Jag funderade ett tag på om ett inlägg av denna sort hör hemma här. Vad vill jag säga med detta? Men så bestämde jag mig för att jag vill berätta för att kanske inspirera andra att följa sina idéer och göra verklighet av dem. Lite mera rosa handlar om lite mera glädje. Om resor och upplevelser. Och detta är en annan typ av resa. En annan typ av upplevelse.

Lite mera rosa – resebloggen

Grunden i allt är det du läser här. Min blogg med tillhörande Instagramkonto och Facebookkonto. Här där jag skriver och delar med mig av mina egna upplevelser och resor. Det kommer alltid vara här det började. Och här kommer det att fortsätta. Här kommer jag att fortsätta dela med mig av mina egna upplevelser och förhoppningsvis inspirera dig att göra mina resor eller liknande.

Att läsa av statistiken denna sommar är ett rent lyckopiller, bloggen går aldrig så bra som under den svenska sommaren. Favoritinläggen är de om Sveriges godaste glass, Uskavi kalkbrott, Att vandra på Omberg och Sevärdheter runt Vättern. I juli var det hela 25 000 unika besökare som hittade hit och jag har fått så många härliga kommentarer på Instagram från följare som har gått i mina fotspår och upplevt allt ifrån vandringar till hotell som jag har tipsat om.

Lite mera rosa är mitt lyckopiller. Tack för att du hänger med här.

Svenska slottsguiden

När jag för en tid sedan frågade på Instagram vad mina följare förknippade mig med var slott ett av de återkommande svaren. Och visst är det så. Jag älskar historia och diamanten i historiekronan är slotten.

En liten del av upplevelserna jag delar med mig av här på Lite mera rosa är och kommer förbli slott. Men för att få fördjupa mig ordentligt i slott och riktigt nörda ner mig i det har jag sedan en tid tillbaka även ett instagramkonto som heter Svenska slottsguiden. Titta gärna in och följ om du gillar slott lika mycket som jag eller bara vill stötta.

Här har jag massor av idéer och tankar om vad jag kan göra mer – jag kommer säkert att återkomma. Just nu ligger jag i startgroparna för resan med Svenska slottsguiden. Mitt andra ben.

corneliatoneri.se

Mitt tredje ben är lite mera bara jag. Och här har jag för en gångs skull haft tålamod. Grunden i detta ben ligger i min historia med hälsoångest som jag har berättat mer om här. Hälsoångesten som också fått mig att förstå att det är så viktigt att spendera livet lite mera rosa – med lite mera glädje.

Efter att ha berättat om min historia i både tidningar och poddar fick jag hösten 2019 en förfrågan om att föreläsa på ämnet. Det blev startskottet till corneliatoneri.se men också startskottet till att börja arbeta mer med mig själv och min plats på jorden. Mitt ansvar. Och mitt sätt att leda mig själv.

Det resulterade i att jag förra hösten gick en utbildning till livscoach. En utbildning som inte alls fick den effekten jag trodde. Men en annan och minst lika bra effekt. Jag började fundera på min historia, varifrån jag hämtar mina värderingar och så vidare. Och så stod det klart för mig att självledarskap är något jag verkligen brinner för.

Och på den vägen är det.

Efter förra höstens utbildning har jag för en gångs skull haft tålamod. Jag brukar annars säga att jag är mer envis än har tålamod. Men under året som gått har jag lämnat plats för tålamodet och låtit kunskapen och insikterna landa i mig. Och nu är jag redo att göra något av det jag lärde mig. Resultatet kommer du att få se under hösten på corneliatoneri.se och på Instagram med samma namn.

Och på människojobbet går det också bra

Nej, jag har inte sagt upp mig. Jag jobbar fortfarande kvar på mitt människojobb 8-17. Och så ska det förbli har jag tänkt. Men när det finns så mycket annat man brinner för så kan entreprenören i mig klämma in det arbetet under resten av tiden som liksom blir över.

Följ dina drömmar – ett råd från entreprenören

Så vad vill jag säga med detta? Jo lite på temat självledarskap vill jag att du vänder dig inåt och känner in. Vad får dig att känna livet i dig? Vad får dig att känna pirret och förundran? Prioritera just det och gör mer plats för just detta i ditt liv.

Inlägget Mina tre ben och att se fram emot hösten – om den hemliga entreprenören i mig dök först upp på lite mera rosa.

LinkedIn och mina olika liv

Ja det är lite så det känns. Jag har ju ett liv här på bloggen. Ett liv som frilansande skribent och journalist. Som bloggare och inspiratör. Och som föreläsare på ämnet hälsoångest.

