Resan inleddes med en sen eftermiddagsflight. Det skapade utrymme för både morgonpackning och en massa härlig tid på Arlanda innan take off.

Resan inleddes med AMEX på Pontus

Min kära sambo har på senare tid gått och snöat in på poängintjänande och kort. Och det innebar att vi kunde glida in på Amex-loungen på Pontus in the air och avnjuta den godaste pastan jag kanske någonsin ätit. Vi är inte dom som rusar in till last call i vanliga fall och kommer mest troligt inte att vara det framöver heller. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag älskar atmosfären på flygplatsen. Förväntningarna och den ständiga rörelsen ligger i luften. Det är den känslan som gör att jag inte tvekar på att spendera fler timmar på flygplatsen än jag egentligen måste. I mitt tidigare lite mer flygrädda liv hjälpte tiden mig att lugna ner mig. Nu blir jag lugn av hela stället.

Nåväl. 17:25 eller i alla fall strax därefter lyfte Thomas Cooks A321 DK 822 från Stockholm Arlanda mot Antalya. Ifrån gaten hade vi magisk utsikt ut mot startbanan och det var en dramatisk himmel vi skulle styra kosan emot. Det resulterade i en inte allt för brant stigning. Istället stannade vi på låg höjd till de parerat åskovädret innan vi steg ytterligare upp i magiska molnkreationer.

Nära en väskfadäs

Vi landade 22:20 lokal tid i Turkiet och passerade passkontroller och immigration i ett rasande tempo. Resan hade kunnat börja ganska dåligt men tack och lov lyckades jag undvika detta. Det var första gången jag åkte med min nya rosa älskling och jag spanade noga efter den på bagagebandet men trodde nog att jag var ganska ensam om väskan. Som en av de absolut första väskorna uppenbarar sig min lilla pärla, men döm om min förvåning när en annan kvinna norpar väskan av bandet en bit bort.

Handlingskraftig som jag ändå är kände jag att jag ville kolla av läget lite extra. Och det visade sig att hon inte kollat av namnen på taggarna och väskan var min. Jag har en vana att klistra på de små extra streckkoderna på lite olika sidor på väskan och det är jag ganska ensam om så jag såg direkt att det var min väska, troligen trodde väl även hon att hon var ensam om sin väska. Det skulle till slut visa sig att det fanns tre likadana väskor på flighten och till nästa resa skall jag se till att märka upp den ännu bättre.

Transfer Antalaya – Alanya

En stund senare knatade vi ut mot transferbussarna. Transfern från Antalya till Alanya är ganska lång och tar normalt mellan två till tre timmar. Bor man på Sunprime som vi gjorde ingår alltid direkttransfer och inte bara det. För dagen var  vi helt ensamma i vår lilla minibuss. Chauffören kan vi säga var en förare som tog för sig på vägarna. Och innan jag förlorade kampen mot sömnen vet jag att jag tänkte att ”överlever jag denna färden ska jag nog klara av att åka linbana upp till slottet i Alanya, det kan omöjligt vara farligare”.

Klockan hann bli ett lokal tid innan vi anlände till rummet och fick några timmars sömn.

Sunprime C-lounge i Oba

Sunprime C-lounge ligger en bit utanför Alanya i Oba. Hotellet är inte så stort och inte heller till enbart för skandinaviska charterturister. Positivt skulle säkert många säga. Inte lika positivt tycker jag och kanske också en av anledningarna till att jag inte fick riktigt den rätta känslan. På hotellet fanns naturligtvis mycket tyskar men även ryssar och polacker. Och under vår vistelse var det även ett turkiskt fotbollslag som övernattade. Det var alltså inte enbart semesterfirare som vi och jag tror att det var det som kändes av. Den ultimata semester och relax-känslan infann sig inte helt under veckan.

En annan effekt var att maten som fått skyhöga betyg i alla recensioner jag läst inte föll mig helt i smaken. Turkisk mat är annars en favorit, men här på hotellet kändes det som att den var anpassad till de tyska och eventuellt ryska gästerna och det var väl kanske inte därför jag åkte till Turkiet. Men nog med negativa åsikter och klagande.

Strandläge

Måndag morgon vaknade vi till en lite mer molnig och blåsig morgon men med en magisk utsikt från vår balkong. Med en känsla som nästan kunde liknas vid lättare jetlag blev det en riktigt lugn dag. Vi utforskade hotellets faciliteter, åt, låg i en solstol, drack öl, åt lite till och lyssnade på ljudbok. Ungefär så.

Sunprime C-lounge ligger precis bredvid havet men med en lite större bilväg mellan stranden och själva hotellet. Det har man löst smidigt med en gångtunnel. Och även att vi nu inte är några sanddyrkare så tog vi oss ner till stranden enkelt för lite fotografering flera dagar. Annars huserade vi mest vid poolen.

Tillgången till solstolar kunde man inte klaga på och man behövde inte vara uppe med tuppen för att få en plats utan kunde komma när som helst på dagen och få en bra plats.

Sunprime C-lounge med fokus på färg

Hotellet i sig är ganska, hur ska jag säga, spejsigt. Belysningen i rummet går att ställa in i olika färger enligt RGB-skalan, istället för de klassiska stör ej-skyltarna tände man små lampor vid dörren och det är stilrent och snyggt i gemensamhetsytorna.

Hamam och Starbucks

Dag nummer två inledde jag med två timmars hamam och massage. Och sedan bestämde vi oss för att ta en promenad in till Alanya stad när även tisdagen såg ut att bli lite mulen. Men innan vi var klara med promenaden hade solen kommit fram och islatten på Starbucks var välkommen om än felstavad. Ni kan numera kalla mig Konilela.

Varvet och Red tower

Promenaden till Alanya och besöket på just Starbucks var planerat – allt började i Dubai, men mer om det i ett annat inlägg. Efter iskaffe passade vi på att vara lite kulturella och besökte de äldre delarna av Alanya med muren, det gamla varvet och Red tower. Helt oplanerat men mycket lyckat. Många åker upp till slottet som ligger uppe på berget men kanske missar dessa delarna som också är väl värda ett besök. Alltsammans har anor sedan 1200-talet. Galet att det har stått där sedan dess. Skall du ta dig en tur upp i tornet så var beredd på många, höga och smala trappsteg. Men när de väl är gjorda kan du se fram emot en vidunderlig utsikt över stora delar av Alanya.

Vi fortsatte vår färd mot västra delarna av staden för att ta oss en titt på den där linbanan vi tänkte ta upp till slottet. Men också, för att beskåda den mycket populära Cleopatra beach innan vi haffade en taxi och tog oss hemåt mot hotellet.

Sunprime C-lounge efter mörkret fallit

Vilket är vårt hotell då? Tja kommer du efter mörkrets intåg kan du alltid kika efter detta.

Effektfullt utifrån, inte lika effektfullt inifrån om du känner för att sova lite tidigare en kväll. Och är det något jag är bra på när jag är på semester så är det att sova. Jag kanske inte är världsbäst på att slappna av och vila i vardagen men när det kommer till semester då kan jag sova hur mycket som helst. Jag går gärna och lägger mig tidigt, jag tar sovmorgon och är det ingen som hindrar mig så presterar jag även en och annan tantvil på dagtid.

En av oss tokdäckar

Onsdag morgon vaknade Andreas upp med feberkänning och genomförkyld. Och när jag säger genomförkyld så menar jag verkligen GENOMförkyld. Inte lite lätt snuvig. Nej då, inte alls. Efter att ha intagit frukost i restaurangen fick jag praktisera mina gamla servitris-kunskaper när jag balanserade med mig ett par tallrikar omelett och smörgås och frukt upp på rummet till min sjukling. Efter en förmiddag med lite mer tantvilande än även jag brukar prestera så spenderade jag sedan eftermiddagen själv vid poolen.

Den andre av oss hittar egna rutiner

De kommande dagarna hittade jag sedan lite av en egen rutin. Medan Andreas med en genomtäppt näsa och hostan från h-vetet hade svårt att njuta av 35-gradig värme och därmed spenderade ganska mycket tid på rummet. Tog jag mig efter frukost ner till min solstol. Lyssnade på ljudbok och tog ett förmiddagsdopp innan det var dags för 11-ölen och lite skugga innan lunch. Eftermiddagen spenderades sedan i ovan nämnda solstol ytterligare några timmar. Det enda som avbröt slappandet var ytterligare några dopp i poolen. Något glas vin och eftermiddags-mellis hos den lilla damen som satt och gjorde världens godaste bröd på beställning.

