet. Men framför allt för att inte nedvärdera någon annans val av semester. Tack och lov har de kommentarer vi fått inte på något sätt påverkat vår upplevelse av resan.

Tårar från himlen – ett möte med havet som tog min vän

Som jag redan berättat var valet av ort redan självklart för mig. Ingen annan ort i Thailand hade varit ett alternativ. Att komma till Khao Lak var mer värt än något annat för mig och det har jag ju redan berättat om. Dessutom har vi konstaterat att vi gillar det där ”turistiga”, om man nu får kalla det så. Vi gillar hotellkomplex med möjlighet att, om man vill, inte behöva röra sig utanför hotellområdet. Allt är serverat, om man vill. Och så är det definitivt på Mai Khao Lak. Sen vet jag inte riktigt om jag skulle kalla stränderna i Khao Lak för överbefolkade. Men vi tycker ju alla olika.

TUI Blue Mai Khao Lak Beach Resort & Spa består av två olika hotelldelar. Den äldre delen där receptionen ligger och en nyare del som ligger lite längre från stranden, beläget närmare huvudgatan med stora poolområden. Det är dock en överdrift att säga att det är något avstånd mellan byggnaderna eller att närheten till huvudgatan märks, det gör det inte. Vi bodde i den nyare delen längst upp emot den delen som är så kallad ”Adult only” och fick därmed skjuts i golfbil till vårt rum med nummer 355. Stort och rymligt rum med fantastisk utsikt.

Rummet var verkligen rymligt, högt i tak och möjlighet till genomgång genom och runt alla rum, till och med badrummet. Två TV-apparater hade vi också, med SVT på bland annat.

Regnar det i Thailand i januari?

Skulle man tro TUI´s prognos för vädret under veckan hade det inte varit så upplyftande med moln och regn många dagar, men det sägs att mätstationerna inte riktigt är belägna i Khao Lak och att vädret inte alltid stämmer. Och är det något som stämmer så är det just det. Att det inte stämmer alltså. Prognosen.

Med moln verkade man avse ungefär det som syns på bilden ovan. Små lätta moln som ibland skymde solen och gav behaglig svalka. På kvällarna dundrade det dock ibland på med rejäla oväder med ösregn och åska. Men vad gjorde det? Det gav bara ett spektakulärt skådespel och lite svalka.

Första dagen på plats på TUI Blue Mai Khao Lak

Då vi landade runt fyrahugget på morgonen och ankom till hotellet vid niotiden inledde vi vår Thailandsvistelse med en frukost. Och för min del blev det samma frukost varje dag. Två vändstekta ägg, massor av frukt. Kaffe och en croissant som dock inte fick vara med på bild.

Efter frukost låg vi en liten stund vid poolen och sen tog vi en powernap innan regnet på bilden en bit upp drog in och vi avnjöt en sen lunch i hotellets Skybar, den restaurang som ligger högst upp i den delen av hotellet som är avsedd för endast vuxna. Där avnjöt vi många av våra luncher och även middagar. Rekommenderas varmt för alla måltider. Bjuder även på vackra solnedgångar som den på den första bilden i detta inlägg. Men också galna skådespel när åskan drar in.

Efter en promenad ner till stranden och upptäcktsfärd i närområdet med restauranger och massageställen, slog vi oss ned i hotellets strandrestaurang ”Thalai” med varsin Chang inom räckhåll. Himlen öppnade sig ännu en gång och ungefär samtidigt kom nyheten från svenska medier att en av de allra största gått ur tiden. En person jag alltid beundrat, som jag läst mycket om och som jag så gärna hade velat få träffa. Ingvar Kamprad. Så många gånger jag tänkt på den dag då just den nyheten skulle kablas ut över världen. Och jag kommer nog aldrig att glömma var jag befann mig när nyheten kom.

Jetlag och hur jag kommer över den

Annars var nog jetlag ordet för dagen. Utöver ovan nämnda resa när jag mellanlandade i Bangkok med slutdestination Sri Lanka för tjugo år sedan (för övrigt min allra allra första utlandsresa – snacka om kulturkrock) samt min resa till New York i november har jag ingen erfarenhet av jetlag. Men med tanke på att omställning till sommar respektive vintertid ofta får mig helt ur balans var jag osäker på hur det skulle gå.

Resan för tjugo år sedan minns jag inte så mycket och i New York klarade jag mig fint så nu återstod det att se hur det skulle sluta denna gång. En vecka efter hemkomst kan vi konstatera att det gick alldeles kanon. Andreas är lite mer påverkad än undertecknad men över lag inga större problem att acklimatisera sig åt något av hållen. Jag tror på att sova om man är trött och den där lilla powernapen vi tog samma dag vi kom ställde inte till det på något sätt. Men det där är nog säkert olika från person till person.

Med allt du behöver på nästan en armlängds avstånd på Mai Khao Lak

Fem härliga dagar låg framför oss och med tanke på den ändå relativt korta vistelsen som det nu blev med en försening på ett dygn behövde vi sålla lite bland saker vi skulle ta oss för. De allra flesta har varit nyfikna på vad vi skulle hitta på i Thailand och mitt svar har varit detsamma till alla. Sola och ta det lugnt.

Med en dag kortare än beräknat slog vi bort tankarna på båtutflykt. Det som absolut inte togs bort i planeringen var besöket på stranden där Blue Village Pakarang låg, men i övrigt anpassade vi schemat för dagen och vad vi var sugna på. Och när vi summerar veckan kan vi konstatera att vi tog oss som längst till ovan nämnda strand åt ena hållet och massagestället 250 meter bort på vår egna strand åt andra hållet. Marknader, centrum och tsunamiminnen i form av polisbåtar och annat kan vi se nästa gång. Och istället spenderade vi dagarna ungefär såhär.

Eller för att sammanfatta det hela i ord. Med total avkoppling.

TUI Blue Mai Khao Lak – för alla resenärer

Mai Khao Lak har verkligen allt du kan tänka dig behöva under en vecka i solen oavsett hur och med vem du reser. Reser du med barn finns det flera pooler med aktivitetsmöjligheter för barnen. Åker du endast i vuxet sällskap kanske du hellre väljer poolen med poolbar? Vill du träna finns det två gym och flera möjligheter till pass och andra aktiviteter. Det mest nödvändiga kan du handla i den lilla butiken på området och skulle du bli sjuk finns det även en mottagning med sjuksköterska och doktor på hotellet som har öppet varje dag.

Som jag redan nämnt finns det många olika restauranger och barer att välja mellan. Nio stycken närmare bestämt och här tror jag vi kommer till det enda negativa. Utbudet av mat i dessa är ganska begränsat och det är inte heller någon större skillnad mellan de olika restaurangerna. Det fanns även lite att önska av barerna. Exempelvis var det slut på vinet i vinbaren vid ett tillfälle och bubbel fanns inte att köpa per glas i någon form. Men det är i sammanhanget en liten detalj man lätt råder bot på genom att traska iväg till några av de intilliggande strandrestaurangerna. Och det finns inget att klaga på kring den maten som serveras på hotellet.

På onsdagen beställde vi sedan taxi och tog oss söderut till Memories bar. Historien bakom mitt besök på just den stranden vet ni redan. Jag har berättat om den vid flera tillfällen och det var en viktig stund för mig som jag väntat på i drygt tretton år.

Läs också: Memories bar – utflyktstips i Khao Lak

”To be Thai is to be free”

En vecka i paradiset gick fort. Det finns inget annat ställe jag besökt som jag känt så stort behov av att åka tillbaka till. Thailand är verkligen precis så fantastiskt som alla säger. Folket, vänligheten, maten. Ja allt. Jag läste någon som skrev ”To be Thai is to be free”. Det stämmer på pricken. Jag har sällan känt mig så fridfull som just där.