Och så har jag ett liv 8-17 på mitt ”människojobb”. Inom IT. Men mer specifikt med telefoni. På Sveriges fjärde största region styr jag och min fyra härliga kollegor med telefoni och kommunikation dagligen.

Och det är i det livet jag har funnits på LinkedIn. Som systemförvaltare för telefoni inom offentlig sektor. Och där har jag liksom aldrig känt mig hemma.

LinkedIn och mitt nya liv

Men för ett drygt år sedan startade jag ett företag. En enskild firma. I det företaget gör jag det jag älskar när jag vill och kan. Det är alltså inte något jag lever på. Men det är något jag lever för. Inte så dumt det heller. Och kanske kan det även bli något jag lever på – vad det lider.

I mitt företag skriver jag. Jag skriver här på bloggen. Jag skriver för andra medier när jag eller någon annan hittar en intressant historia och jag föreläser om min erfarenhet av hälsoångest. Och det är i detta nya livet jag har hittat min plats på LinkedIn.

Kanske kan det hjälpa mig att hitta nya uppdrag? Kanske kan det hjälpa mig att sprida budskapet om att prioritera glädjen i livet? Det där som lite mera rosa står för i grund och botten.

Mina olika liv möts – i maj

I maj möts mina två olika liv. Den årliga konferensen som anordnas av Mitel, företaget som levererar vår växel, hålls i år på – ARLANDA!

Mina kära kollegor känner mig så pass väl att jag inte ens hann se var konferensen hölls innan de var eniga om att i år var det min tur att åka. Vi brukar nämligen turas om. Men detta året var det inget snack om saken.

5-6 maj åker jag till Arlanda – mitt favoritställe. Till mitt favorithotell Clarion Arlanda Airport. På konferens med mitt människojobb. Det där jag försörjer mig på. Och som jag också älskar. För det gör jag verkligen. Det är bara det att jag älskar att skriva lite lite mer.

Titta in på LinkedIn

Finns du på LinkedIn? Titta in till mig och skapa kontakt vetja.

Inlägget LinkedIn och mina olika liv dök först upp på lite mera rosa.

Har du hittat hit för att du är intresserad av min föreläsning om hälsoångest. Hör av dig till mig på [email protected]

Jag satt på jobbet och tittade till på telefonen när den blinkade till. Någon hade använt sig av kontaktformuläret i min blogg och ville mig något. Det är långt ifrån alla gånger det ens är värt att höja på ögonbrynet. Men det var det denna gången.

Föreläsning om hälsoångest

I inkorgen låg ett mail från Partille kommun med en förfrågan om det fanns en möjlighet att boka mig för en föreläsning för allmänheten om min hälsoångest. OM det var möjligt. Det fanns inte ens någon mening att spela svår. Självklart ville jag göra detta.

Hälsoångest här i bloggen

Häsloångesten har fått en mindre framträdande roll här i bloggen. En kategori under Personligt här upp i listen och ett antal inlägg med ganska långa mellanrum. Alla med grunden i det inlägg som fått följa med från min gamla blogg. Inlägget från april 2014 som berättar hur allting började. Inlägget som också lett till att det skrivits en hel del artiklar under åren.

Och nu låg det en förfrågan i min inkorg om jag kunde hålla en föreläsning för allmänheten i Partille. Jag svarade ja på stående fot.

Dagen D

Fyra månader senare var det så dags i tisdags. Material till föreläsningen finns. Men inte förrän så sent som förra helgen tog det sin slutliga form. Jag var inte nervös. Jag kände mig så säker i ämnet. Och jag tänkte att om det fanns någon som kom och lyssnade fanns det säkert ett intresse.

Jag har stått inför publik och pratat mängder av gånger och jag har stått på scen inför flera hundra personer myggad och allt. Publiken har varit både stora och små grupper. Jag har läst nyheter i lokal-TV. Och jag har blivit intervjuad i flera olika sammanhang och gjort ännu fler intervjuer med andra. Jag har hållit tal och till och med sjungit på både bröllop och födelsedagskalas. Men jag har aldrig stått och berättat om mig och min historia.

Hur intressant är min hälsoångest?

Jag var inte nervös. Men jag funderade en del på hur intressant min resa kunde vara.

Och sen började det. Och jag berättade. Såg leendena i bänkraderna. De igenkännande minerna. Nickningarna. Jag fick frågor efteråt och det fanns de som dröjde sig kvar och pratade vidare.

