Vilken härlig historia! Och husbilssemester är något jag alltid har velat testa sen jag var typ 10 men som jag aldrig testat. Jag har kvar det så at säga.
Och om det känns som att svaret på er kommentar har dröjt så hittade jag den till min förvåning i skräppostmappen idag.

Bloggbarn är ju verkligen rätta ordet.
Första bloggen är ju liksom äldre än min äldsta 🙂
Kram och trevlig helg.

Smidigt och fyndigt och ändå väldigt nära ett ”vanligt” namn. Tack för all inspiration ni ger och trevlig helg. Kram Cornelia

Wow – va kul att höra om hela din historia!!! Känner igen mig i delen med att det kommer till en gräns när man vill låta barnen själva bestämma vad som skall publiceras om dem, jag älskar ju sociala medier och har alltid varit generös med att berätta men nu känner jag att jag får berätta mer ur mitt perspektiv än vi-perspektivet som familj.
Känns som att det föll på plats där för dig med nytt namn och kunniga personer runt dig – det skall man ta till vara på. Kanske kommer mitt namn (som ju också är ovanligt) upp tillsammans med Lite mera rosa vad det lider 🙂
Och så ser jag mycket fram emot att få läsa boken 🙂 Va häftigt!
Stort tack för din berättelse 🙂
Kram kram Cornelia

Så där ja – nu är länken åtgärdad också 🙂 Håller med om ditt namn, det rymmer verkligen mycket. Och tack för dina snälla ord om mitt namn. Det gäller väl bara att landa själv i att det kommer att kännas hemma om ett tag. Hittills är det ju faktiskt ganska nytt. Trevlig helg till dig 🙂

Min första blogg (start hösten 2009) låg på tidningen Mamas portal. Då hette ”jag”: Globetrotter Mama. Jag ville att det direkt i namnet skulle förstås vad mitt tema var (bland en mängd bloggare med delvis olika inriktning, alla med mammafokus naturligtvis). ”Mama” för anspelningen till bloggportalen naturligtvis, jag var stolt att tillhöra där- och ganska snart faktiskt bli en av få sk VIP bloggare.

När mina två äldsta barn blev lite äldre och jag inte ville dela lika privat om dem (saker i skolan osv) men också pga tidsbristen som trebarnsmamma OCH pressen som VIP bloggare att producera inlägg, valde jag att avsluta bloggen. Men jag ville fortsätta skriva! Dock inte i ”bloggformat” (dag-för-dag, vardagliga saker, mer personliga saker). Och jag ville fortsätta TIPSA. Älskar just det.

Jag ville mer ha ett ”digitalt inspirationsforum för resor med barn”. På min dåvarande arbetsplats (Ving) hade jag riktigt kompetenta kollegor inom SoMe, Google Analytics, sökord, varumärkesbyggande osv. Frågade 2 kollegor om de hade tid för en kaffe och hjälpa mig lite kring SEO och varumärkesbyggande. En av dem tyckte att jag borde köra med mitt namn. Det är hyfsat unikt, samtidigt lätt att komma ihåg och att jag redan hade byggt upp ett visst varumärke i namnet trots mitt bloggalias. Hon föreslog ”Rosita reser” och jag gillade det. Namnet blev t om bok.
Och faktiskt har jag ett barnboksmanus i skrivlådan där namnet fortsätter hänga med: (arbetsnamn) ”Rositas cirkus” (Rosita, farbror Alberto och cirkusmysteriet”.

Berättelsen baserar sig på verkliga personer – min familj är/var cirkusfamilj. Och jag inser för att ev.(!) få möjlighet att uppfylla min dröm om bok igen, så tjänar jag på att ha ett personligt varumärke. Och alltså fortsätta ”köra på mitt namn” ? Dessutom kan jag göra det, för historien är ju min personligen.

Jag är glad att jag valde mitt namn som varumärke. Samtidigt som det inte blir lika personligt som om jag tillagt även mitt efternamn – som också är ovanligt (i Sverige).
Sorry lååångt, ha ha.

Kram, Rosita