En sista massage och en promenad tillbaka till hotellet gav mig vyn nedan och tid för eftertanke. Och med ett plan som lyfte mot Sverige strax innan 8 på morgonen blev vi sedan upphämtade mitt i natten klockan 02:40.

Jag kommer tillbaka – snart!

Tolv timmar och trettiosex minuter hem

Väl uppe i det blå meddelade styrman att vi hade kraftig motvind och att resan beräknades ta tolv timmar och trettiosex minuter. Det skulle sedemera komma att bli tolv timmar och tjugofem minuter. En riktig monsterflight i inte allt för bekväma säten i TUI´s relativt gamla plan. Normalt brukar vi betala lite extra för att få lite mer benutrymme men eftersom vi bokade ganska sent så fanns inte den möjligheten. Ledbruten var bara förnamet på statusen när jag klev ut på Landvetters snöklädda platta i mina ballerinaskor.

Efter att ha varit på resande fot i nästan arton timmar och med en tidsskillnad på sex timmar bestämde vi oss sedan för att inte köra de sista milen hem samma dag som vi anlände till Göteborg. Istället tog vi in på Quality Hotell Winn i Göteborg och innan jag avslutar denna resedokumentation från Thailand måste jag få passa på att rekommendera denna lilla pärla till hotell. Det ser kanske inte mycket ut för världen utifrån men har verkligen det lilla extra.

Quality hotell Winn for the win!

Mellopremiär som det var möttes vi av festivalkänsla i receptionen och popcornmaskinen gick varm. Mycket trevliga rum och en mysig restaurang med fantastisk service upplevdes innan två jetlaggade och toktrötta resenärer toksomnade ifrån mellon runt halv åtta på kvällen.

När jag sedan slog upp mina blå runt fyratiden på söndagmorgonen och tassade ner till receptionen stod nybryggt kaffe och väntade på mig och i en liten hörna hade det funnits möjlighet att till självkostnadspris värma sig en liten pirog om man varit hungrig. Små detaljer som ger ett fantastisk service och det lilla extra.

Några timmar senare käkade vi sedan bland de bättre hotellfrukostar jag ätit. Även här med det lilla extra. Istället för överflöd av allt fanns det lite av väldigt mycket. Och framför allt gillar jag de små detaljerna i presentationen. Både gällande maten och det runt om.

Tack Quality hotell Winn för en mycket trevlig avslutning på vår resa. Pricken över det berömda i:et.

Är du nyfiken på hur det till slut gick med ersättningen för det dygn vi blev försenade? Då tycker jag att du med fördel kan klicka dig vidare hit. Glöm inte att du har rätt till ersättning om ditt flyg blir försenat eller inställt.

Och så till sist, en liten uppmaning att följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Längst upp till höger ovanför bilden av mig finns också en liten ikon i form av en länk. Klicka gärna på den så kan du prenumerera på uppdateringar varje gång jag gör ett nytt inlägg. Tack för att du läser mina tankar.

New York på 57 timmar – en reseberättelse

28 november, 2017

I kalendern stod semester.
– Vad ska du hitta på då? frågade typ alla.
– Jag ska åka upp till Stockholm.
– Jaha, vad ska du göra där då?
– Bo på hotell och så…
Jag ljög inte. Jag berättade bara inte hela sanningen. Att jag skulle uppleva New York på 57 timmar.

Alltihop började den 16 september hemma i TV-soffan. Vi tittade på en vlogg av Jon Olsson som var i New York och det är möjligt att det var en snabbt påkommen 40-årskris för i samma stund bestämde jag mig. Innan jag fyllde 40 skulle jag också ha besökt New York. Jag hade på dagen två månader på mig. Inom loppet av några dagar var boendet bokat. Några dagar senare även resan.

Mot New York med klass

En vecka innan min 40-årsdag, torsdagen den 9 november kl 14:20 hoppade jag på tåget i Linköping och en stund senare när det stannade i Norrköping anslöt min kära vän Eva-Lena. Och med den äran må jag säga. Resan mot New York hade börjat och ur väskan, och lite i skymundan för att inte stöta oss med våra medresenärer på andra sidan bordet eller eventuellt tågvärden, plockade hon varsin liten minihutt, varsin liten flaska rött och äggmackor. Det gick ingen nöd på oss innan vi efter ett par timmar hoppade av tåget på Arlanda. Och inte skulle det gå någon nöd på oss där heller.

Några rulltrappor senare landade vi i baren på Clarion Arlanda och spanade på flygplan medan vi sippade på ett glas rött och försökte förstå vad som nu låg framför oss.

Lite käk på O´learys och en busstur ut till vårt hotell för natten (jag sa ju att jag skulle bo på hotell) senare var vi redo för en god natts sömn. Det är andra gången jag bor på Radisson Blue Arlandia och senast det begav sig var många år sedan. Men det kan varmt rekommenderas. Superfint rum, skön säng och en toppenfrukost med vyn över taxande plan på Arlandas banor. Vad mer kan man begära?

Ovanligt lugn för att vara flygrädd

För att ha en åtta och en halv timmes flygresa framför mig så sov jag förvånansvärt bra och jag fick till och med i mig lite frukost innan vi åter satte oss på shuttle-bussen in till terminal 5. Med bagaget incheckat och säkerhetskontrollen avklarad begav vi oss mot gaten. Ungefär halvvägs kom det stora brytet och jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag under en kort stund trodde att Eva-Lena skulle få åka till New York själv. Men – jag tog mig i kragen. På riktigt. Tog mig i kragen. Och så gick vi.

I relativt bra tid lyfte sedan vår Airbus 330 flight SK903 från Arlanda. Telefonen är helt fylld av fantastiska bilder ovan molnen. Tack vare en mycket stark motvind som till slut resulterade i att flygningen tog åtta timmar och femtio minuter, passerade vi norr om Island och över ett otroligt vackert Grönland.

2017-11-10 15.48.01 — Över ett magiskt vackert Grönland

Min vana trogen tog jag mig ett snack med en av flygvärdinnorna. Jag minns tyvärr inte hennes namn men min norska superhjälte hjälpte mig till ett stort lugn och jag kan bara återigen tacka SAS för fantastisk personal. Och det lilla extra. Eftersom hon hört att jag gjorde resan inför min födelsedag passade hon på att bjuda på lite bubbel och nötter till förrätt. Omtänksamt och sådant man minns.

2017-11-10 13.45.35 HDR — Lite rödgråten såklart. Men rödgråten över Grönland är ganska OK ändp.

Framme i New York

Vi landade i New York på Newark international airport, lite senare än vanligt för flighten, vid ca 15:30 lokal tid och lite ytterligare väntan återstod då det var så mycket kö vid immigrationsdiskarna att de först inte släppte in planet till terminalen. Något piloten aldrig ens hört talas om tidigare. Men det kan ändå förklara varför vi sedan stod i kö i närmare två (!) timmar innan vi kom in i landet och Manhattans skyline som syntes utanför terminalfönstret hade hunnit byta från eftermiddagssol till nattmörker innan vi kunde hämta vårt bagage och leta rätt på vår delade airportshuttle som vi förbeställt.

Hemma började klockan närma sig midnatt och det kändes när vi en stund senare färdades i hysterisk trafik in emot Manhattan. Fredagstrafiken ska tydligen vara den värsta och det kan vi nog skriva under på. Just då hade jag hellre satt mig på ett flyg tillbaka än åkt vidare mot vår slutdestination på norra Manhattan. Närmare åtta på kvällen landade vi i vårt boende på östra delen av den 116:e gatan där vi hyrt ett rum hos Luiz och Daniel via Airbnb.

