När rädslan och ångesten kommer tillbaka

Donk!
Jag vaknade av att jag med en smäll rullade ner på golvet och slog i huvudet. Var var jag och vad var det som hände? Plötsligt blev jag medveten om röster i korridoren och golvet som sluttade kraftigt. Jag reste mig upp till hälften och kollade klockan. 00:47. Siffrorna lyste ilsket rött. Känslan av obehag växte sig starkare och jag förstod att jag var tvungen att ta mig ur hytten.

1994

Året är 1994. Jag går på Medieprogrammet i Karlskrona och vill redan då bli journalist. Den 28 september förliser Estonia. Hemma i Karlskrona sitter jag och förfäras. Men inte bara av händelsen utan av hur journalisterna behandlar de överlevande som i princip inte hunnit ur livbåtarna innan de får en mikrofon upptryckt i ansiktet. Och jag bestämmer mig för att jag inte vill bli en av dem. En av journalisterna som i det närmaste går över lik för en historia. Men kärleken att berätta bevarar jag och istället skriver jag annat än journalistiska texter. En av dem heter ”Jag var med på Estonia” och du kan läsa början av den texten här ovan. Det är en text skriven i kursen svenska under mitt första år på medieprogrammet.

2009

Femton år senare har jag kommit till rätta med mina känslor för händelserna efter Estonia. Jag följer min dröm sedan barnsben och börjar läsa till journalist.

Tjugofem år senare går jag på båten som ska ta mig till Tallinn. Båten som kanske passerar precis över platsen där hon ligger 80 meter ner i havets djup. M/S Estonia.

Donk!
Jag vaknar av en kraftig smäll. Vad var det? Jag reser mig halvvägs upp och kollar klockan på mobilen. 00:38. Det är totalt mörkt i hytten och jag känner paniken som sprider sig i kroppen. Känslan är bekant. Fartyget kränger till. Besvärligt väder hade prognosen sagt. Men det ska inte påverka fartyg av denna storleken. Så känner jag hur den kommer krypande. Krampen i benen och smärtan i magtrakten. Jag sträcker på benen för att få bort känslan men istället blir den bara värre. Den är tillbaka.

2019

I helgen var vi på en weekendresa i Tallinn. För några veckor sedan hittade jag av en slump den handskrivna texten från första året på medieprogrammet 1994. Att säga att jag såg det som ett tecken vore en underdrift. Jag höll känslan i schack trots en relativt hård vind när vi gick på båten i fredags men när mörkret lagt sig och hyttdörren var stängd kunde jag inte längre stoppa den.

Rädslan som jag kommit över när jag flyger. Som jag är så stolt över att jag har klarat av att hantera. Som jag trodde var borta men var beredd på att den skulle kunna komma tillbaka när jag som minst anar det. Den kom tillbaka. Men istället för i luften på vattnet.

Jag var lika ledsen som rädd när jag låg där med paniken personifierad i små korta ytliga andetag. Ledsen för att det kändes som ett nederlag. Ena sekunden talade förnuftet för att det inte ens var i närheten av hårt väder och rörelserna och ljuden helt normala. Andra sekunden talade paniken för att jag borde sett alla tecken på att inte gå på.

Precis som så många gånger tidigare på 10 000 meters höjd.

På väg hem natten till i går kom känslan tillbaka. Den fick vara med mig en stund. Jag konstaterade att den fanns där. Att den har sin plats i det som är jag men att den inte är relevant. Så talade jag om för mig själv att det var dags att sova och några timmar senare vaknade jag av att Andreas hade varit och hämtat kaffe.

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.