Det är inte så svenskt men jag måste säga det. Det gick riktigt bra! Jag fick massor av fin feedback från både gäster och min uppdragsgivare.

Sedan åkte jag tillbaka till hotellet. Tog ett glas bubbel och en räkmacka. Vad annars när man är i Göteborg. Och så bestämde jag mig. Detta var första – men inte sista gången jag gjorde detta.

Vi behöver prata om hälsoångest

Vi behöver prata mer om ämnet hälsoångest. Jag önskar att vi inte behövde det. Men nu behövs det och jag tänker prata så länge någon vill lyssna.

Vill du boka mig som föreläsare? Kontakta mig på tonerimedia [at] gmail.com

Mer om min historia och hur allting började kan du läsa här. Artiklar skrivna om mig finns samlade i detta inlägg.

Inlägget Att leva med rädsla för döden – en föreläsning om hälsoångest dök först upp på lite mera rosa.

Då och då blir jag kontaktad och får frågan om jag kan berätta mer. Om jag vill dela min historia. Svaret är alltid ett rungande ja. När jag väl var redo att berätta den där dagen i april 2014 var det aldrig någon tvekan om att jag ville berätta om det kan hjälpa någon. Det har resulterat i artiklar i Hemmets Veckotidning, Året Runt och Hemmets Journal och förra måndagen var det dags igen för en artikel i Göteborgs Posten.

Hälsoångest men mest hopp i GP

Jag blev helt nyligen kontaktad av en journalist vid namn Maria Backman. Vi talades vid en stund över telefon och den text hon återkom med är den av alla de artiklar som skrivits som jag är absolut mest nöjd med. För första gången tycker jag att artikeln handlar både om hälsoångest och hopp. Och det glädjer mig.

I dagstidningsbranschen är det lite kortare deadlines än när vi snackar månadsmagasin och redan några dagar senare åkte jag med min tidigare kollega på Corren och världens bästa fotograf Jeppe Gustafsson och fotade för reportaget.

Läs arikeln

Är du prenumerant kan du läsa artikeln på gp.se här. Är du inte prenumerant men ändå vill läsa den kan du ladda ner artikeln som PDF här nedan. Tack Maria för en fantastisk text och tack Jeppe för en trevlig stund och riktiga höjdarbilder.

Tidigare artiklar

Är du nyfiken och vill läsa fler av de artiklar som publicerats kan du hitta dem här:
Hemmets veckotidning 2015
Hemmets Journal 2018
Artikeln från Året Runt 2017 finns inte längre på nätet.

Fotocred till inledande bilden Jeppe Gustafsson

Inlägget Om hälsoångest och hopp dök först upp på lite mera rosa.

Lägger jag ihop de tolv månader som snart har gått sedan jag började mitt sista år som ”trettionågonting” så ser jag ett pärlband av erfarenheter och lärdomar. Men det krävs att jag stannar upp och blickar bakåt för att verkligen se det, se mönstret, och börja förstå att det nog vill säga mig någonting.

Ingen 40-årskris

Det är ingen fyrtioårskris. Det är en insikt. En sanning jag landat i. En stark önskan om att hitta min drivkraft. Och inte bara hitta den utan hålla fast den och leva med den. Att prioritera den och därmed prioritera mig själv.

Inspirerad av ännu en klok vlogg av allas vår Isabel Boltenstern, nämligen denna (och glöm inte att titta ända till slutet, för där får hon in den riktiga fullträffen, tänk på den)…

… så har jag ägnat kväll nummer två som gränsänka till att tända ljus, lyssna på musik värdig en spa-anläggning och låta orden flöda. Några av dem får flöda här, andra har fått flöda där de kanske (och förhoppningsvis) får bli lästa vad det lider.

Jag önskar att ni alla hade fått ta del av den rofyllda sinnesstämning jag befinner mig i just nu. (Och påminn mig gärna om några dagar när jag flänger mellan gymnastikträningar, lämning på fritis och innebandycup.) Men just nu ser jag på vardagen med lite perspektiv.

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Inlägget Vardagen med lite perspektiv dök först upp på lite mera rosa.

Ett av de hetaste ämnena i dagens samhälle är just utbrändhet eller utmattningssyndrom. Och vi som öppet berättar om hur vi mår eller mådde får ofta veta att vi inte är ensamma. Fler än vi tror har någon form av känning av det. Vad kan det då möjligen finnas i ämnet som inte redan är sagt som jag skulle vilja dryfta denna fredag? Jo.