Vi somnade gott och vaknade förvånansvärt utvilade till en solig lördag. Med begränsat med tid att uppleva rivstartade vi med en promenad genom hela Central park på väg mot dagens övriga sightseeing.

New York – Precis som på film

En av de vanligaste frågorna jag fått efter hemkomsten är nog: Var det som du hade förväntat dig? Egentligen skulle jag kunna använda varje bild jag tagit och varje upplevelse jag upplevde och använda som svar på den frågan. För det var verkligen precis så som jag hade förväntat mig. Så som jag hade föreställt mig. Allt är precis som på film. Och efter varje gathörn väntade ännu en av de där välkända husen, eller träden eller sevärdheterna. Alltihop på en väldigt liten yta.

Efter turen genom Central Park åkte turistkartan fram och vi kryssade oss fram mellan avenyerna som vi aldrig gjort något annat.

På jakt efter frukost passerade vi Trump tower och gjorde allt vi kunde för att komma förbi avspärrningarna på 5th avenue inför ”Veterans day-paraden”.

Kommunikationen hem går inte heller av för hackor.

Foto 2017-11-11 17 57 26.jpg — Olika falla ödets lotter

Rockerfeller center och Times square

Några kvarter senare skulle vi ta oss en titt på byggnaden vi skulle åka hela vägen upp i dagen efter och väl där kom vi mitt i uppsättningen av den berömda julgranen vid just Rockerfeller center. Tydligen en riktig höjdpunkt med tanke på hur mycket folk som samlats och hur mycket fotografer som var på plats. Och imorgon tänds den. Men såhär såg den ut den 11 november.

Vår sightseeing fortsatte och bara några kvarter bort hittade vi Times square. I dagsljus var det nästan svårt att se att det var samma plats som kvällstid lyser upp av alla neonskyltar. I dagsljus med en sol på väg ner bakom skyskraporna fanns en annan magi på platsen med den högsta pulsen på hela Manhattan.

Inte en enda pinal

Vårt besök i New York kommer inte att gå till historien som något av de mer shoppingtäta. En eller ett par butiker hann vi besöka för att komma undan den värsta kylan. Vi prickade in några av de kallaste dagarna i november med minusgrader. Men inte en enda pinal fick följa med hem. Men jag var ganska sugen på dessa.

Det andra minnet från någon typ av affär. Vad är det man säger – only in America.

Vår första dag i New York började lida mot sitt slut. Stegräknaren närmade sig 20 000 steg och vi passerade ännu en av de där ”måste”-sevärdheterna.

Vi unnade oss att dyka in på en pub en liten sväng och värma oss och ta igen oss. Och passade på att turista på riktigt genom att – ja ni ser rätt – fotografera Henke Lundkvist på TV.

Innan vi sedan tog tunnelbanan hem till 116:e gatan passerade vi Flatiron building.

Möra i benen och fulla i huvudet av alla intryck köpte vi med oss lite rött och en Subway-macka och spenderade sedan kvällen på rummet och innan klockan slagit nio hade vi slutit de blå för lite skönhetssömn.

Brooklyn bridge, 9/11 och Frihetsgudinnan

Dag två kände vi oss varma i kläderna och tog tunnelbanan hela vägen ner till Brooklyn bridge. På dagens schema stod just Brooklyn bridge, 9/11 memorial, Wall street, Frihetsgudinnan och till slut en tur upp till 74 våningen och en vy över Manhattan.

Efter frukostkaffe på Starbucks visade de sig att ganska många hundra andra inom National kidney foundation hade bestämt sig för att utföra Kidney walk över just Brooklyn bridge den dagen. En snabb ändring i schemat och vi började med One world tower istället. En av fördelarna med Manhattan, det är aldrig långt till nästa sevärdhet.

Efter Wall street-kvarteren tog vi Staten Island-färjan för en vy över Frihetsgudinnan. Mäktigt. Men möjligen var utsikten över Manhattan på tillbakavägen ännu mäktigare. Det som syns på bilden som inleder detta inlägg. Inte utan att man får nypa sig i armen för att förstå att det verkligen är på riktigt.

Top of the Rocks – Rockefeller center

Vi avslutade dagen med det där jag oroat mig för absolut mest utöver flygresan. Och det blev en inte helt odramatisk historia. Jag klev in i den överfulla hissen men precis innan dörrarna stängdes rusade jag helt sonika ut. Vände mig om och såg mitt resesällskap försvinna bakom dörrarna som stängdes. I den sekunden var min enda fundering på hur vi skulle hitta varandra igen. Fantastisk personal på Top of the rocks tog min rädsla för trånga utrymmen på stort allvar och jag fick trots långa köer åka upp helt själv med en av guiderna i en alldeles egen hiss – och det var värt det. Utsikten från Top of the rocks är magisk och väl där uppe strosade jag runt på alla våningarna och njöt och fotograferade. Jag hade gjort om det vilken dag som helst.

Om jag hittade mitt resesällskap där uppe? Oh nej då. När jag väl fick tag på henne hade hon i ren skräck för höjden tagit första bästa hiss ner igen och var troligen ner innan jag ens kommit upp.

Vi avslutade dag två med vin och chicken & rise tillsammans med vår host Daniel. Härlig dag och härlig kväll innan vi hoppade tidigt i säng inför hemfärd dagen efter.

Dag tre spenderades med lång och mysig frukost på La Pecora binaca innan vi började resan mot Newark.

Vi mötte soluppgången och landade lugnt och säkert på Arlanda efter ännu en mycket behaglig flygning över norra Atlanten. Fyllda med upplevelser men inte på långt när klara med New York. Dit kommer jag garanterat tillbaka.

Fler inlägg från mina resor till USA hittar du här.

Skiathos – i Mamma Mia-land

10 juli, 2017

Det är dagen efter. Dagen efter hemkomst. Väskorna är uppackade, tvättmaskinen snurrar, gräsmattan väntar på att bli klippt och växterna ser lite lagom hängiga ut efter en vecka utan vatten. För min del återstår en veckas ledighet men innan jag tar itu med fler måsten känner jag ett enormt sug efter att få dela med mig av vår vecka på Skiathos – En vecka i Mama Mia-land

Man får ju egentligen inte säga såhär men efter ett halvår av ganska intensivt resande både till Gran Canaria, Paris och Rhodos, varav de två senare av dessa resor tillsammans med den vi just varit på skett inom loppet av två månader, så var jag nästan mätt på resande och hade lite svårt att glädjas inför Skiathos-resan. Grekland har jag tidigare besökt i form av Kreta och Rhodos och jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig.

Hitta lättare i inlägget

Afrika-värme mötte oss på Skiathos
Med Ving från Arlanda
Boende – Olive Grove Studios
Mat å dryck
Flightspotting på Skiathos
Mamma Mia – filmen
Mamma Mia – scenerna från Skiathos
Mamma Mia – scenerna från Skopelos

Afrika-värme mötte oss på Skiathos

Vi landade den 2 juli i drygt 40 graders värme. Eller som hotellägarinnan uttryckte det när hon mötte upp oss. ”Welcome to Africa”. Hela södra Europa hade en riktig värmebölja den veckan och jag är faktiskt glad att vi lyckades pricka in sista dagen på den. Resten av veckan låg vi på behagliga 26-32 grader. Men, nu ska vi inte gå händelserna i förväg. För att inte frångå ett vinnande (?!) koncept så börjar vi lite tidigare än så.

Med Ving från Arlanda

Även denna gången reste vi med Ving och även denna gång valde vi att resa hemifrån Linköping mitt i natten och anlända till Arlanda i lagom tid till avgång. De tidigare resorna har vi blivit bortskämda med flighter som avgått mellan sju och kvart i åtta på morgonen. Denna gång lyfte vi 6:05 och det var två tröttmössor som anlände till en magiskt vacker soluppgång på Arlanda strax innan 4 (!!!). Vi parkerar alltid på långtidsparkeringen Beta och tar buss in till terminalen. Prisvärt och smidigt.