Framåt kvällningen packade jag sedan ihop mig och begav mig upp till min kära sambo som jag mest sett vid lunchen och något sporadiskt besök vid poolen. Balkongen inbjöd till ganska mysig avslutning på dagen.

Golden hour vid havet

Och när golden hour närmade sig brukade vi ta oss ner till havet för lite foto och film och sedan intog vi middag i den tyskinspirerade buffén.

Sådär löpte dagarna på med avbrott endast för en tur ut på torsdagens marknad. Och vet ni. Även att jag har lite att önska kring hotellet i sig och framför allt maten så måste jag säga att Andreas förkylning bidrog till exakt det där jag önskar mig av en solsemester. Exakt det där jag tror att jag skulle åstadkomma på en ensamsemester. Det vill säga total avkoppling. Samma rutin dag ut och dag in. Inga utfall vare sig åt höger eller vänster. Samma rutin, samma solstol, samma lugn. Självklart är jag ledsen för Andreas skull men han gjorde det bästa av sin situation och jag gjorde det bästa av min.

Enberi till vår räddning

På fredagskvällen hade vi dock fått nog av all-inclusivebuffén och Andreas hade letat upp ett ställe som fått goda betyg och bara låg en bit bort. Ett Italienskt ställe som skulle visa sig hade ljuvlig både pizza och pasta och dessutom världens bästa och trevligaste servitris. Enberi kan vi varmt rekommendera.

Linbanan i Alanya

Det närmade sig resans sista dag. Söndag morgon blev vi upphämtade tidigt och Andreas hade fokuserat hela veckan på att bli tillräckligt frisk till lördagen för att orka åka upp till slottet. En liten del i mig hade nog en förhoppning att han inte skulle orka för jag skall inte säga att jag såg fram emot linbanefärden efter att han inspekterat den några dagar tidigare. Men jag hoppades förgäves och i efterhand är jag mycket glad att han orkade och jag vågade.

Vi hade turen att få åka ensamma upp i en av vagnarna och även att mina ben skakade så kameran guppade så var det en hisnande vacker vy vi fick se och som förevigades. Väl uppe hände det som oftast sker när man spänt sig. När jag hoppade ur vagnen kom tårarna av lättnad när jag klarat det och när det var över. Nu skulle jag bara ner också. Men innan det gav vi oss på att se så mycket som möjligt av det gamla slottet och utsikten.

Trots de många meter vi redan tagit oss upp återstod många trappor innan man kom upp till de delar som vätte västerut och som skulle visa upp en av de vackrare solnedgångarna. Men Andreas täppta näsa satte stopp och höjdskillnaden visade sig tidigt. Efter att ha njutit av utsikten österut tog vi oss ner till linbanan igen och åkte neråt för att istället fånga solnedgången från Cleopatra beach. Och den går inte heller av för hackor, den ser ni smakprov på i den allra sista bilden i detta inlägg. Solnedgången från slottet kollar vi på en annan gång. Vi kommer säkerligen tillbaka.

På återseende Alanya

För vi gillade verkligen Alanya som stad och hittade flera mysiga hotell närmare själva stadskärnan som vi gärna testar på vid kommande besök.

Vi hann sedan äta en sista frukost innan vi och ett annat par hämtades upp för färden tillbaka till Antalya. Men innan dess fick vi med oss matsäck från min absoluta favorit-kock Mustafa. Mustafa (eller vår egen Super-Mario som vi kallade honom) hittade vi varje morgon bakom stekbordet tillverkandes världens bästa omeletter och ett och annat stekt ägg. Världens sötaste och innan vi sa hej då sista morgonen kom han med lite bröd i foliepaket för hemresan. Så fint.

En hemresa som krävde bubbel

När DK823 lyfte lite senare än planerade 13:00 hade jag hamnat mitt emellan min snörvlande sambo och vad som skulle visa sig vara en magsjuk dam. Vid första anblicken trodde jag att hon var åksjuk eller flygrädd och självklart är jag otroligt förstående för det. Jag talade lugnande med henne och försäkrade henne mellan kräkattackerna att det absolut inte gjorde något. Ända tills hon kläckte ur sig att det inte alls var någon rädsla eller åksjuka utan något som flugit på henne kvällen innan.

När hjulen lyfte från marken och den varma luften gjorde det till en ordentligt skakig färd upp bland molnen, när sambon snörvlade i högerörat och damen gjorde *ni-vet-vad* i vänsterörat, då avslutade jag semestern med att beställa Prosecco och längta efter nästa resa. Den som går av stapeln i början av november. Den som tar oss till Los Angeles i världens största passagerarplan, en Airbus 380.

Tack Ving, tack Turkiet, tack Alanya och tack Sunprime C-lounge. Vi kommer tillbaka fast kanske inte just till det hotellet.

Läs gärna fler av mina reseskildringar om du klickar dig vidare hit.

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Inlägget Sunprime C-lounge Alanya – a Travel diary dök först upp på lite mera rosa.

När vi bokade denna resa i september 2017 var Symphony of the seas knappt påtänkt. Eller det var väl kanske att ta i men den var fortfarande i allra högsta grad ofärdig och låg troligen i delar i en fabrik i Frankrike. Byggandet av det som skulle bli världens största kryssnings fartyg kunde följas på ett Instagramkonto och där såg vi hur båten sakta men säkert sattes ihop, pyntades, inreddes och till slut sjösattes någon gång i slutet av februari i år. 

Bokning med Ving

Royal Caribbeans nya flaggskepp är närmare bestämt 10 centimeter längre än deras tidigare flaggskepp Harmony of the seas som alltså fram till nu har kunnat titulera sig världens största. Den 21 april var det dags för oss att gå ombord på detta monster i Barcelona hamn på dess blott tredje resa och allra första vanliga kryssning. De tidigare två var för besättning och resebranschen. Men vi börjar som vi brukar från början.

Vi valde att boka denna resa via Ving som ändå får klassas som vårt favoritresebolag. Men resan kan med fördel också bokas direkt via Royal Caribbean med kompletterande flyg eller via annat resebolag. Via Ving kunde vi välja lite olika alternativ för flyg ner och vårt föll på ett direktflyg med Norwegian från Stockholm till Barcelona. Därmed satt vi åter igen i bilen på väg mot Arlanda i arla morgonstund den 20 april. Flygningen ner gick toppenfint och kändes kort med tanke på att den senaste tidens flygningar varit bra mycket längre.

Barcelona

Att landa i Barcelona var lite speciellt för Andreas som har bott där i ett år för ett antal år sedan. Själv hade jag aldrig förut besökt staden om man bortser från en mellanlandning på väg till en bartenderskola på Mallis för snart 17 år sedan. 

Vår resa var planerad på så sätt att vi hade hela fredagen i Barcelona och därefter en natt på hotell innan vi skulle gå ombord på båten på lördagen. Vi nyttjade fredagen till max och Andreas visade runt mig på några av de där ställena i Barcelona man bara måste se. Med ett 10-kort på tunnelbanan stoppade vi först vid La Sagrada familia. 

Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag hade förväntat mig. Barcelona är en sådan stad jag inte på något vis har något emot att åka till men som jag själv aldrig har haft på min bucket-list och därmed fanns det inte heller några direkta förväntningar. Men att komma upp ifrån tunnelbanan och vända sig och om och se La Sagrada Familia var bland de mäktigaste upplevelserna jag har varit med om. Den är inte bara stor, den är enorm och inklämd mellan helt vanliga byggnader. Där ligger den, med den lite knepiga historien kring att den aldrig blir färdigbyggd. Återstår att se om de hinner få klart den till 2026 som nu är, den något omdiskuterade, planen.

Poublenou och Melia

Därefter åkte vi ut till det område där Andreas bodde under sin tid i Barcelona, El Poblenou. Vi promenerade i kvarteren där och han fick titta till sitt gamla hus innan vi åkte 24 våningar upp i hotell Meliá Barcelona Sky och deras takbar för att avnjuta sommarens första glas rosé och blicka ut över hela Barcelona.