För att få diagnos krävs en familj

Tidigare idag ramlade jag över denna artikel. Berättelsen om en man i min egen ålder som efter många år av psykisk ohälsa inte ser någon annan utväg än att gå till skogs. Artikeln är lång men väl värd att läsa.

Den säger något om vårt samhälle idag. En av alla de delar i artikeln jag fastnar speciellt för är under rubriken Ingen familj, ingen utredning? Där det berättas om att Mikael inte kunde få en neuropsykiatrisk utredning som han själv önskade för det fanns ingen man kunde prata med. För att göra en sådan utredning följer man i detta fallet en checklista. Finns det inga föräldrar inga nära anhöriga, inga lärare från barndomen eller andra liknande personer kan man inget göra.

Vi hänger med i teknik men hänger vi med i vår värld

Jag jobbar själv med att stötta vården med teknik. Vi satsar miljontals kronor på att införa ny teknik i vården och missförstå mig rätt, det är bra. Men vi får inte glömma att vi inte bara ska hänga med i tekniken. Vi måste också hänga med i hur samhället ser ut. En medicinsk utredning kan ju inte omöjliggöras för att en person inte har växt upp med en kärnfamilj att intervjua.

Lite liknande är det med utbrändheten. Jag har vid några tillfällen önskat att få prata med någon när livet varit lite extra tufft. En kurator vid vårdcentralen är allt jag begär, inga dyra exklusiva hjärnskrynklare. Bara en utomstående som jag kan ventilera med.

Symptomen jag berättat om leder snabbt personen på andra sidan paketet med näsdukar till diagnosen utbrändhet. Men ganska snart dyker en bekymmersrynka upp när jag berättar att jobbet trivs jag på och går gärna till. För utbränd – det blir man ju av sitt jobb! Eller? Vad ska man göra om man inte kan sjukskriva från jobbet för utbrändhet? Kan man sjukskriva någon från livet i övrigt?

Även här behöver vi vidga våra vyer och se utanför den berömda boxen.

Måste utbrändheten bero på jobbet?

För min del har det nio gånger av tio inte varit jobbet som varit den springande punkten när jag mått lite sämre. Nej, jobbet har till och med ofta varit det som gjort att jag överlevt.

Jag har inte svaret på frågan vad man gör när det inte är jobbet man blivit utbränd av, men jag vill att vi börjar reflektera över frågan och funderar på den. För bara för att du inte följer mallen i läkarboken och mallen över hur det alltid har varit så är du inte frisk och behöver fortfarande en hjälpande hand ut ur det svarta.

Vad tycker du måste jobbet + utbrändhet vara lika med sant?

Inlägget Jobbet + utbrändhet = sant? dök först upp på lite mera rosa.

Det känns som att du försöker försvara varför du är glad ibland. Gör inte det! […] Men det är liksom så det är. Försvara inte att du gör glada saker. Det måste alla människor göra för att överleva. Kram!

Försvara glädje – gör aldrig det!

Hon är så klok och har såklart helt rätt. Man ska absolut inte försvara att man ibland mår bättre eller gör roliga saker fast man egentligen inte mår så bra. Självklart inte, det är ju det som hjälper till att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag reflekterade över hennes tankar och insåg att jag inte alls försökt försvara mig även om jag nu i efterhand kan se att det verkade så. Istället för att försvara så försökte jag förklara. Förklara hur det kan komma sig att jag i ena meningen kan säga att jag inte mår så bra för att i andra meningen må bättre än någonsin.

Har du själv aldrig känt hur det känns när man drabbats av utmattningssyndrom, ångestpåslag eller hälsoångest? Då kan det vara otroligt svårt att förstå. Faktum är att det kan vara svårt att relatera till helt och fullt även för oss som har erfarenheten, under de perioder vi mår bra. För hjärnan är inte logisk och det är det som gör det så obegripligt.

Varför berättar jag?

En del i att jag berättar är att försöka förklara. För både dig som har någon i din närhet som inte mår så bra och för dig som kanske just nu mår precis sådär genomuselt hur jag känner och har känt det. Jag har inte receptet på hur man tar sig ur det. Det finns det de som har otaliga universitetspoäng i ämnet som har eller i alla fall tror sig ha. Men jag kan berätta hur det känns och hur det funkar. I alla fall för mig. För denna sjukdomen har en stor palett av olika symptom att ösa ur.

Och för vem? Jo för dig!