Mot Skiathos med SAS

Till skillnad från tidigare resor med Ving flög vi denna gången med SAS. Vissa flighter är det SAS som flyger för Ving och detta var en av dem. Det var en Boeing 737 som väntade på oss vid gaten och samma kvinnliga kapten som flög oss hem från Paris faktiskt. Trots en så lugn och orädd resa hem från Rhodos för bara några veckor sedan kände jag tidigt att jag inte hade full koll på känslorna inför denna resa och jag valde att prata med en av flygvärdinnorna innan vi lyfte. Det hjälper mig verkligen. Att få småprata lite.

Vi kan egentligen skippa snacket om att det är farligare att åka bil, att piloterna också har barn hemma som de vill komma hem till och att turbulensen är som när man åker på båt på vågorna. För mig hjälper det att få veta att detta är deras jobb precis som jag har mitt. Att istället för att skriva in möten med olika leverantörer i kalendern skriver de in Sardinien, Skiathos eller kanske Los Angeles i sin. Och när jag frågade denna härliga flygvärdinna var hon varit igår så hade hon till och med lite svårt att komma ihåg. Det var Italien tror jag sa hon och funderade innan hon till slut kom på att det var Sardinien hon varit på. För en flygrädd som mig är det helt obegripligt men hjälper att se att detta är ”just another day at work”.

SAS Plus till Skiathos

Vi hade bokat till SAS Plus på denna resa och det innebar förutom att vi fick platser längst fram i planet också trerätters med tillhörande valfri dryck samt prioriterat bagage.

Och med eller utan SAS Plus landade vi såklart några timmar senare och före tidtabell lugnt och säkert på Skiathos flygplats och underbara Ellinor välkomnade mig till ön precis på samma sätt som hon gjorde när jag med en tår rinnande ner för kinden berättade att jag var lite rädd. Med en stor bamsekram! Kunde inte låta bli att dela med mig av denna bild på både Instagram och Facebook som tack till härlig personal och omhändertagande.

Troligen den suddigaste bilden jag någonsin kommer att publicera på ett socialt medie men det får det vara värt. Dessa underbara människor ska ha allt tack i världen att de gör det lättare för oss med denna rädsla att ändå genomföra resor och kunna se världen. Och vill ni se en mindre suddig bild på Ellinor så hittade jag henne efter lite googlande som modell för SAS uniformer då och nu.

Hur jag nu ska ta mig an att berätta om denna underbara ö och denna härliga resa har jag i skrivande stund ännu inte klurat ut. Jag vill inte missa något och det finns SÅ mycket att berätta. Kanske ska vi ta det i kategorier?

Boende – Olive Grove Studios

Till skillnad från våra tidigare resor så valde vi denna gången att bo på ett litet och relativt anspråkslöst hotell. Olive Grove Studios. Det var flera anledningar till detta, dels så är utbudet av stora resorter och komplex inte så stort på Skiathos och vi var denna gången helt bundna till att åka just denna veckan och då var det detta som fanns att tillgå.

Olive Grove Studios är ett litet familjeägt hotell, som så många andra på Skiathos. Det finns endast tio rum och familjen som äger hotellet bor i en sidobyggnad. Hotellet ligger en bra bit upp på berget och det är ordentligt backigt att ta sig dit men väl värt besväret. Det är otroligt välskött och genomtänkt in i minsta detalj. Och det finns en anledning till namnet. Det ligger fantastiskt vacker beläget med olivträd vart du än vänder dig. Vi bodde i rum nummer 8 och det är det rummet som syns på flera av bilderna när du bokar hotellet via Ving.

Enrummare med balkong på Olive Grove Studios

Vi valde enrumslägenhet med balkong och begränsad havsutsikt och fick detta. Nog för att palmbladen skymmer något. Men begränsad havsutsikt är väl ändå att ta i, jag ser havet utan större problem. Olive grove ligger strax utanför Skiathos stad och ovanför Megali Amos-stranden. Det är gångavstånd till både strand och stad men för att ta sig till stan går man i delvis både väldigt backiga partier och i trappor så det kräver att det går att ta sig fram i dessa lägen om man inte vill ta en taxi som kostar 8 euro. Och missa inte att det går att gå små gränder in till stan, du behöver inte kryssa dig fram längs med bilvägen. Små minimarkets finns precis i närheten och även uttagsautomat.

Pool på grannhotellet

För två badkrukor som kan sträcka sig att bada i pool men inte är något fan av havsbad var denna resa något av en utmaning. Olive grove har ingen pool (inte heller någon bar eller restaurang men det går ju att lösa ändå) och vi hade stålsatt oss att minsann spendera tiden vid stranden denna gången. Här kommer grannhotellet Nicholas till vår räddning. En bit ner i backen hittade vi detta, även det familjeägda hotell som finns i Apollos utbud. Och här hade man pool och poolbar som var öppen för alla och här hängde vi. Även detta hotell otroligt litet och gemytligt med både mamma, pappa och söner i baren. Och vi trivdes som fisken i (pool)vattnet.

Mat å dryck

När det gäller maten blev vi glatt överraskade av utbudet på Skiathos.

Vi gick flera dagar efter rekommendationer och betyg både på Tripadvisor och bloggar och det finns ett stort utbud av restauranger med utmärkta betyg. Mer om mina 5 bästa restaurangtips hittar du om du klickar dig vidare hit.

Flightspotting på Skiathos

Det har väl inte undgått någon som känner mig eller följer mig här på bloggen eller i sociala medier att vi gillar att flightspotta. Det innebär att man helt enkelt tar sig så nära en flygplats som möjligt och tittar på och/eller fotograferar flygplan, gärna i start och landning. Obegripligt för vissa. Spännande för mig. Andreas är intresserad av planen och numera även av fotograferandet. Själv står jag med skräckblandad förtjusning och beskådar eller fotograferar miraklet att de lyfter och landar varje gång. Lite som terapi måste jag säga att det är.

Skiathos flygplats är lite unik i detta sammanhang. Har du sett filmer på Aftonbladet eller något annat medie där flygplan går in för landning väldigt nära stranden är det troligen Saint Martin i Västindien eller Skiathos du har sett bilder ifrån.

För att få en liten känsla kan det på Saint Martin se ut såhär:

Skiathos brukar kallas för Europas Saint Martin eller det andra Saint Martin och jag kan inte stoltsera med att själv ha tagit nedanstående film men för att återigen ge en känsla för det vi upplevde kan jag rekommendera er att titta på denna film:

Nu skulle jag väl inte kalla just denna Air Italy-landningen för jordens bästa, den är så låg att det faktiskt skulle kunna gå lite illa om det bara varit snäppet lägre så jag är glad att vi inte fick uppleva riktigt så låga landningar, men lite av det jag kunde föreviga ser ni här:

Skiathos flygplats

Det är inte bara det faktum att man kommer så nära landningsbanan och flygplanen som gör Skiathos flygplats speciell. Med en längd på 1638 meter är det en av de kortaste landningsbanorna i Europa och nästan bara hälften så lång som banorna vi är vana på Arlanda. Men inte på något sätt för kort utan alldeles lagom att landa för inte så jättestora plan.

Det största som kan landa, eller i alla fall landa och sedan ta sig därifrån med ett fullpackat och fulltankat plan utan problem är en Boeing 757, en sådan som TUI-planet på bilden ovan. Och för att göra det ännu lite mer spännande ligger banan inklämd mellan ett par berg och med vatten på båda sidor. Inför landning meddelade vår kapten att det är lite speciella förhållanden på just denna bana. Att man ligger lågt väldigt länge och också att direkt efter att hjulen slagit i marken sker en kraftig inbromsning. I sig faktiskt en ganska behaglig landning kan jag meddela såhär i efterhand och en väldigt vacker inflygning över ön.