Tapas och Avicii

En barceloneta senare hade vi slagit oss ner för lite tapas när nyheten om Avicii kablades ut över världen. För egen del har jag inget förhållande till vare sig honom eller hans musik men berördes ändå mycket av nyheten. Det är väl nu man inser att man är gammal. Alla våra duktiga svenska DJ:s flyter liksom ihop för mig och jag visste knappt skillnaden på Avicii, Maxwell/\Ingrosso eller Swedish house mafia. Det blev väl inte bättre sen när vi lyssnade igenom flera av hans låtar som jag förvisso kände igen men inte riktigt fick ihop när det gällde sången.

Jag är möjligen lite gammalmodig men för mig blir det så märkligt att säga att ”detta är Avicii” om en låt som någon helt annan sjunger på. Lite som att säga ”detta är Lasse Holm” om Främling med Carola.
Hur som helst, missförstå mig rätt, jag är djupt berörd av Tims öde och skall inom kort se dokumentären, jag har bara inte hängt med i svängen. Och det var otroligt mäktigt att ungefär ett dygn senare stå på översta däck på båten och glida ut ur Barcelona hamn i solnedgången till tonerna av Wake me up. Utan tvekan ett ögonblick jag aldrig någonsin kommer att glömma.

Men tillbaka till Barcelona och det lilla tapashaket. Vi spanade på folk och åt gott innan vi tog en promenad genom hamnen, upp på ramblan och genom det supermysiga El Raval innan vi 23 087 steg senare landade gott i sängarna på vårt hotell Tryp Barcelona Apolo.

Med mig från Barcelona som favoriter tar jag definitivt El Raval. Dit kommer jag tillbaka. Och så Mc Donalds. Hittills det enda Mc Donalds där jag kunnat äta getostburgare och öl. Gillas. 

Ombordstigning på Symphony of the seas

Efter en god natts sömn och en stadig frukost var dagen för ombordstigning här. Vårt hotell låg väldigt när hamnen och det slog oss att vi kanske skulle ta oss en promenad ner till båten. Vi reser lätt och det kändes inte som en så dum idé men tack och lov kom vi till bättre insikt när vi såg vägen ut mot hamnen. Att åka ut till de olika terminalerna i Barcelona är enkelt. Från början av hamnområdet, precis i närheten av Columbus-statyn går det shuttle-bussar ut till de olika terminalerna. Det kostar 3 Euro enkel och 4 Euro tur och retur per person och är väl värt pengarna. I vårt fall var båten så stor att det användes två terminaler och vi som bodde i fören på båten gick in igenom terminal B.

Att gå ombord liknar i mångt och mycket att boarda ett flygplan. Säkerhetsrutinerna är likadana och i fallet med Symphony of the seas, och kanske alla så stora båtar, lämnar man även bagaget innan och får det sedan levererat till rummet en stund senare. På så sätt blir ombordstigningen mycket smidig och vi kunde, när vi gick på, njuta i varje sekund av att nu vara på väg på en av en de absolut största äventyren vi upplevt.

Båten

Att i text och bild försöka beskriva båten blir inte lätt, men jag skall försöka. Mina förväntningar var att det skulle vara galet stort.
Det var större!

Jag kan inte ens räkna antalet olika restauranger, barer och caféer som fanns på båten. Och bara det faktum att vi till och med den sista dagen på båten hittade saker vi aldrig sett förr visar lite på exakt hur stor båten är. Runt däck fem där man boardar går en löparbana, jajamen, en riktig löparbana. Och med en båt som är 363 meter lång tar det nästan exakt åtta minuter att ta sig runt denna bana i en hyfsat rask promenadtakt.

Efter ombordstigning på lördagen hade vi några timmar i hamn innan vi så sakta styrde kosan ut på böljan blå och Mallorca. Men mer om de olika stoppen tänkte jag mig lite längre fram.

Enklast blir det nog att berätta om båten med hjälp av bilder. För alla siffror på längder, bredder, djup, antal passagerare och knop säger i alla fall inte mig så mycket. Och går dessutom för den intresserade att läsa exempelvis på Royal Caribbeans hemsida.

Och varför inte fortsätta på temat träning och visa min enda bild från det gigantiska gymmet. Bilden är tagen under säkerhetsgenomgången som är obligatorisk. Säkerhetsgenomgången utförs på den plats dit man ska bege sig i händelse av en inte helt förutsedd situation.

Hytten

Vår hytt. Vi hade inte valt till balkonghytt, något man kan göra och få utsikt både ut mot havet och in mot Central park. Vi hade istället fönster och bodde i fören strax under kommandobryggan. Rummen som är utan fönster på båten är utrustade med en skärm som visar den plats man är på just då. Allt för att simulera en fin utsikt.

Barer

Vår favoritställe på båten. Solarium bar. Det rådde inte brist på olika alternativ på barer, restauranger och platser att hänga på. Men detta blev utan tvekan det ställe vi hängde på absolut mest. Mysiga soffor och stolar som den på bilden ovan, beläget i aktern på båten med magisk utsikt och väldigt fotovänliga utsmyckningar. Också det enda stället på båten där det var åldersgräns på 16 år.

Bionic bar. Ett måste att testa på även om jag inte ens var sugen på en drink. Beställningen görs via plattor och drinkarna tillagas av roboten på bilden. Just så.

För att förstå ungefär hur stor båten är

Båten! Det är omöjligt att göra dess storlek rättvisa på bild. Men som en jämförelse kan man om man förstorar bilden se människor på asfaltytan till höger om båten. Och även några som håller på att gå i land där. Den var gigantisk.

Underhållning och nöjen

Underhållning. Ständigt underhållning. Denna killen stod när bilden togs på Royal Promenade som är båtens huvudgata. En annan dag åkte han förbi med sitt ambulerande i piano i en av hissarna. Och orkade man inte ta sig ut för att delta i underhållningen gick det bra att sätta på rätt kanal på TV:n i hytten. Där fanns det en egen kanal så kunde man framförallt på kvällstid kunde följa allt. Det fixade båtens eget TV-team.

Båtens egen godisaffär. Här med en bråkdel av utbudet. Och vattenrutschbanor, här är en av alla på båten.

Lekmöjligheter eller kanske omöljligheter om du frågar Andreas.

Ulimate abyss. Inomhusrutschbanan med något skräckinjagande ingång som du kan välja om du vill åka 10 våningar ner och inte tar hissen.

Att bli sjuk på kryssning

Sa jag att det fanns allt på båten?
Till och med en liten välutrustad vårdcentral.
Tack och lov för det när de berömda tarmfickorna gjorde sig påminda någonstans mellan Rom och Neapel.

Maten

Åh herregud. Maten!
Skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara maten men ovanstående bilder är från det som blev ett av favoritställena.
El Loco fresh. Tacos i mängder och varianter.
Och gillar du inte mexikanskt kanske något av dessa faller i smaken.

Utöver mat och aktiviteter är båten full med områden att bara strosa runt på som exempelvis Boardwalken som var på bild en bit upp eller en lite lummigare variant, Central park. Här kan jag också rekommendera en liten mysig restaurang vid namn Vintage. En kväll delade vi en flaska vin och tog en tapastallrik till förrätt där. Betyget var fantastiskt. Så fantastiskt att jag glömde fota. Ja ni förstår.

Och skulle du råka ha någon plats kvar i magen efter maten kan det hända att du hittar någon liten efterrätt också.

Och är inte desserter något för dig så finns det mjukglassmaskiner på flera ställen. Bara att ta, så mycket du orkar.

Och allt som inte fastnade på bild

Det finns mängder av saker jag inte har fotograferat eller berättat om. Som zipline-banan över hela boardwalken där du kan åka 10 våningar upp över hela fartyget. Eller som restaurangen Wonderland där allt är som en magisk saga. Inte heller teatern som är flera våningar hög där både musikalen Hairspray spelas. Och en av kvällarna hamnade vi där på en ruskigt bra is-show. Eller casinot. Och hur ska man kunna fotografera den fantastiska servicen och personalen. Eller organisationen. På ett fartyg där det får plats upp emot 6000 passagerare behövs ordning och redan. Som exempelvis matnyttiga interaktiva skärmar överallt.

Inför vår resa tittade jag en hel del på vloggar både från tidigare resor med Symphony of the seas och andra liknande fartyg, men en sak är klar. Det går aldrig att förstå exakt hur det är att vara ombord på en sånhär båt. Det måste upplevas!

Vill du läsa mer om de stopp vi upplevde på vägen klickar du dig vidare hit. Läs också 7 myter om kryssning – sant eller falskt.