Jag vill berätta för dig som är min ytliga bekant, som kanske smyger in och läser här av nyfikenhet. Hur det kommer sig att du ser mig på Storans uteservering med ett glas rosé i goda vänners lag en fredagseftermiddag när jag dagen innan publicerat ett tungt inlägg här. Jag vill berätta för kollegan i rummet bredvid som jag inte känner så väl men som jag ändå arbetar ganska mycket med. Förklara hur det kommer sig att jag vissa dagar inte är lika talför som jag brukar, kanske verkar jag till och med lite butter.

Jag vill berätta för mina allra närmaste. De som jag inte orkar prata med just då att det är en tung period och nej du kanske inte kan vänta dig ett samtal den närmaste tiden. Jag vill berätta för dig som hittat hit och kanske inte alls känner mig. Dig som och finner tröst i att någon mer känner som du. Berätta att det är helt okej att känna precis såhär. Och du ska inte heller försvara dig. Vi behöver inte försvara oss. Vi behöver inte heller förklara oss. Men jag tror att i de fall det finns någon som kan försöka förklara ens ett litet uns om hur det är, så kan det hjälpa. Hjälpa till att känna att det är okej och hjälpa andra i vår omgivning att börja förstå.

Jag har under många år lidit av hälsoångest. Mer om hur allt började kan du läsa här.

Alla inlägg om tiden med hälsoångest och vägen ur hittar du här.

Inlägget Att förklara eller försvara dök först upp på lite mera rosa.

I flödet på Instagram varvas bilderna av resor med redovisning från den senaste motionsrundan. Och även här i bloggen skrivs det idel positiva saker om både Paris, solsemester på Rhodos och mitt nyvunna intresse för odling. Hur går det ihop?

Det behövs styrka i det svaga för att berätta

Jag är som ni kanske märkt inte så mycket för att undanhålla sanningen. Därmed inte sagt att jag alltid basunerar ut den. För ibland orkar jag inte. Och då är det allt som oftast tyst. Men så ibland kommer det ett uns av styrka i det svartaste. Styrka som just då ger kraften att formulera orden och berätta.

Andra stunder är livet verkligen fantastiskt. Som på Rhodos. Efter en hel dag i solstolen. När vartenda ord jag skriver till bilden på Instagram är så där genomsant. För jag mådde verkligen oförskämt bra. Sanningen rakt igenom.

En annan uppdatering som swishar förbi i flödet är inlägget från när jag och Lina fick till en spontandate i Stockholm. När det som allra allra bäst behövdes!

Mental svacka

Bara två dagar tidigare handlade sms:et i telefonen till min fina vän om att trots att hon fixat och donat var jag tvungen att avstå en aktivitet. ”Jag är i en mental svacka just nu” läser jag när jag hittar meddelandet från den 20 maj. Och Lina är en sån som får veta, en sån som förstår, en sån person jag med några enkla ord kan berätta för utan att känna dåligt samvete eller behöva förklara mer för om jag inte orkar. Den där kvällen i Stockholm över ett glas rött och en pizza på Vapiano pratade vi om det jobbiga och hon hjälpte mig också att inse det jag skrev om i det förra inlägget att det är när det saknas kaos, när det inte finns något att kämpa emot, det är då det är som lättast att falla.

Några inlägg längre ner i bloggen läser jag reseskildringen från Paris. ”Alla promenader de senaste dagarna och alla intryck gav sig till känna och innan låt nummer fem var klar hade jag gett upp hoppet om att hålla mig vaken…” Alla intryck som kan få vem som helst att känna sig lite småtrött kan för mig innebära att jag däckar klockan sju och sover till klockan slagit lunch dagen efter. Och om det blir i Paris så blir det det. Alternativet är att jag inte kan sova alls och det är inte bättre.

Ljuspunkterna varvat med lite mindre rosa

Så ni kommer nog även fortsatt att få ta del av de där ljuspunkterna i livet. Som midsommarafton som ska spenderas som ingen annan spenderar den. Och som nästa resa till Grekland som går av stapeln om bara några dagar. Som när vi igår kväll firade att vi för två år sedan bestämde att det var värt att satsa på det som är vi. Vi firade med lite bubbel på uteplatsen i all sin enkelhet och igår var en bra dag, trots knallröda ögon.

Efter en tung natt känns det lite sämre idag. Men jag vet att det går över. Jag samlar tankarna. Och jag skriver. Jag vattnar mina små växter och gläds åt att det ytterligare en av citronkärnorna blivit en liten grön stängel som tränger sig upp ur jorden. Jag som just hade tappat hoppet. Och så vilar jag lite. Vaknar med mer energi. Tar mig an vardagen och livet. Det är ju det jag lever för.

Inlägget Så – har jag ljugit eller bara friserat sanningen lite? dök först upp på lite mera rosa.