Och flyg det ser man över allt. Det kan inte minst detta foto från favoritrestaurangen Bourzi intyga.

Mamma Mia – filmen

När Andreas fått flightspotta var det dags för mig att få min beskärda del av turistandet. För den oinvigde kan jag meddela att en av mina absoluta favoritfilmer – Mamma Mia – spelades in på just Skiathos och grannön Skopelos. Och jag skulle ju inte överdriva när jag säger att det var lite häftigt att gå runt i Skiathos stad och se platser som man känner igen från denna film jag har sett så otaligt många gånger.

Mamma Mia – scenerna från Skiathos

Från Skiathos är det främst två scener som känns igen. Den i filmens början där Sophie postar breven till sina pappor. Den scenen är inspelad uppe vid klocktornet. Postlådan finns inte kvar men vyn över Skiathos stad är magnifik och väl värd ett besök.

Och så den scen där Pierce Brosnan och Colin Firth – a.k.a. Sam och Harry kommer instormande i varsin bil till hamnen för att precis missa båten och därmed få sitt första möte med Stellan Skarsgård – a.k.a. Bill.

Mamma Mia – scenerna från Skopelos

Scenerna från hotellet Villa Donna och kyrkan är inspelade i studio men de flesta andra utomhustagningar är annars gjorda på Skiathos grannö Skopelos. Dit kan man ta sig med båt och det går flera olika Mamma Mia-turer varje dag. Bara att välja och vraka. Själva valde vi att boka den tur som går att boka via Ving hemifrån. Och lite mer tankar kring den kommer alldeles strax. Nästa gång väljer vi nog en annan tur för att få se ännu mer.

Båtturen påbörjades med upphämtning vid buss-stop 5 kl 9:25. Båten avgick från nya hamnen och kunde även bokas på andra sätt än genom Ving och av dem som inte åkte via Ving. Via Ving går turen på tisdagar och lördagar och på lördagsturen är det en skandinavisktalande guide med. Annars sker all guidning på engelska. På båten finns en liten bar där man kan köpa snacks och diverse dricka. Och jajamensan, ur högtalarna ljuder under hela turen musiken från filmen.

Mamma Mia och Kastani beach

Första stopp på turen sker efter cirka 45 minuter. Då stannar båten till i ungefär en timme på Kastani beach. Här spelades låtar som Does your mother know och Lay all your love on me in men även några andra scener in. En helt underbar liten strand där vi hade kunnat stanna längre än bara en timme. Fantastiskt turkost vatten och en liten restaurang för lättare lunch.

Kastani beach Skopelos Mamma Mia — Kastani beach. Vår båt och i bakgrunden en vanligt förekommande vy från filmen.

Mamma Mia och Panormos beach

Därefter följde turens längsta stopp. Båten lägger till vid Panormos beach och där stannade vi i tre timmar. Här ges det möjlighet att via en busstur ta sig till kyrkan på andra sidan ön där scenen The winner takes it all spelats in.

Efter lite research innan avresa hade jag dock, trots att jag så gärna hade velat se den, bestämt mig för att inte åka med på den turen. Bussresan dit går på små slingriga vägar med stup precis bredvid vägen. Jag gissade redan innan att jag inte skulle få så stor behållning av det och fick mina farhågor besannade när vi pratade med dem som varit med på bussturen. Det finns dock båtturer där man inte behöver åka buss utan åker hela vägen med båt. En sån färd blir det nästa gång.

För oss som stannade kvar på Panormos blev detta stopp lite av en besvikelse. Panormos i sig har inte något direkt med filmen att göra, några scener, bland annat den med Sophie, Bill, Sam och Harry på båten spelades in i en vik i närheten men i övrigt har det ingen koppling till filmen. Stranden i sig erbjuder inte heller något speciellt, lite restauranger och strandstolar men av ganska låg kvalité och här kommer faktiskt vår enda måltid vi var riktigt missnöjda med under hela resan.

Precis bredvid där båten lägger till ligger restaurang Blo. Specialpris för båtresenärer men ändå inte att rekommendera. En saganaki som smakade frityrolja och gyros som var så smaklös att den inte ens kan ha hört talas om salt och peppar. En stor besvikelse. Förhoppningsvis är det bättre kvalité på några andra restauranger en bit bort.

Milia beach

Tre timmar senare välkomnade vi båten tillbaka och vi hoppade på för en båterresa på övre däck. Ytterligare ett kort stopp på stranden Milia, en riktig liten idyll som hade varit värd mer än bara ett 25-minutersstopp och sedan bar det av hemåt mot Skiathos igen.

Skiathos – ett helhetsomdöme

Det sägs att det är Santorini som pryder alla de där vykorten som representerar Grekland. Byt ut dem allihop säger jag och ersätt dem med bilder från Skiathos. Vi blev helt förälskade i denna lilla pärla. Alla människor, så vänliga och hjälpsamma. Allt så välskött och omhändertaget. Rent och välgjort. Humana priser, inga överpriser trots att de säkert skulle kunna ta det. Alltid det lilla extra.

Vi känner att vi bara hann uppleva en bråkdel av vad ön har att bjuda på men några små glimtar av de där ögonblicken som inte går att beskriva i ord måste jag få visa.

För första gången sedan sensommaren 2015 har vi nu ingen ny resa bokad. Men planerna har redan börjat. Planerna för nästa, kanske lite längre resa.

Läs mer på Lite mera rosa

Sunprime Miramare beach – En vecka i paradiset

10 juni, 2017

Det är på dagen ett år sedan jag med ett leende på läpparna skrev ned vartenda ord och summerade vår första vistelse på Sunprime Miramare beach på Rhodos. Och nu har jag haft förmånen att få vara tillbaka på mitt absoluta favorithotell i världen. Favorithotell hittills ska jag väl tillägga, jag hoppas få uppleva så många fler och kanske hitta ett nytt favorithotell.

Förra årets vistelse här var en berg- och dalbana, det ska erkännas. Allt ifrån förlovning till information om att en av mina allra närmaste var försvunnen. Men i det stora hela och det jag minns är sju dagar i paradiset och det var precis dit jag kände att jag återkom när vi i förra söndagen steg in genom dörrarna och blickade ut över lagunerna, restaurangen, Egeiska havet och Turkiets berg i horisonten.

Tillbaka i 1016 på Miramare beach

Vi trivdes fantastiskt bra i vår bungalow 1016 förra året och hade satt in lite extra resurser för att få bo i samma hus och visst löste sig det. Och inte bara det. På spegeln fanns en fin hälsning skriven. ”Welcome back Mr Brogren. #MiramareTeam”. Det är inte svårt att känna sig lite extra välkommen då.

Vi är ganska flitiga resenärer med Ving. Detta är vår fjärde resa på ett år och åtta månader och innan detta året är slut kommer det att bli minst en till och trots att Ving inte har något bonusprogram så visar det sig lite att vi åker med dem ofta. Denna gången väntade en fin presentförpackning från Rituals och en hälsning på oss som tack för att vi valt att åka med dem igen. Det uppskattas. Vi är fantastiskt nöjda Ving-resenärer.

Från Linköping till Arlanda

Men vi gör väl som brukligt och börjar historien lite tidigare än så. Även denna gång hade vi en morgonflight och valde precis som när vi åkte till Gran Canaria i januari att åka från Linköping till Arlanda på natten. Innan avresa hade vi spenderat några hysteriskt mysiga lediga dagar med de små. Högsommarväder, pool, kompishäng, några timmar där vi flydde den värsta solen på ett nästintill tomt Leos lekland, födelsedag för Andreas med tillhörande pannkakstårta och så trerättersmiddag tillsammans allihop hos J när vi lämnade de små. Sedan var det dags att åka hem och packa inför avfärd bara sex timmar senare. Kryddade dessa timmar med ett litet driftstopp i telefonin på jobbet också – ganska bra tajming faktiskt. Det tog tankarna ifrån saknaden efter härliga dagar med de små hjärtana.