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Inlägget Medelhavskryssning med Symphony of the seas – en reseberättelse dök först upp på lite mera rosa.

Man får ju egentligen inte säga såhär men efter ett halvår av ganska intensivt resande både till Gran Canaria, Paris och Rhodos, varav de två senare av dessa resor tillsammans med den vi just varit på skett inom loppet av två månader, så var jag nästan mätt på resande och hade lite svårt att glädjas inför Skiathos-resan. Grekland har jag tidigare besökt i form av Kreta och Rhodos och jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig.

Afrika-värme mötte oss på Skiathos

Vi landade den 2 juli i drygt 40 graders värme. Eller som hotellägarinnan uttryckte det när hon mötte upp oss. ”Welcome to Africa”. Hela södra Europa hade en riktig värmebölja den veckan och jag är faktiskt glad att vi lyckades pricka in sista dagen på den. Resten av veckan låg vi på behagliga 26-32 grader. Men, nu ska vi inte gå händelserna i förväg. För att inte frångå ett vinnande (?!) koncept så börjar vi lite tidigare än så.

Med Ving från Arlanda

Även denna gången reste vi med Ving och även denna gång valde vi att resa hemifrån Linköping mitt i natten och anlända till Arlanda i lagom tid till avgång. De tidigare resorna har vi blivit bortskämda med flighter som avgått mellan sju och kvart i åtta på morgonen. Denna gång lyfte vi 6:05 och det var två tröttmössor som anlände till en magiskt vacker soluppgång på Arlanda strax innan 4 (!!!). Vi parkerar alltid på långtidsparkeringen Beta och tar buss in till terminalen. Prisvärt och smidigt.

Mot Skiathos med SAS

Till skillnad från tidigare resor med Ving flög vi denna gången med SAS. Vissa flighter är det SAS som flyger för Ving och detta var en av dem. Det var en Boeing 737 som väntade på oss vid gaten och samma kvinnliga kapten som flög oss hem från Paris faktiskt. Trots en så lugn och orädd resa hem från Rhodos för bara några veckor sedan kände jag tidigt att jag inte hade full koll på känslorna inför denna resa och jag valde att prata med en av flygvärdinnorna innan vi lyfte. Det hjälper mig verkligen. Att få småprata lite.

Vi kan egentligen skippa snacket om att det är farligare att åka bil, att piloterna också har barn hemma som de vill komma hem till och att turbulensen är som när man åker på båt på vågorna. För mig hjälper det att få veta att detta är deras jobb precis som jag har mitt. Att istället för att skriva in möten med olika leverantörer i kalendern skriver de in Sardinien, Skiathos eller kanske Los Angeles i sin. Och när jag frågade denna härliga flygvärdinna var hon varit igår så hade hon till och med lite svårt att komma ihåg. Det var Italien tror jag sa hon och funderade innan hon till slut kom på att det var Sardinien hon varit på. För en flygrädd som mig är det helt obegripligt men hjälper att se att detta är ”just another day at work”.

SAS Plus till Skiathos

Vi hade bokat till SAS Plus på denna resa och det innebar förutom att vi fick platser längst fram i planet också trerätters med tillhörande valfri dryck samt prioriterat bagage.

Och med eller utan SAS Plus landade vi såklart några timmar senare och före tidtabell lugnt och säkert på Skiathos flygplats och underbara Ellinor välkomnade mig till ön precis på samma sätt som hon gjorde när jag med en tår rinnande ner för kinden berättade att jag var lite rädd. Med en stor bamsekram! Kunde inte låta bli att dela med mig av denna bild på både Instagram och Facebook som tack till härlig personal och omhändertagande.

Troligen den suddigaste bilden jag någonsin kommer att publicera på ett socialt medie men det får det vara värt. Dessa underbara människor ska ha allt tack i världen att de gör det lättare för oss med denna rädsla att ändå genomföra resor och kunna se världen. Och vill ni se en mindre suddig bild på Ellinor så hittade jag henne efter lite googlande som modell för SAS uniformer då och nu.

Hur jag nu ska ta mig an att berätta om denna underbara ö och denna härliga resa har jag i skrivande stund ännu inte klurat ut. Jag vill inte missa något och det finns SÅ mycket att berätta. Kanske ska vi ta det i kategorier?

Boende – Olive Grove Studios

Till skillnad från våra tidigare resor så valde vi denna gången att bo på ett litet och relativt anspråkslöst hotell. Olive Grove Studios. Det var flera anledningar till detta, dels så är utbudet av stora resorter och komplex inte så stort på Skiathos och vi var denna gången helt bundna till att åka just denna veckan och då var det detta som fanns att tillgå.

Olive Grove Studios är ett litet familjeägt hotell, som så många andra på Skiathos. Det finns endast tio rum och familjen som äger hotellet bor i en sidobyggnad. Hotellet ligger en bra bit upp på berget och det är ordentligt backigt att ta sig dit men väl värt besväret. Det är otroligt välskött och genomtänkt in i minsta detalj. Och det finns en anledning till namnet. Det ligger fantastiskt vacker beläget med olivträd vart du än vänder dig. Vi bodde i rum nummer 8 och det är det rummet som syns på flera av bilderna när du bokar hotellet via Ving.

Enrummare med balkong på Olive Grove Studios

Vi valde enrumslägenhet med balkong och begränsad havsutsikt och fick detta. Nog för att palmbladen skymmer något. Men begränsad havsutsikt är väl ändå att ta i, jag ser havet utan större problem. Olive grove ligger strax utanför Skiathos stad och ovanför Megali Amos-stranden. Det är gångavstånd till både strand och stad men för att ta sig till stan går man i delvis både väldigt backiga partier och i trappor så det kräver att det går att ta sig fram i dessa lägen om man inte vill ta en taxi som kostar 8 euro. Och missa inte att det går att gå små gränder in till stan, du behöver inte kryssa dig fram längs med bilvägen. Små minimarkets finns precis i närheten och även uttagsautomat.

Pool på grannhotellet

För två badkrukor som kan sträcka sig att bada i pool men inte är något fan av havsbad var denna resa något av en utmaning. Olive grove har ingen pool (inte heller någon bar eller restaurang men det går ju att lösa ändå) och vi hade stålsatt oss att minsann spendera tiden vid stranden denna gången. Här kommer grannhotellet Nicholas till vår räddning. En bit ner i backen hittade vi detta, även det familjeägda hotell som finns i Apollos utbud. Och här hade man pool och poolbar som var öppen för alla och här hängde vi. Även detta hotell otroligt litet och gemytligt med både mamma, pappa och söner i baren. Och vi trivdes som fisken i (pool)vattnet.

Mat å dryck

När det gäller maten blev vi glatt överraskade av utbudet på Skiathos.

Vi gick flera dagar efter rekommendationer och betyg både på Tripadvisor och bloggar och det finns ett stort utbud av restauranger med utmärkta betyg. Mer om mina 5 bästa restaurangtips hittar du om du klickar dig vidare hit.

Flightspotting på Skiathos

Det har väl inte undgått någon som känner mig eller följer mig här på bloggen eller i sociala medier att vi gillar att flightspotta. Det innebär att man helt enkelt tar sig så nära en flygplats som möjligt och tittar på och/eller fotograferar flygplan, gärna i start och landning. Obegripligt för vissa. Spännande för mig. Andreas är intresserad av planen och numera även av fotograferandet. Själv står jag med skräckblandad förtjusning och beskådar eller fotograferar miraklet att de lyfter och landar varje gång. Lite som terapi måste jag säga att det är.

Skiathos flygplats är lite unik i detta sammanhang. Har du sett filmer på Aftonbladet eller något annat medie där flygplan går in för landning väldigt nära stranden är det troligen Saint Martin i Västindien eller Skiathos du har sett bilder ifrån.

För att få en liten känsla kan det på Saint Martin se ut såhär:

Skiathos brukar kallas för Europas Saint Martin eller det andra Saint Martin och jag kan inte stoltsera med att själv ha tagit nedanstående film men för att återigen ge en känsla för det vi upplevde kan jag rekommendera er att titta på denna film:

Nu skulle jag väl inte kalla just denna Air Italy-landningen för jordens bästa, den är så låg att det faktiskt skulle kunna gå lite illa om det bara varit snäppet lägre så jag är glad att vi inte fick uppleva riktigt så låga landningar, men lite av det jag kunde föreviga ser ni här:

Skiathos flygplats

Det är inte bara det faktum att man kommer så nära landningsbanan och flygplanen som gör Skiathos flygplats speciell. Med en längd på 1638 meter är det en av de kortaste landningsbanorna i Europa och nästan bara hälften så lång som banorna vi är vana på Arlanda. Men inte på något sätt för kort utan alldeles lagom att landa för inte så jättestora plan.

Det största som kan landa, eller i alla fall landa och sedan ta sig därifrån med ett fullpackat och fulltankat plan utan problem är en Boeing 757, en sådan som TUI-planet på bilden ovan. Och för att göra det ännu lite mer spännande ligger banan inklämd mellan ett par berg och med vatten på båda sidor. Inför landning meddelade vår kapten att det är lite speciella förhållanden på just denna bana. Att man ligger lågt väldigt länge och också att direkt efter att hjulen slagit i marken sker en kraftig inbromsning. I sig faktiskt en ganska behaglig landning kan jag meddela såhär i efterhand och en väldigt vacker inflygning över ön.

Och flyg det ser man över allt. Det kan inte minst detta foto från favoritrestaurangen Bourzi intyga.

Mamma Mia – filmen

När Andreas fått flightspotta var det dags för mig att få min beskärda del av turistandet. För den oinvigde kan jag meddela att en av mina absoluta favoritfilmer – Mamma Mia – spelades in på just Skiathos och grannön Skopelos. Och jag skulle ju inte överdriva när jag säger att det var lite häftigt att gå runt i Skiathos stad och se platser som man känner igen från denna film jag har sett så otaligt många gånger.

Mamma Mia – scenerna från Skiathos

Från Skiathos är det främst två scener som känns igen. Den i filmens början där Sophie postar breven till sina pappor. Den scenen är inspelad uppe vid klocktornet. Postlådan finns inte kvar men vyn över Skiathos stad är magnifik och väl värd ett besök.

Och så den scen där Pierce Brosnan och Colin Firth – a.k.a. Sam och Harry kommer instormande i varsin bil till hamnen för att precis missa båten och därmed få sitt första möte med Stellan Skarsgård – a.k.a. Bill.

Mamma Mia – scenerna från Skopelos

Scenerna från hotellet Villa Donna och kyrkan är inspelade i studio men de flesta andra utomhustagningar är annars gjorda på Skiathos grannö Skopelos. Dit kan man ta sig med båt och det går flera olika Mamma Mia-turer varje dag. Bara att välja och vraka. Själva valde vi att boka den tur som går att boka via Ving hemifrån. Och lite mer tankar kring den kommer alldeles strax. Nästa gång väljer vi nog en annan tur för att få se ännu mer.

Båtturen påbörjades med upphämtning vid buss-stop 5 kl 9:25. Båten avgick från nya hamnen och kunde även bokas på andra sätt än genom Ving och av dem som inte åkte via Ving. Via Ving går turen på tisdagar och lördagar och på lördagsturen är det en skandinavisktalande guide med. Annars sker all guidning på engelska. På båten finns en liten bar där man kan köpa snacks och diverse dricka. Och jajamensan, ur högtalarna ljuder under hela turen musiken från filmen.

Mamma Mia och Kastani beach

Första stopp på turen sker efter cirka 45 minuter. Då stannar båten till i ungefär en timme på Kastani beach. Här spelades låtar som Does your mother know och Lay all your love on me in men även några andra scener in. En helt underbar liten strand där vi hade kunnat stanna längre än bara en timme. Fantastiskt turkost vatten och en liten restaurang för lättare lunch.

Mamma Mia och Panormos beach

Därefter följde turens längsta stopp. Båten lägger till vid Panormos beach och där stannade vi i tre timmar. Här ges det möjlighet att via en busstur ta sig till kyrkan på andra sidan ön där scenen The winner takes it all spelats in.

Efter lite research innan avresa hade jag dock, trots att jag så gärna hade velat se den, bestämt mig för att inte åka med på den turen. Bussresan dit går på små slingriga vägar med stup precis bredvid vägen. Jag gissade redan innan att jag inte skulle få så stor behållning av det och fick mina farhågor besannade när vi pratade med dem som varit med på bussturen. Det finns dock båtturer där man inte behöver åka buss utan åker hela vägen med båt. En sån färd blir det nästa gång.

För oss som stannade kvar på Panormos blev detta stopp lite av en besvikelse. Panormos i sig har inte något direkt med filmen att göra, några scener, bland annat den med Sophie, Bill, Sam och Harry på båten spelades in i en vik i närheten men i övrigt har det ingen koppling till filmen. Stranden i sig erbjuder inte heller något speciellt, lite restauranger och strandstolar men av ganska låg kvalité och här kommer faktiskt vår enda måltid vi var riktigt missnöjda med under hela resan.

Precis bredvid där båten lägger till ligger restaurang Blo. Specialpris för båtresenärer men ändå inte att rekommendera. En saganaki som smakade frityrolja och gyros som var så smaklös att den inte ens kan ha hört talas om salt och peppar. En stor besvikelse. Förhoppningsvis är det bättre kvalité på några andra restauranger en bit bort.

Milia beach

Tre timmar senare välkomnade vi båten tillbaka och vi hoppade på för en båterresa på övre däck. Ytterligare ett kort stopp på stranden Milia, en riktig liten idyll som hade varit värd mer än bara ett 25-minutersstopp och sedan bar det av hemåt mot Skiathos igen.

Skiathos – ett helhetsomdöme

Det sägs att det är Santorini som pryder alla de där vykorten som representerar Grekland. Byt ut dem allihop säger jag och ersätt dem med bilder från Skiathos. Vi blev helt förälskade i denna lilla pärla. Alla människor, så vänliga och hjälpsamma. Allt så välskött och omhändertaget. Rent och välgjort. Humana priser, inga överpriser trots att de säkert skulle kunna ta det. Alltid det lilla extra.

Vi känner att vi bara hann uppleva en bråkdel av vad ön har att bjuda på men några små glimtar av de där ögonblicken som inte går att beskriva i ord måste jag få visa.

För första gången sedan sensommaren 2015 har vi nu ingen ny resa bokad. Men planerna har redan börjat. Planerna för nästa, kanske lite längre resa.

Läs mer på Lite mera rosa

• 
  TUI Blue Tres Vidas Gran Canaria – en reseberättelse
• 
  Tre nya restaurangtips på Skiathos
• 
  Sunprime Miramare beach Rhodos – en reseberättelse

Inlägget Skiathos – i Mamma Mia-land dök först upp på lite mera rosa.

Förra årets vistelse här var en berg- och dalbana, det ska erkännas. Allt ifrån förlovning till information om att en av mina allra närmaste var försvunnen. Men i det stora hela och det jag minns är sju dagar i paradiset och det var precis dit jag kände att jag återkom när vi i förra söndagen steg in genom dörrarna och blickade ut över lagunerna, restaurangen, Egeiska havet och Turkiets berg i horisonten.

Tillbaka i 1016 på Miramare beach

Vi trivdes fantastiskt bra i vår bungalow 1016 förra året och hade satt in lite extra resurser för att få bo i samma hus och visst löste sig det. Och inte bara det. På spegeln fanns en fin hälsning skriven. ”Welcome back Mr Brogren. #MiramareTeam”. Det är inte svårt att känna sig lite extra välkommen då.

Vi är ganska flitiga resenärer med Ving. Detta är vår fjärde resa på ett år och åtta månader och innan detta året är slut kommer det att bli minst en till och trots att Ving inte har något bonusprogram så visar det sig lite att vi åker med dem ofta. Denna gången väntade en fin presentförpackning från Rituals och en hälsning på oss som tack för att vi valt att åka med dem igen. Det uppskattas. Vi är fantastiskt nöjda Ving-resenärer.

Från Linköping till Arlanda

Men vi gör väl som brukligt och börjar historien lite tidigare än så. Även denna gång hade vi en morgonflight och valde precis som när vi åkte till Gran Canaria i januari att åka från Linköping till Arlanda på natten. Innan avresa hade vi spenderat några hysteriskt mysiga lediga dagar med de små. Högsommarväder, pool, kompishäng, några timmar där vi flydde den värsta solen på ett nästintill tomt Leos lekland, födelsedag för Andreas med tillhörande pannkakstårta och så trerättersmiddag tillsammans allihop hos J när vi lämnade de små. Sedan var det dags att åka hem och packa inför avfärd bara sex timmar senare. Kryddade dessa timmar med ett litet driftstopp i telefonin på jobbet också – ganska bra tajming faktiskt. Det tog tankarna ifrån saknaden efter härliga dagar med de små hjärtana.