Och från Arlanda med Thomas Cook

Kvart över två på natten lämnade vi Linkan och åkte mot Arlanda och till skillnad från minusgraderna i januari mötte solen upp på Parkering Beta. Nervositeten inför flygningen som kommit allt senare de senaste gångerna hade ännu inte infunnit sig när vi satte oss på shuttle-bussen mot terminalen och den lyste fortsatt med sin frånvaro både vid incheckning av bagage och säkerhetskontroll.

Och visst landade vi som vanligt tryggt och säkert runt tre och en halv timme senare på Rhodos flygplats.

Om Rhodos flygplats

Rhodos flygplats hade inte förbättrat sig nämnvärt sedan förra året. Och efter att ha stått närmare en halvtimme i en trång varm ankomsthall och stirrat upp på den skärm som skulle förkunna var vårt bagage skulle anlända, kom det till slut fram en kvinna ur personalen och informerade om att bagaget från Stockholm kom på band två. Här snackar vi analogt.

Efter ankomst till vår bungalow och lunch i poolbaren tog jag den obligatoriska powernapen. Under tiden tittade Andreas på Formel1 från Monaco. Powernapen blev till slut ganska lång och jag vaknade upp lagom till middag.

Billigare all inclusive rekommenderas

Förra året valde vi bort all-inclusive och kände oss mycket nöjda med det. Dels ansåg vi att det var lite väl dyrt, runt 8000 kronor. Och dels var vi sugna på att testa på annat utanför hotellet. Nu visade det sig att vi inte åt på annat ställe än hotellet mer än en gång under förra årets vistelse. Och då vi var mycket nöjda med maten på hotellet och man inför årets resa hade sänkt priset till drygt 5000 kronor ,valde vi i år all-inclusive och vi är inte besvikna.

Frukost- och lunchbuffé är av generell karaktär och har alltid några nyttigare alternativ att välja på, mycket grönsaker. Middagsbufférna har olika teman såsom, medelhav, italienskt, mexikanskt, barbeque, asiatiskt och så grekiskt såklart. Det mest anmärkningsvärda här är väl att jag tyckte att den italienska var den absolut godaste och inte den grekiska.

Men fri tillgång till fetaost borde vara en mänsklig rättighet, det är något jag kan konstatera efter en veckas bufféer här. Fetaost till frukost, lunch och middag. Och så ett glas bubbel lite nu som då, det får man inte glömma.

Gym och motion på Miramare beach

En annan sak som såg lite annorlunda ut detta året mot förra är motionsmängden. Andreas var vansinnigt duktig och gymmade alla dagar utom en. Gymmet är litet men välplanerat och välutrustat och mycket fräscht samt svalt. Så även jag har sökt mig dit ett par gånger. Fast för att svalka av mig då. Inte för att gymma. Jag har dock också rört på mig men inte lika mycket. En femkilometerspromenad en morgon samt ett yogapass presterade jag. Det är ungefär 200 procent mer än vad jag tidigare presterat så jag känner mig nöjd.

Och inte bara det. Med tanke på att hotellområdet är utspritt på en yta som ger att man vid promenad till poolen och poolrestaurangen går 1,4 km enkel väg, får man sina dagliga steg på köpet när en iskaffe lockar på eftermiddagskvisten. Och om inte det räcker så kan man ta sig en utflykt till Rhodos stad.

Rhodos stad

Detta året tog vi oss också i kragen och besökte just Rhodos stad. Vi la mest tid på de gamla delarna. Rhodos old Town har anor från långt före Kristus och bjuder på magnifika byggnader, urgulliga gränder, turistfällor likväl som genuina små pärlor. Ett besök här rekommenderas varmt.

Bussarna går varje kvart precis utanför Sunprime Miramare beach och på bussen är det kontanter som gäller. Sedan färdas du de 20 minuterna in till Rhodos stad i alldeles för hög hastighet på en fullproppad buss. Och plötsligt får man uppleva varför det är så mycket farligare att färdas på vägen än i luften. Men det var det värt. På hemresan valde vi taxi som kostar 10 euro. Dubbelt så dyrt alltså men helt klart värt vartenda öre.

Semester + Läckberg = sant!

Efter två lite molniga dagar kom så solen fram med full kraft på onsdagen. Den spenderades således i solstolen i horisontellt läge tillsammans med Camilla Läckberg. Eller i alla fall tillsammans med hennes tredje bok Stenhuggaren. Det är bara att erkänna för mig själv att läser det gör jag på semestern. Hur jag än försöker så kommer jag inte till ro för läsning på hemmaplan. Isprinsessan plöjde jag på Mallis 2015. Predikanten delade jag upp på Rhodos och Gran Canaria och nu blev det Stenhuggaren på Rhodos i år. Olycksfågeln är påbörjad men läses troligen inte klart förrän på Skiathos.

iPhonens fotoalbum vittnar sedan om lata dagar med solstolshäng, skuggpauser och ljudbok. För det är inte så mycket förevigat dessa dagar. Inte mer än försök till selfies och groupies när solkrämen duschats bort och vi förpassade oss från vårt lilla favorithus till hotellets middagsrestaurang. Den med världens bästa utsikt.

Summa sumarum på Miramare beach

Allt som allt blev det som vanligt en alldeles alldeles underbar vecka på Miramare Beac h på Rhodos. Och även om det inte blir i slutet på maj nästa år så är jag övertygad om att vi kommer att komma tillbaka.

Vill du se mer bilder från vårt boende och även andra delar av hotellet rekommenderar jag varmt att klicka dig vidare till mitt inlägg från resan till samma hotell året innan 2016.

Mera att läsa på Lite mera rosa

Paris 2017 – en reseberättelse

10 maj, 2017

Från en ändå relativt skön fåtölj på flygplatsen är det så dags att summera några dagar i Paris. Och hur görs det bättre än med en bild på stadens stolthet och signum – Eiffeltornet.

Att se på eller från Eiffeltornet

Att jag har våndats för om jag skulle göra ett försök att ta mig upp i detta torn är ingen överdrift. Och nu blev det så att det enda foto ni får se är fotot PÅ Eiffeltornet. Inte fotot FRÅN Eiffeltornet. Jag borde kanske ha insett det redan när jag mådde lite dåligt av att sitta på andra våningen i dubbeldäckaren som tog oss dit. Men envis som jag är stod jag ändå länge och väl under tornet och betraktade trapporna och funderade på om jag skulle ge det en chans.

Men med tanke på att bara åsynen fick det att tåras i ögonen. Att det kändes väldigt ovärdigt att behöva vända och gå ner där alla andra går upp. Så bestämde jag mig till slut för att låta det vara. Och när allt kommer omkring så har jag i efterhand analyserat och kommit fram till följande. Att jag nog snarare är en person som vill titta på sevärdheterna än i eller inifrån. Och vi tittade på mer.

Vadring längs med Seine

Vi vandrade längs Seine och njöt, fotograferade broar och söta oaser för avkoppling. Bland annat restaurangen nedan, helt uppbyggd av pallar. Ingen dum idé.

Hop on hop off och mysiga gränder

Från vår hop on hop off-bus beskådade vi sedan alla de där sevärdheterna som ska ses när man är i Paris, som Triumfbågen.