Och från Arlanda med Thomas Cook

Kvart över två på natten lämnade vi Linkan och åkte mot Arlanda och till skillnad från minusgraderna i januari mötte solen upp på Parkering Beta. Nervositeten inför flygningen som kommit allt senare de senaste gångerna hade ännu inte infunnit sig när vi satte oss på shuttle-bussen mot terminalen och den lyste fortsatt med sin frånvaro både vid incheckning av bagage och säkerhetskontroll.

Och visst landade vi som vanligt tryggt och säkert runt tre och en halv timme senare på Rhodos flygplats.

Om Rhodos flygplats

Rhodos flygplats hade inte förbättrat sig nämnvärt sedan förra året. Och efter att ha stått närmare en halvtimme i en trång varm ankomsthall och stirrat upp på den skärm som skulle förkunna var vårt bagage skulle anlända, kom det till slut fram en kvinna ur personalen och informerade om att bagaget från Stockholm kom på band två. Här snackar vi analogt.

Efter ankomst till vår bungalow och lunch i poolbaren tog jag den obligatoriska powernapen. Under tiden tittade Andreas på Formel1 från Monaco. Powernapen blev till slut ganska lång och jag vaknade upp lagom till middag.

Billigare all inclusive rekommenderas

Förra året valde vi bort all-inclusive och kände oss mycket nöjda med det. Dels ansåg vi att det var lite väl dyrt, runt 8000 kronor. Och dels var vi sugna på att testa på annat utanför hotellet. Nu visade det sig att vi inte åt på annat ställe än hotellet mer än en gång under förra årets vistelse. Och då vi var mycket nöjda med maten på hotellet och man inför årets resa hade sänkt priset till drygt 5000 kronor ,valde vi i år all-inclusive och vi är inte besvikna.

Frukost- och lunchbuffé är av generell karaktär och har alltid några nyttigare alternativ att välja på, mycket grönsaker. Middagsbufférna har olika teman såsom, medelhav, italienskt, mexikanskt, barbeque, asiatiskt och så grekiskt såklart. Det mest anmärkningsvärda här är väl att jag tyckte att den italienska var den absolut godaste och inte den grekiska.

Men fri tillgång till fetaost borde vara en mänsklig rättighet, det är något jag kan konstatera efter en veckas bufféer här. Fetaost till frukost, lunch och middag. Och så ett glas bubbel lite nu som då, det får man inte glömma.

Gym och motion på Miramare beach

En annan sak som såg lite annorlunda ut detta året mot förra är motionsmängden. Andreas var vansinnigt duktig och gymmade alla dagar utom en. Gymmet är litet men välplanerat och välutrustat och mycket fräscht samt svalt. Så även jag har sökt mig dit ett par gånger. Fast för att svalka av mig då. Inte för att gymma. Jag har dock också rört på mig men inte lika mycket. En femkilometerspromenad en morgon samt ett yogapass presterade jag. Det är ungefär 200 procent mer än vad jag tidigare presterat så jag känner mig nöjd.

Och inte bara det. Med tanke på att hotellområdet är utspritt på en yta som ger att man vid promenad till poolen och poolrestaurangen går 1,4 km enkel väg, får man sina dagliga steg på köpet när en iskaffe lockar på eftermiddagskvisten. Och om inte det räcker så kan man ta sig en utflykt till Rhodos stad.

Rhodos stad

Detta året tog vi oss också i kragen och besökte just Rhodos stad. Vi la mest tid på de gamla delarna. Rhodos old Town har anor från långt före Kristus och bjuder på magnifika byggnader, urgulliga gränder, turistfällor likväl som genuina små pärlor. Ett besök här rekommenderas varmt.

Bussarna går varje kvart precis utanför Sunprime Miramare beach och på bussen är det kontanter som gäller. Sedan färdas du de 20 minuterna in till Rhodos stad i alldeles för hög hastighet på en fullproppad buss. Och plötsligt får man uppleva varför det är så mycket farligare att färdas på vägen än i luften. Men det var det värt. På hemresan valde vi taxi som kostar 10 euro. Dubbelt så dyrt alltså men helt klart värt vartenda öre.

Semester + Läckberg = sant!

Efter två lite molniga dagar kom så solen fram med full kraft på onsdagen. Den spenderades således i solstolen i horisontellt läge tillsammans med Camilla Läckberg. Eller i alla fall tillsammans med hennes tredje bok Stenhuggaren. Det är bara att erkänna för mig själv att läser det gör jag på semestern. Hur jag än försöker så kommer jag inte till ro för läsning på hemmaplan. Isprinsessan plöjde jag på Mallis 2015. Predikanten delade jag upp på Rhodos och Gran Canaria och nu blev det Stenhuggaren på Rhodos i år. Olycksfågeln är påbörjad men läses troligen inte klart förrän på Skiathos.

iPhonens fotoalbum vittnar sedan om lata dagar med solstolshäng, skuggpauser och ljudbok. För det är inte så mycket förevigat dessa dagar. Inte mer än försök till selfies och groupies när solkrämen duschats bort och vi förpassade oss från vårt lilla favorithus till hotellets middagsrestaurang. Den med världens bästa utsikt.

Summa sumarum på Miramare beach

Allt som allt blev det som vanligt en alldeles alldeles underbar vecka på Miramare Beach på Rhodos. Och även om det inte blir i slutet på maj nästa år så är jag övertygad om att vi kommer att komma tillbaka.

Vill du se mer bilder från vårt boende och även andra delar av hotellet rekommenderar jag varmt att klicka dig vidare till mitt inlägg från resan till samma hotell året innan 2016.

Mera att läsa på Lite mera rosa

• 
  Tre nya restaurangtips på Skiathos
• 
  Sunprime Miramare beach Rhodos – en reseberättelse
• 
  Sunprime Miramare beach – En vecka i paradiset

Inlägget Sunprime Miramare beach – En vecka i paradiset dök först upp på lite mera rosa.

Mitt förra besök

Mitt förra besök på denna spanska ö utanför Afrikas västkust får vi gå ända tillbaka till december 2001 för att hitta i kalendern. Och jag kan lova att jag efter den resan inte var lika lyrisk som nu. Men då var det också en helt annan typ av resa då. Då var det det mer av en partyresa. Jag och kollegan på krogen drog på den enda ospecificerade resan jag varit på. Det är även den enda charterresan jag inte gjort med Ving, då var det dåvarande Fritidsresor som fick förtroendet.

Vi landade till slut i Playa del Ingles, mitt i smeten med inkastarna som granne. Vädret var dåligt, eller som det kan vara där i december. Och det bästa jag minns med resan är att jag fick hälsa på min vän Stina som då bodde på ön. Kanske inte så konstigt att jag var lite skeptisk inför denna resa. Men det skulle ju visa sig bli så långt ifrån det förra besöket som det är möjligt att komma. Men vi börjar väl från början?!

Flygresan och flygrädslan

Efter tidigare upplevelser kring min flygrädsla insåg jag att det var slöseri att ödsla en hotellnatt och gofrukost på mig, även att flyget skulle avgå tidigt. Att jag sover natten innan eller får i mig något av frukosten är nämligen inte tänkbart. Därmed valde vi att ”sova” några ynka timmar och bege oss från Linköping till Arlanda klockan 02:13 natten innan avfärd.

Som vanligt är Thomas Cook Airlines personal, och speciellt Lotta, värda en medalj för sitt lugn och sitt tålamod med en panikslagen resenär. Då min flygrädsla de sista dagarna på jobbet varit den stora snackisen var jag ju tvungen att delge resultatet på FB. Det var kanske inte ett grundläggande mänskligt behov som jag trodde skulle bli min räddning på nedresan. Vill du veta mer kan du ta del av min status här till vänster.

Efter en närmare två timmar lång transfer från flygplatsen. Som inte berodde på avstånd utan att vi skulle släppa av passagerare vid vartenda litet golfhotell i hela Maspalomas på vägen, anlände vi sedan till vårt hotell. Och känslan jag fick när jag vänligt men bestämt blivit fråntagen bagaget av en piccolo utanför entrén och gick in genom glasdörrarna, går inte att beskriva i vare sig ord, bild eller film. Tro mig, jag har försökt. Jag har filmat och fotat men inget utom ett personligt besök kan göra ingången till Baobab resort rättvisa.

Lopesan Baobab Resort och temat

Kvällstid ser entrén ut som ovan. Du går genom en gång med vattenfall, palmer och och vattenarrangemang på alla sidor om dig. Med flera meter ner till marken och med en takhöjd på närmare 20 meter och taket på en magnifik byggnad som visade sig vara en trevlig bar framför dig. En annan bild från samma plats en annan tid på dygnet ses nedan.

Magnifikt känns futtigt. Det tog fullständigt andan ur mig. Och det kan man nog generellt säga att detta Afrika-inspirerade femstjärniga resort gjorde. Storslaget, välgenomtänkt och alltid det lilla extra är ord jag tänker på efter vår vistelse här. Iphonekameran användes flitigt när vi gick runt på det gigantiska hotellområdet med totalt sju pooler, oändligt många rum, barer och restauranger i varje hörn och några av bilderna hoppas jag kan återge lite av den känslan jag fick.

Det känns som att det fortfarande gick att upptäcka nya platser efter en hel vecka på plats på Lopesan Baobab Resort. Och inte hann vi med att testa alla poolerna heller, vi få helt enkelt åka tillbaka.

Detaljerna på Lopesan Baobab Resort

Det var verkligen detaljerna som gjorde det speciella med detta hotellet.

Servicen på Lopesan Baobab Resort

Men det gällde också den kvällen vi var för trötta att gå ut och käka och bestämde oss för att beställa roomservice. Döm om min förvåning när den lilla vagnen som de kom rullande med genom ett par enkla åtgärder förvandlades till ett fullt uppdukat bord för två med salt- och pepparkar, liten blomdekoration och duk.

En annan liten men ack så mysig detalj jag kommer att minnas är när det varje kväll låg två små chokladbitar från Lindt på nattduksbordet. Varje kväll runt sex kom städpersonalen förbi och tittade till rummet, bäddade om, fixade till och placerade den där lilla chokladbiten. Härliga små detaljer.

Shopping i Meloneras

Förutom att testa pooler, äta vansinnigt god frukost och hänga i baren på hotellet, rörde vi oss också då och då utanför hotellområdet. Vi hittade vår egen lilla kvarterskrog på det närmaste shoppingstråket. La Sirena hette den. Vi shoppade, både kläder och skor till Andreas och en ny plånbok till mig. Jag är ingen shoppingfantast ska gudarna veta men när jag hittar något jag faller för då får jag inte ur det ur huvudet. Så var det med denna plånbok. Jag såg den första kvällen och kunde sedan inte släppa den. Redan andra dagen gick vi tillbaka och handlade till mycket fördelaktigt rea-pris. På kvällen var jag tvungen att fråga min kära sambo vad bokstäverna stod för. Någon märkeskännare blir det aldrig av mig men oj vad jag älskar den!

Restauranger i Meloneras

Vi käkade ruskigt goda middagar på restaurangstråket nere vid havet, både indiskt på Misbah och italienskt på Grand Italia. Båda restaurangerna rekommenderas varmt även om jag var lite rädd för vår servitör på den sistnämnda. Han var kusligt lik Patrick Bateman i filmen American psycho, googla på honom om ni inte känner till honom. Men förutom likheten till det yttre var han ganska trevlig.

En eftermiddag begav vi oss mot Maspalomas-öknen, parerade lite snyggt nudiststranden och begav oss upp i sanddynerna. Bra träning och fantastiska vyer fick vi oss till livs bara någon kilometer från hotellet. Och lite närkontakt med Atlanten på köpet.

Roadtrip

En annan dag tänkte vi göra som på Rhodos och hyra bil för att få se mer av den lilla ön vi var på. Vi hämtade vår lilla pärla runt nio.

Jag lekte analog kartläsare som vanligt och vi begav oss norrut mot huvudstaden Las Palmas där vi insåg att det inte var lika enkelt att köra som på Rhodos och till slut hamnade mitt inne i gränderna innan vi gav oss och slog på GPS:en för att ta oss ut ur stan och vidare upp mot bergen där jag tänkte att vi skulle besöka en stor vulkankrater och lite vinodlingar.

Innan klockan slog tolv hade vi dock mycket abrupt avbrutit vår lilla roadtrip och landat ganska spaka på IKEA:s parkering i tryggheten.

Låt mig bara konstatera att bergsvägarna inte var något för mig. Och det resulterade också i att den planerade bergsvandringen avbokades. Jag kan vandra, men då vandrar jag hela vägen. Jag åker inte på de slingriga små bergsvägarna med en liten minibil och ännu mindre med en stor buss. Punkt. Liksom.

Kameran är fylld av mängder med fantastiska bilder från veckan i paradiset. Hjärta och sinne är fyllt av härliga minnen att leva på till våren kommer här hemma.

Hotellet ingår i Lopesan-gruppen och de har fler hotell i Meloneras bland annat. De står också bakom flera av de shoppingstråk och faciliteter som finns i Meloneras. Bra utbud för den shoppingsugne. Bra kvalité på mat och barer, rent och fräscht och generellt mycket trivsamt är mitt betyg på omgivningarna och Meloneras. Och vi är ganska övertygade om att vi kommer att komma tillbaka. Och till detta hotellet går det även utmärkt att ta med sig barnen. Det finns gott om underhållning som passar även de yngre. Och även ett poolområdet för bara dem med rutschkanor och lekmöjlighet och solstolar till föräldrarna.

På väg hem, jag och min flygrädsla

Var denna veckan tog vägen vet jag inte. Men vips var det dags för flygrädslan att pocka på. Jag som känt mig helcool hela veckan greps kvällen innan hemresa av samma panikångest som inför nedresan. Väl inne i planet tog Linda väl hand om mig under hela resan. Men innan vi lyfte bestämde helt sonika kabinchefen att det var dags för ett besök hos piloterna. Jag har fått förslaget förr men tackat nej då jag varit osäker på om det verkligen skulle hjälpa mig. Kanske skulle jag bara bli mer orolig av att se alla knappar och spakar de har där ute i cock-pit. Men denna kabinchefen sa man liksom inte nej till. Hon var en sån person – och vips satt jag där och pratade med Karl-Johan och hans danska kollega jag tyvärr har glömt namnet på.

De bedyrade mig såklart att de hade koll på läget och att detta skulle gå så bra. Drog den vanliga visan om att turbulensen är som när man åker båt på vågorna och berättade att dagens flygning skulle ske på så hög höjd att vi troligen inte skulle känna av någon turbulens alls. Och ja. Jag får ju ge dem rätt. Drygt fem timmar senare landade vi tryggt och säkert på Arlanda och även om min flygrädsla inte på långa vägar är botad kunde jag ändå under resan koppla av så pass att jag passade på att fotografera den portugisiska kustremsan när den dök upp utanför mitt fönster.

Att hitta pärlor att åka tillbaka till

Jag önskar verkligen att jag skulle kunna koppla av mer och känn mig tryggare där uppe i det blå för så underbart som det är att resa är det inget jag vill avstå. Problemet när man hittar pärlor som Lopesan Baobab Resort är ju att man både vill åka tillbaka och hinna se och uppleva nya platser. Vilket I-landsproblem va?

Kanske är du också sugen på att läsa fler inlägg om våra resor med Ving

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Inlägget Lopesan Baobab Resort – Gran Canaria – en reseberättelse dök först upp på lite mera rosa.

Thomas Cook från Arlanda

Denna gången flög vi från Arlanda och eftersom planet skulle gå 7:45 på söndagsmorgonen passade vi på att åka upp dagen innan och stanna över på Clarion hotell Arlanda Airport. Frukosten där öppnar redan kl 5 så man kan lätt få sig lite mat i magen innan incheckning. Och skulle du inte hinna käka går det bra att få med sig en liten låda.

Vi åkte som vanligt med Thomas Cook Airlines och denna gången ett av deras lite större och nyrenoverade plan. En Airbus 330 har jag lärt mig av min sambo. Och nu vill jag direkt rikta ett gigantiskt tack till personalen på planet och speciellt Pernilla som tog hand om mig på ett helt fantastiskt sätt. Måhända hörde jag inte, eller åtminstone förstod inte, allt det som förklarades för mig om logiken kring vindar och små skakningar men omtänksamheten och omhändertagandet (och även Margaritan) gjorde mig lugnare! Stort tack!!!