Men mysigast av allt var nog våra promenader långt ifrån alla de där sevärdheterna. De där gångerna vi vek av på en bakgata och hittade små pärlor. Hade jag haft mer tid är det detta jag hade gjort mer av. Promenerat, stannat till, tagit något att dricka, insupit omgivningen, lyssnat på det underbara språket och reflekterat över vardagen i Paris. Jag älskar att bara spana in de förbipasserande eller de vid bordet bredvid och försöka gissa vem de är, vad de gör och varför de är på just samma plats som mig just då.

Sista kvällen i Paris tog vi med oss hämtmat och hejjade på Robin Bengtsson via svtplay. Alla promenader de senaste dagarna och alla intryck gav sig till känna och innan låt nummer fem var klar hade jag gett upp hoppet om att lyckas hålla mig vaken hela tävlingen. Men nu klarade ju sig Robin bra ändå tack och lov.

Span på plan på Charles de Gaulle

Idag har vi spenderat stora delar av dagen på Charles de Gaulle. Och nej, ingen annan hade väl gjort det. De allra flesta hade säkert sugit ut de sista timmarna av Paris i någon park med picknick medan vi gladeligen istället vistas på en av Europas största flygplatser och flightspottar. Jag har nog till och med tappat räkningen på alla Airbus 380 jag sett idag och det är inte fy skam.

Nu ska jag köpa med mig en present hem till Lilleman, till det stora hjärtat har jag presenten redan inhandlad och sen dröjer det en liten stund till innan vi boardar och beger oss hemåt kalla Sverige.

Läs också:

Drömmen om Paris – historien om hur Paris varit ett drömresemål sedan barnsben.

Drömmen om Paris – mitt första möte med staden i mitt flickhjärta

9 maj, 2017

Året är troligen 1988 eller 1989 och hemma i flickrummet i Vinslöv sitter jag uppkrupen i fåtöljen med en bok i handen. Jag går i femman eller sexan och har fastnat för några av de mindre kände böckerna skrivna av Enid Blyton. Hon som skrev ”Fem-böckerna”. Böckerna om tvillingarna O´Sullivan. Pat och Isabelle ska börja på internatskolan St Clare med tydliga influenser av Frankrike. Och med hårt drillande i det franska språket av den fruktade Mamselle. Och där föddes drömmen om Paris.

Där och då förälskade jag mig totalt i det franska språket och allt som hade med Frankrike att göra. Det ledde så småningom till att det inte fanns några alternativ för mig när jag började sjunde klass. Mitt andra språk var givet – franska. Ändå är det nu första gången jag besöker detta land. Det land jag förälskade mig i för (hur är det möjligt) snart trettio år sedan.

Att möta våren i Paris – eller?

Vi tänkte oss kanske att möta våren i Paris. Istället var det tio grader och duggregn som mötte oss när vi landade på Charles de Gaulle i förrgår förmiddags. Men vad gör det? Vi som är vana att kliva utanför flygplatsen, haffa första bästa reseledare och bli hänvisade till rätt transferbuss tog oss nästintill utan minsta missöde från CDG via Gare de Nord till Bastillen där vi hyr en ljuvlig och unik liten lägenhet via airbnb.

Airbnb i Bastillen

Resan med tåget in till de centrala delarna av Paris från flygplatsen var ingen direkt upplevelse och jag började bli lite smått orolig över att bli besviken. Men nej då. Kliv bara upp från Metron vid Place de la Bastille och du är mitt i det franskaste franska. Med ett kanske lite för stort och fånigt leende på läpparna tog jag mig sedan mot Rue de la Rouqette ett stenkast bort och vår lilla lya. En sagolik liten studio utan någon som helst logik men med massor av charm. Inte lämplig för barn står det i annonsen och det kan jag skriva under på. Mängder med nivåskillnader och mer eller mindre säkra trappanordningar och en ”wishing-well” mitt i lägenheten. Här trivs vi mycket bra ett par dagar.

airbnb Paris — Ingången till vårt lilla boende

Valdag och Macron

Efter att vi installerat oss begav vi oss direkt ut på Paris gator för att insupa känslan av Frankrike såhär en valdag. Vi lyckades verkligen tajma in några händelserika dagar för vår vistelse. Men utöver ”flasharna” från Aftonbladet märktes det inte mycket av trots att vi verkligen var mitt i händelsernas centrum. Medan vi tog en kaffe på Starbucks kom info från de svenska medierna att Louvren (Macrons högkvarter) utrymts. Vi satt 650 meter därifrån och märkte ingenting. Vi tog ändå vårt förnuft till fånga och undvek folksamlingar. Det närmaste vi kom var nog när vi tog en tur förbi Notre Dame. Där märktes den ökade bevakningen av med både militär och polis utrustade med automatvapen.

I övrigt har vi medvetet väntat med fler sevärdheter till tisdag när vädret ska bli lite bättre och därmed ge lite mer fotovänlighet. Svårt att undvika är ändå Eiffeltornet. Det där landmärket som kom att bli synonymt med min längtan hit för en himlans massa år sedan. Och när vi strosade längs med Seine och tittade till Pont des Arts och vänder oss om och där liksom står det. En bra bit bort men alldeles alldeles på riktigt. Då gick det upp för mig att jag faktiskt är i Paris. Och vad Paris under ganska många år betytt. Nu är jag äntligen här. Och nu ska vi ut och titta på alla sevärdheter som går att finna i denna stad.

Läs gärna mer om vår resa till Paris 2017 – här.

Lopesan Baobab Resort – Gran Canaria – en reseberättelse

1 februari, 2017

Precis som efter vår förra resa, den som gick till Rhodos, har jag verkligen längtat efter att få dela med mig av den resa som nu ligger precis bakom oss. Den till Gran Canaria, Meloneras och till Lopesan Baobab resort.

Mitt förra besök

Mitt förra besök på denna spanska ö utanför Afrikas västkust får vi gå ända tillbaka till december 2001 för att hitta i kalendern. Och jag kan lova att jag efter den resan inte var lika lyrisk som nu. Men då var det också en helt annan typ av resa då. Då var det det mer av en partyresa. Jag och kollegan på krogen drog på den enda ospecificerade resan jag varit på. Det är även den enda charterresan jag inte gjort med Ving, då var det dåvarande Fritidsresor som fick förtroendet.

Vi landade till slut i Playa del Ingles, mitt i smeten med inkastarna som granne. Vädret var dåligt, eller som det kan vara där i december. Och det bästa jag minns med resan är att jag fick hälsa på min vän Stina som då bodde på ön. Kanske inte så konstigt att jag var lite skeptisk inför denna resa. Men det skulle ju visa sig bli så långt ifrån det förra besöket som det är möjligt att komma. Men vi börjar väl från början?!

Flygresan och flygrädslan

Efter tidigare upplevelser kring min flygrädsla insåg jag att det var slöseri att ödsla en hotellnatt och gofrukost på mig, även att flyget skulle avgå tidigt. Att jag sover natten innan eller får i mig något av frukosten är nämligen inte tänkbart. Därmed valde vi att ”sova” några ynka timmar och bege oss från Linköping till Arlanda klockan 02:13 natten innan avfärd.

Som vanligt är Thomas Cook Airlines personal, och speciellt Lotta, värda en medalj för sitt lugn och sitt tålamod med en panikslagen resenär. Då min flygrädsla de sista dagarna på jobbet varit den stora snackisen var jag ju tvungen att delge resultatet på FB. Det var kanske inte ett grundläggande mänskligt behov som jag trodde skulle bli min räddning på nedresan. Vill du veta mer kan du ta del av min status här till vänster.

Efter en närmare två timmar lång transfer från flygplatsen. Som inte berodde på avstånd utan att vi skulle släppa av passagerare vid vartenda litet golfhotell i hela Maspalomas på vägen, anlände vi sedan till vårt hotell. Och känslan jag fick när jag vänligt men bestämt blivit fråntagen bagaget av en piccolo utanför entrén och gick in genom glasdörrarna, går inte att beskriva i vare sig ord, bild eller film. Tro mig, jag har försökt. Jag har filmat och fotat men inget utom ett personligt besök kan göra ingången till Baobab resort rättvisa.

Lopesan Baobab Resort och temat

Kvällstid ser entrén ut som ovan. Du går genom en gång med vattenfall, palmer och och vattenarrangemang på alla sidor om dig. Med flera meter ner till marken och med en takhöjd på närmare 20 meter och taket på en magnifik byggnad som visade sig vara en trevlig bar framför dig. En annan bild från samma plats en annan tid på dygnet ses nedan.

Magnifikt känns futtigt. Det tog fullständigt andan ur mig. Och det kan man nog generellt säga att detta Afrika-inspirerade femstjärniga resort gjorde. Storslaget, välgenomtänkt och alltid det lilla extra är ord jag tänker på efter vår vistelse här. Iphonekameran användes flitigt när vi gick runt på det gigantiska hotellområdet med totalt sju pooler, oändligt många rum, barer och restauranger i varje hörn och några av bilderna hoppas jag kan återge lite av den känslan jag fick.

Det känns som att det fortfarande gick att upptäcka nya platser efter en hel vecka på plats på Lopesan Baobab Resort. Och inte hann vi med att testa alla poolerna heller, vi få helt enkelt åka tillbaka.

Detaljerna på Lopesan Baobab Resort

Det var verkligen detaljerna som gjorde det speciella med detta hotellet.

2017-01-21 10.09.48 — … men även belysningen på klädstången i garderoben.

Och strandväskan som fanns tillsammans med badhanddukarna på rummet.

Servicen på Lopesan Baobab Resort

Men det gällde också den kvällen vi var för trötta att gå ut och käka och bestämde oss för att beställa roomservice. Döm om min förvåning när den lilla vagnen som de kom rullande med genom ett par enkla åtgärder förvandlades till ett fullt uppdukat bord för två med salt- och pepparkar, liten blomdekoration och duk.

En annan liten men ack så mysig detalj jag kommer att minnas är när det varje kväll låg två små chokladbitar från Lindt på nattduksbordet. Varje kväll runt sex kom städpersonalen förbi och tittade till rummet, bäddade om, fixade till och placerade den där lilla chokladbiten. Härliga små detaljer.

Shopping i Meloneras

Förutom att testa pooler, äta vansinnigt god frukost och hänga i baren på hotellet, rörde vi oss också då och då utanför hotellområdet. Vi hittade vår egen lilla kvarterskrog på det närmaste shoppingstråket. La Sirena hette den. Vi shoppade, både kläder och skor till Andreas och en ny plånbok till mig. Jag är ingen shoppingfantast ska gudarna veta men när jag hittar något jag faller för då får jag inte ur det ur huvudet. Så var det med denna plånbok. Jag såg den första kvällen och kunde sedan inte släppa den. Redan andra dagen gick vi tillbaka och handlade till mycket fördelaktigt rea-pris. På kvällen var jag tvungen att fråga min kära sambo vad bokstäverna stod för. Någon märkeskännare blir det aldrig av mig men oj vad jag älskar den!

Restauranger i Meloneras

Vi käkade ruskigt goda middagar på restaurangstråket nere vid havet, både indiskt på Misbah och italienskt på Grand Italia. Båda restaurangerna rekommenderas varmt även om jag var lite rädd för vår servitör på den sistnämnda. Han var kusligt lik Patrick Bateman i filmen American psycho, googla på honom om ni inte känner till honom. Men förutom likheten till det yttre var han ganska trevlig.

En eftermiddag begav vi oss mot Maspalomas-öknen, parerade lite snyggt nudiststranden och begav oss upp i sanddynerna. Bra träning och fantastiska vyer fick vi oss till livs bara någon kilometer från hotellet. Och lite närkontakt med Atlanten på köpet.

Roadtrip

En annan dag tänkte vi göra som på Rhodos och hyra bil för att få se mer av den lilla ön vi var på. Vi hämtade vår lilla pärla runt nio.

Jag lekte analog kartläsare som vanligt och vi begav oss norrut mot huvudstaden Las Palmas där vi insåg att det inte var lika enkelt att köra som på Rhodos och till slut hamnade mitt inne i gränderna innan vi gav oss och slog på GPS:en för att ta oss ut ur stan och vidare upp mot bergen där jag tänkte att vi skulle besöka en stor vulkankrater och lite vinodlingar.

Innan klockan slog tolv hade vi dock mycket abrupt avbrutit vår lilla roadtrip och landat ganska spaka på IKEA:s parkering i tryggheten.

Låt mig bara konstatera att bergsvägarna inte var något för mig. Och det resulterade också i att den planerade bergsvandringen avbokades. Jag kan vandra, men då vandrar jag hela vägen. Jag åker inte på de slingriga små bergsvägarna med en liten minibil och ännu mindre med en stor buss. Punkt. Liksom.

2017-01-23 11.47.16 — Men flightspotta från passagerarsätet kan jag tänka mig att göra

Kameran är fylld av mängder med fantastiska bilder från veckan i paradiset. Hjärta och sinne är fyllt av härliga minnen att leva på till våren kommer här hemma.

Hotellet ingår i Lopesan-gruppen och de har fler hotell i Meloneras bland annat. De står också bakom flera av de shoppingstråk och faciliteter som finns i Meloneras. Bra utbud för den shoppingsugne. Bra kvalité på mat och barer, rent och fräscht och generellt mycket trivsamt är mitt betyg på omgivningarna och Meloneras. Och vi är ganska övertygade om att vi kommer att komma tillbaka. Och till detta hotellet går det även utmärkt att ta med sig barnen. Det finns gott om underhållning som passar även de yngre. Och även ett poolområdet för bara dem med rutschkanor och lekmöjlighet och solstolar till föräldrarna.

På väg hem, jag och min flygrädsla

Var denna veckan tog vägen vet jag inte. Men vips var det dags för flygrädslan att pocka på. Jag som känt mig helcool hela veckan greps kvällen innan hemresa av samma panikångest som inför nedresan. Väl inne i planet tog Linda väl hand om mig under hela resan. Men innan vi lyfte bestämde helt sonika kabinchefen att det var dags för ett besök hos piloterna. Jag har fått förslaget förr men tackat nej då jag varit osäker på om det verkligen skulle hjälpa mig. Kanske skulle jag bara bli mer orolig av att se alla knappar och spakar de har där ute i cock-pit. Men denna kabinchefen sa man liksom inte nej till. Hon var en sån person – och vips satt jag där och pratade med Karl-Johan och hans danska kollega jag tyvärr har glömt namnet på.

De bedyrade mig såklart att de hade koll på läget och att detta skulle gå så bra. Drog den vanliga visan om att turbulensen är som när man åker båt på vågorna och berättade att dagens flygning skulle ske på så hög höjd att vi troligen inte skulle känna av någon turbulens alls. Och ja. Jag får ju ge dem rätt. Drygt fem timmar senare landade vi tryggt och säkert på Arlanda och även om min flygrädsla inte på långa vägar är botad kunde jag ändå under resan koppla av så pass att jag passade på att fotografera den portugisiska kustremsan när den dök upp utanför mitt fönster.

Att hitta pärlor att åka tillbaka till

Jag önskar verkligen att jag skulle kunna koppla av mer och känn mig tryggare där uppe i det blå för så underbart som det är att resa är det inget jag vill avstå. Problemet när man hittar pärlor som Lopesan Baobab Resort är ju att man både vill åka tillbaka och hinna se och uppleva nya platser. Vilket I-landsproblem va?

Kanske är du också sugen på att läsa fler inlägg om våra resor med Ving