Vi landade, som om inget hade hänt såklart, på denna härliga grekiska ö, den näst största efter Kreta om man ska tro Vingvärden som följde med oss i bussen den korta transfervägen mellan flygplatsen och hotellet.

Miramare beach Rhodos – vuxenhotell

Det tar inte många minuter att ta sig från flygplatsen till Sunprime Miramare beach som är ett av Vings koncepthotell med namnet Sunprime. Och det beror inte bara på att det ligger nästan granne med flygplatsen. Som gäst på ett Sunprime-hotell har du nämligen en helt egen transfer som inte gör några stopp på andra hotell än just ditt Sunprimehotell.

Bor du på något av dessa koncepthotell kan du vänta dig det lilla extra på många olika sätt bland annat i form av möjligheten att ta med dig mer bagage i kilo räknat. Men du kan också checka in bagaget och även dig själv på hotellet samma dag som hemresan. Bagaget tas om hand av Ving och körs till flygplatsen. Du får ditt boardingpass på hotellet och kan gå direkt till säkerhetskontrollen när du kommer till flygplatsen.

Utöver det är Sunprimehotellen skräddarsydda för vuxna och det är 16-årsgräns på hela hotellet.

Prime Bungalow 1016

Vi hade valt en egen bungalow på 60 kvadrat precis vid havet. En så kallad prime bungalow. Vi bodde i nummer 1016 och den kan varmt rekommenderas.

Stranden låg precis utanför vår bungalow och kunde besökas via små trappor från hotellområdet. Det blåser en hel del på denna sidan av ön men det var ändå fullt möjligt att bada för den som önskade. Stranden är stenig och och badskor är nog att rekommendera.

All inclusive eller inte

På Miramare Beach är det möjligt att välja till all inclusive för i runda slängar 7-8000 svenska kronor. Då ingår både frukost-, lunch- och middagsbuffé samt mestadelen av drycken. Både alkoholhaltig och icke alkoholhaltig. (Priset på all-inclusive hade ändrats till 2017 när vi återvände. Läs mer om vårt val av mat då i detta inlägg.) Då vi hade för avsikt (innan vi kom ner) att besöka andra restauranger än de på hotellområdet bokade vi inte all inclusive. Nu blev det inte som vi hade tänkt kanske men vi är ändå mycket nöjda med valet. Och anledningen att det inte blev så var enkel. Vi trivdes så himla bra på hotellområdet att vi valde att inte äta någon annanstans mer än en enda gång och den kommer jag till.

Maten på Miramare beach Rhodos

Frukost avnjöt vi alla dagar hemma på altanen i vår bungalow. Då jag gick på svensk tid och hade för ovana att vakna samma tid som hemma traskade jag upp vid sjutiden (sex svensk tid) och handlade färskt bröd i vår lilla lokala supermarket som låg några hundra meter från hotellet in mot Rhodos stad. Inte fy skam att avnjuta frukosten såhär en hel vecka.

Lunch serveras i poolbaren och middag i restaurangen som ligger precis innanför receptionen och som syntes på första bilden i inlägget. A la carte menyn är inte så omfattande då jag uppfattar att de allra flesta väljer all inclusive. Och här kommer det första och det enda minuset med hotellet. Har man inte valt all inclusive är det lite ”meckigt” med betalningen. Det märks att det inte finns det bästa tekniska stödet för detta och personalen känner sig lite vilsna och inte helt tillmötesgående. Det blir ett tilläggsmoment för dem som är ganska krångligt.

Ändå vill jag påpeka att detta inte är en stor plump i protokollet. Personalen hanterade det 9,9 gånger av 10 mycket bra och smidigt – men ett litet tips till Ving. Kika på sättet som jag exempelvis vet att man hanterar det på Sunwing East Side i Turkiet, när man drar sitt rumskort när man vill sätta upp det på rummet.

Men åter till maten då. Vi åt alla måltider utom en på hotellet och var mycket nöjda. Här kommer ett axplock av rätterna i bild.

Inte en endaste liten grekisk sallad eller moussaka slank det ner – det får vi ta nästa gång.

På utflykt till Lindos i hyrbil

Enda dagen vi inte åt på hotellet var dagen då vi packade in oss i vår hyrbil och drog till östkusten och Lindos, en by vi blivit rekommenderade att besöka av många. En klassisk grekisk by med vita små stenhus beläget i en dal vid en bukt med alldeles turkost vatten. Vackert såklart men inte så imponerande som vi hade hoppats. Lite för mycket turister, inkastare, och för tätt mellan solstolarna på stranden. Kanske hade vi vant oss vid lugnet på vårt hotell, kanske var det för att det var en lite molnigare dag än de andra men vi tog oss en liten promenad, käkade lunch på en av takterrasserna och sedan gav vi oss av hemåt igen.

Visst var Lindos vackert men som nämnt ovan var det lite för turistigt och jag måste säga att jag mådde riktigt dåligt av att se de små åsnor som kämpade på de trånga gränderna och trapporna upp till Akropolis för att bära betalande lata turister som inte orkar kämpa lite för att uppleva det vackra. Själva var vi inte upplagda för att traska upp men hade aldrig valt att låta ett litet djur göra det för oss.

Denna resan trivdes vi bättre på vårt hotell och i vår bungalow och efter en lite tur genom Rhodos stad med bil för att se vad vi tänkte missa var vi tillbaka vid hotellet. Rhodos stad såg absolut ut som något vi vill uppleva, men vi tar det nästa gång för i hit kommer vi att återvända. Av flera anledningar.

Förlovning 160101

Onsdag morgon, den första dagen i juni, vid vårt lilla hus precis vid stranden bytte vi ringar. Och hur firar vi bäst årsdagen av en sådan sak – förhoppningsvis genom att kunna återvända.

Vad säger researchen om Sunprime Miramare beach Rhodos?

Om man gör lite research kring vårt hotell finner man idel lovord. Både på professionella resesajter, på amatörbloggar som denna och på proffsbloggar. En av de få saker som man på vissa ställen får en liten varning för är de störande ljuden från flygplanen som landar på Rhodos flygplats och som de allra flesta dagar flyger förbi just Sunprime Miramare beach på ganska nära håll.

Det är ganska svårt att fånga med mobilkameran men låt säga att de ligger ca 400 meter upp i luften och har ett par minuter kvar till hjulen slår i backen när de passerar hotellet. Inget som stör en glad ”flightspottare” som Andreas dock, och inte mig heller och i ärlighetens namn så lät det inte alls mycket. Men visst borde jag ha tappat lite av skräcken efter att ha följt uppåt ett par hundra plan som landat under en vecka både live och via flightradar – tack Ving för WiFi på HELA hotellområdet – fem starka Vinghjärtan för det!

Poolerna på Miramare beach Rhodos

En av de delar på hotellet som fick minst besök av oss var poolområdet, vi är båda lite badkrukor. Poolområdet var dock alldeles fantastiskt och en annan gång lär det få besök både vid sidan av och i vattnet.

Summa summarum på Sunprime Miramare beach Rhodos

En vecka senare summerade vi en alldeles fantastiskt vistelse på Sunprime Miramare beach Rhodos. Flygtiderna både fram och tillbaka gav oss det mesta av vistelsen men innebar ändå att vi kom hem i rimlig tid. Och när jag klev på planet för hemresa och paniken började stiga, hade jag sådan tur att min fantastiska flygvärdinna Pernilla från nervägen stod vid min plats och vinkade till mig. Inte bara tog hon hand om mig även på resan hem, hon briefade även sina kollegor om läget. Till och med en av piloterna, som tog sig tid att ta en liten pratstund med mig inte bara en utan två gånger. Lika snällt som jag tyckte det var. Lika mycket ville jag bara att han skulle gå tillbaka till sin plats i cockpit och flyga mig säkert hem.

Nu vill jag summera detta som den bästa semestern hittills. Bara att vänta och se om nästa blir lika bra.

På samma tema på Lite mera rosa

• 
  TUI Blue Tres Vidas Gran Canaria – en reseberättelse
• 
  Tre nya restaurangtips på Skiathos
• 
  Sunprime Miramare beach Rhodos – en reseberättelse

Inlägget Sunprime Miramare beach Rhodos – en reseberättelse dök först upp på lite mera rosa.